Jag hade kunnat avsky The Divine Comedy

The Divine Comedy är ett fenomen jag rent teoretiskt borde ha svårt för. Musiken är lite så där klyftigt och excentriskt lekfull, inte sällan är texterna distanserat kåserande och sarkastiskt smarta. Lite som Doktor Kosmos (som jag verkligen avskyr!) – inga jämförelser i övrigt. Jag har överlag svårt för musik som inte är självutlämnande, rå och och akut i sitt uttryck. Och det är inte tweedgubben Neil Hannon. Han är för mig en klurig om än charmig persona jag inte helt förstår mig på.

Men det han gör är ofta fullkomligt briljant och framförallt musikaliskt milimeterprecist på ett sätt som hade gjort självaste Miles Davis avundsjuk. Visst är bandet ett band, men det har alltid varit uppenbart att han dikterar produktionen med järnhand. Finns det någon (nu levande) artist som så konsekvent testar olika sound och uttryck utan att tappa bort sig själv och sitt eget unika uttryck?

Senaste albumet, Office Politics, är inget undantag. Temat här är vad det låter som: corporate culture och det postmoderna arbetslivet med dess fåfänga och meningslösa konkurrens och förvecklingar, givetvis även av det romantiska slaget. Musikaliskt är detta en självklar syntes mellan syntpop av det hårda slaget och den träffsäkra barocka 60-tals pop som är och alltid har varit bandets ryggrad.

Fyra av fem DEL-datorer.

Me bäst är och förblir A short album about love från 1996. Den innehåller en av världens absolut bästa kärlekslåtar. Och videon är även den sublim.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s