Så sött av Morrissey och Billie Joe Armstrong

Ja det var väl mest det. Morrissey ska snart släppa ett album med covers och igår släpptes wedding bell blues, en cover av the 5th dimension.

Helt enkelt bedårande med fin back up från Billie Joe Armstrong.

Helst hade jag givetvis velat se fram emot ett nytt album med nytt material, men jag är nöjd med det illa, och de låtar som hittills släppts är bättre än vad jag vågat vänta mig.

Bra låt.

Among lynx – en tidlös käftsmäll

Among Lynx. Foto: Lennart-Brorson
Among Lynx. Foto: Lennart-Brorson

I pressreleasen beskrivs Among Lyx som ”ett band i tiden 2019, med kraftfulla feministiska texter och en musikalisk käftsmällsattityd.”

Jag kan inte särskilt mycket om den nya tidens feminism (inte så mycket om den gamla heller) men jag tror och hoppas att jag kan lite om blues och rootsmusik. Och detta är riktigt bra. Riktigt fett.

Musiken är förvisso i tiden, kraftfull och i synnerhet vital, men minst lika mycket är den tidlös och klassisk. I Evami Ringqvists lät jazzanstrukna röst plockar jag upp hintar av både Beth Hart och Courtney Love, och Moa Brandts gitarrlirr är smutsigt och stöddigt samtidigt som det vittnar om smakfull know how och medveten återhållsamhet.

Dessutom: I och med  Elin “Luffar Lo” Öbergs mäktiga munspel är det ofrånkomligt att tänka att Sverige nu har en ny munspelsdrottning.

Bandet har precis släppt sin nya stöksingel Shameless och det finns en hel del annat material att lyssna in på Spotify.

Shameless.

Jag inser snabbt att detta är ett genuint begåvat och mångsidigt band som utan att det blir kantigt och forcerat lyckas blanda blues, rootsrock, pop och soul. De verkar dessutom vara provocerande unga och har således framtiden för sig.

Inga tour dates planerade i Malmö vad jag kan se, men bandet skulle passa in helt perfekt på mitt stamhak Folk & Rock.

På Paul Gilbert växer ingen mossa

Det är inte helt ovanligt att framgångsrika artister och musiker hittar sin stil och sedan håller fast vid den resten av karriären. Detta gäller gitarrister i synnerhet, och kanske särskilt de hårdrocksgitarrister som hade sin storhetstid under 80-talet, ingen nämnd ingen glömd men jag tror ni fattar.

Paul Gilbert är ett fett undantag. Han inledde på allvar sin karriär med metal/cirkus-gitarrbandet Racer X för att sean bilda Mr Big i slutet av 80.talet, ett band som både var musikaliskt fulländat OCH skrev poplåtar som ibland kan mäta sig med de allra bästa.

Fortsätt läsa ”På Paul Gilbert växer ingen mossa”

Varför faller tjejer för killar som spelar gitarr? Om det nu är så.

Det är en mossig föreställning och myt jag tar upp. En unkig stereotyp som kanske inte bör förstärkas eller underblåsas. Men jag antar att det gnuggar mig helt enkelt, och att jag måste göra en nätt ansats till att reda ut detta.

Påfallande ofta upplever jag att tjejer rent generellt är väldigt förtjusta i killar som spelar gitarr.

Jag har gjort min beskärda del av dejtande och det som slår mig är hur ofta något händer, hur något tänder till lite extra i henne, så snart jag berättar att jag spelar gitarr. Det tillför en extra krydda jag själv inte kan förstå eller förutsäga. Inte sällan räckte det med att via en given dejtingapp nämna att jag spelade gitarr för att till synes helt opåkallat få ett 😍 i respons. Jag har egentligen aldrig förstått varför. Tvärtom har gitarren – och musiken i stort – för mig alltid stått i rak opposition kärlek och sex.

En celibatär frizon

Jag började spela gitarr och att intressera mig för musik på allvar under tonåren, en för mig oftast mycket svår och komplicerad tid präglad av en stor del ensam och ”nedstämdhet”. Tjejer fanns inte ens på kartan och min identitet vilade mer eller mindre framgångsrikt på konceptet om den ensamma plågade musikern. Kanske känner någon igen sig?

I synnerhet Morrissey erbjöd en av nöden tvungen celibatär frizon där ensamhet och avhållsamhet var en vacker dygd. Jag konstruerade en verklighet i vilken kvinnan var en invasiv art som riskerade att störa den (skenbara) kreativa balans som utgjorde min bubbla i vilken jag innan 20 års ålder skulle skriva 20 låtar och inte minst publicera min första roman. Inget av detta hände i fall någon missat det.

Detta innebar i praktiken att jag stördes mycket av machobilden av gitarrhjälten, som jag trots allt och till min egen förtvivlan inte kunde låta bli att beundra mycket, innerst inne.

Alla blues- och rockhjältar och deras kvinnoaffärer! Hur skulle jag med min asketiska livsstil passa in i allt detta?

All vår början bliver svår. 

Fortsätt läsa ”Varför faller tjejer för killar som spelar gitarr? Om det nu är så.”

Johan Borgh – förmodligen den enda svenska gitarrhjälte du behöver

Om någon mot förväntan undrar vad jag gör pysslar jag just nu med en ”long read” om kvinnors attraktion till gitarrkillar, kopplat till frågan om klassidentitet och lite annat. Det tar lite tid eftersom jag endast har tid att pyssla med detta på helgen och eftersom jag har snårat in mig i 100 resonemang samtidigt.

Till dess vill jag tipsa om kingen Johan Borgh på Instagram. En fantastiskt smakfull gitarrist som verkligen verkar behärska allt vettigt: blues, country och jazz.

Han har dessutom extremt oklanderlig klädsmak i sitt val av piffiga collegetröjor och t-shirts. 

It’s The Yngwie way or the highway

Yngwie Malmsteen.
Yngwie in action. Foto: Maria Nayef

På Bluesbloggen gillar vi Yngwie Malmsteen, ok? Bortsett från en del mindre smickrande bitar ur Yngwies privatliv som skildras mästerligt av Anders Tegner i den biografi som utkom för några år sedan backar jag Yngwies konstnärskap till hundra procent. Likt alla rimliga människor älskar jag hans magiska personlighet, infantila självbeundran och orubbliga självförtroende i en värld där alla människor verkar göra en grej av bli ödmjuka på ålderns höst. Inte för att jag som så många andra utger mig för att hata Jante, tvärtom. Jag älskar Jante och hatar människor som hatar Jante och njuter oftast när människor trillar ner från maximalt möjliga fallhöjd. Min beundran grundar sig i att han helt enkelt är så genuin och konsekvent i sin musikaliska output. Visst har inte mycket förändrats sedan 1984, men handen på hjärtat, hur mycket förändrade Chuck Berry eller ACDC sin formula genom åren?

Sammanfattning: Yngwie är en king och en larger than life ekvilibrist som förändrade ALLT i början av 1980-talet. Alla som vet något om något vet att han satte en helt ny standard för hur man kan spela rockgitarr. Har man problem med det kan man sätta sig och lyssna på Mark Knopfler.

Detta är alltså i runda slängar mitt ingångsvärde när jag tar mig an Yngwies kommande album Blue Lightning som släpps den 29 mars. Plattan beskrivs i pressreleasen som något av en back to the roots-platta med primärt covers av artister som har inspirerat Malmsteen genom åren, som till exempel Eric Clapton, Stones (tydligen!) och, mindre förvånande, Deep Purple.

Det är lätt att kritisera rockartister som i medelåldern vill gå tillbaka ”where it all began” – Gary Moores bluesplattor dissas till exempel fortfarande av många purister som ”hårdrock”. Och visst är det så att man måste gilla Yngwie skarpt redan innan man lyssnar på denna plattan. Den kommer att omvända noll personer men provocera desto fler.

Härligast är hans fläskiga cover av Paint it black. Respektlösheten är fullständig och det är därför det också blir så bra.

Lite förvånande lyckas han också – i sammanhanget – väl med heliga While my Guitar gently weeps. Vördsamt och delikat framförd? Fuck no. Detsamma kan sägas om ZZ Tops Blue Jean blues som framförs med imponerande realness och auktoritet.

Minst lika fascinerande är att Yngwie, trots att han tillbringat större delen av sitt liv i USA, inte har lärt sig engelska.

Yngwies sångröst kritiseras ofta och visst är kontrasten mellan gitarrspelet och sången inte sällan häpnadsväckande. Minst lika fascinerande är att Yngwie, trots att han tillbringat större delen av sitt liv i USA, inte har lärt sig engelska ordentligt. Därför blir det onekligen ”lite” after ski på sina ställen, som på Smoke on the water. Var han verkligen tvungen att välja ut just den?

Förvånande väl framför han dock Claptons underskattade pärla Forever man. Det blir arenarock givetvis, men på ett bra sätt.

Sammanfattningsvis gör Yngwie det allra bäst när han väljer ut låtar som ligger långt från hans ordinarie katalog. Visst är tolkningen av Foxey Lady klanderfri men den tillför inte särskilt mycket. Man har på något sätt hört den förut.

Nästa gång Yngwie spelar en runda i Sverige är det jag som säkrar en biljett. Som vanligt när jag lyssnar på Yngwie tycker jag under tio minuter att det är det bästa jag hört i mitt liv. Sedan brukar jag tröttna men det spelar ingen roll. För vem är som Yngwie!

Att vara king – en lektion av Yngwie

Varför njuter jag mer av musik när jag är deppig och njuter jag av att vara deppig för att jag njuter mer av musik när jag är deppig?

Så jag kom att lyssna på Lana Del Rey ikväll (igen) och hennes musik fodrar en viss sinnesstämning för optimal njutning. Eller rentav, en viss melankoli för att ens kunna tolereras och tas in. Jag tvivlar (kan ha fel) på att någon människa utan djupare erfarenhet av destruktiva relationer, missbruk i någon form, sorg och depression verkligen kan ta emot, uppskatta och absorbera melankolisk och sorgsen musik. Jag vet att detta är världens mest gymnasiala och narcissistiska tanke och att allt jag skriver lätt kan liknas vid en dåres (nästan i bokstavlig bemärkelse) försvarstal. Jag har aldrig varit en stor tänkare, jag inser detta.

Allt jag skriver här grundar sig på mina personliga upplevelser och anekdotisk bevisföring. Jag har noterat att jag under mina korta och sällsynta stunder av lycka (med detta menar jag stunder då jag inte påverkas av oro, nedstämdhet eller ångest) inte heller känner lika mycket för den musik jag annars tycker är livsviktig, emotionell och meningsbärande. Det förs ibland fram att depression och melankoli ibland kännetecknas av att man inte känner något, att man i någon mån upplever sig sakna känslor.

Jag däremot känner och tänker inte lika mycket när jag är glad. Lyckan och nöjdheten, som jag upplever den, präglas för mig av en glättighet och grundhet, för att uttrycka saken i negativa ordalag. Jag skulle också, likt en normalt funtad person, beskriva tillståndet som att jag har ”flow”, att allt går av sig själv och att jag således inte behöver tänka efter särskilt mycket. Jag har alltid sett den här lyckan, det bekymmerslösa tillståndet av flyt, som ett mycket bedrägligt rus, värre än den värsta fyllan. En rejäl drängfylla må leda till överilade handlingar men den straffar sig i princip omedelbart.

Det lyckliga tillståndet klingar av successivt och till slut står jag där och känner mig blottad, ertappad (oklart av vem) dum och fylld av skam likt en bakfull person som inser att han blir en helt annan person på när han är berusad. När jag har varit lycklig eller glad under en period känner jag ibland i efterhand att jag gjort bort mig, att jag tappat fotfästet och inte varit mig själv. I melankolin, i deppigheten, finns en stabilitet, en jordnära påtaglighet och äkthet jag värdesätter högt. Jag må vara vissen och butter, men världen, livet och musiken blir desto märkbarare och mer direkt. Allt jag utsätts för blir på gott och ont ofiltrerat, koncentrerat och objektivt då inga intryck, i mitt tycke, förvrids eller mattas av i lyckans förrädiska prisma. Detta gäller musiken i synnerhet. Harmonier, beats, basgångar, trumfills, riff, gitarrsolon, stråkar, blåsarrangemang och givetvis texter går rakt in i blodet och blir totalt vitala under en melankolisk episod. Detta tror jag inte händer en lycklig person.

Fortsätt läsa ”Varför njuter jag mer av musik när jag är deppig och njuter jag av att vara deppig för att jag njuter mer av musik när jag är deppig?”