In the air tonight – så jävla mörk

”Can you feel in in the air tonight, oh lawd? I’ve been waiting for the snowman, for all my life, oh lawd!”

Jag är född två år efter att Phil Collins ”In the air tonight” kom ut så det är väl inte så konstigt att jag i min barndom hörde vad jag ville höra i denna bottenlöst mörka mollballad om svek, bedrägeri och ett krossat manshjärta? Visst kunde jag intuitivt gripas av låtens melankoli men det vore väl mycket begärt att jag skulle kunna ta till mig låtens budskap till fullo.

Min semester är snart slut och jag har hunnit med att läsa ett antal böcker, varav några handlar om musik.

Jag har läst ut Janne Schaffers självbiografi. Den är inte dålig alls – tvärtom är den mycket underhållande och trivsamt ankedotisk -, men det är, med vissa undantag, en till största del ytlig och deskriptiv redogörelse över en av Sveriges främsta musiker någonsin. Namedroppandet är imponerande och mycket detaljerat, men man får inte reda på mycket om själva personen Schaffer och framförallt får vi inte reda på vad som egentligen drev denna egensinniga gitarrist att spela som han gjorde och gör. Ett viktigt undantag är kapitlet om Ted Gärdestad där Schaffers sorg och frustration över att han inte kunde göra mer för Ted blir mycket påfallande.

Jag läser i detta nu Phil Collins självbiografi ”Not dead yet” och det är bland det bästa jag läst i musikbiografiväg och jag ska försöka förklara varför.

För det första, jag har inte läst så många rockbiografier. Det kan vara en huvudförklaring.

Men förutom detta. Hur skriver man om sitt liv? En given metod är att välja ut och blåsa upp triumferna och att spela ner eller rent av skriva om och ljuga om de mindre smickrande episoderna. En annan är att cementera och förstärka myterna om sin egen persona. En väg är att skriva en patetisk förlåt mig-bok i vilken artisten ber om ursäkt för att han (för det är det) försummade ett antal fruar och barn för att leva ett backanaliskt rockliv med groupies, missbruk och ett antal havererade sportbilar.

En annan metod är att göra som Phil Collins. Med imponerande kyla, sympatisk saklighet och syrligt distanserad humor beskriver han vägen från en tillvaro som osäker trummis och hackkyckling i Genesis till att vara en av 80-talets absolut största popartister, låtskrivare och producenter. I boken skildras detta med sömlöst kirurgisk fingertoppskänsla och med en härlig balans mellan det musikaliska och det privata. Blott i det rent kvantitativa urvalet mellan det professionella och privatlivet finns det något befriande i boken. Förvisso är Collins smärtsamma oförmåga (ovilja?) att kombinera familjelivet och karriären en ihärdigt röd tråd i boken, men det är tydligt att det är musiken, trummorna, låtarna och skapandet som är Phil Collins överlägset största kärlek. Han vill (med hela sitt hjärta) och försöker vara en familjefar men det är så befriande och osentimentalt tydligt att musiken och skapandet, som det vore ett virus, kommer först. Oavsett hur många guldskivor som hänger på väggen.

Det är lätt att spotta på det manliga lättkränkta geniet. Men betänk då In the air tonight, en låt vi alla måste förhålla oss till, en som tillhör den västerländska canon. Så här skrevs den, på ett ungefär.

Phil Collins gifter sig med en tjej, Andy. Sedan börjar det gå riktigt, riktigt bra för Genesis och bandet börjar turnera världen runt, mer eller mindre oavbrutet. Via telefon meddelar hon Phil att om du fortsätter turnera i det här tempot kommer det här äktenskapet inte att hålla. Det skiter Phil i och därefter börjar hon ligga med hantverkaren. Hon har EGENTLIGEN varnat honom för detta, mer eller mindre. Det hindrar inte Phil från att i all sin förtvivlan installera en hemstudio (med trummaskin) i sovrummet. Där lajjar han i all sin ilska och sorg fram en 80-talets kanske främsta och mest långlivade låt. (Historien får utvisa.)

I sin bok beskriver han hur texten vävdes fram spontant. Vissa rader bara kom från ingenstans, andra var mycket specifikt kopplade till exfrun.

Jag själv föredrar demo-versionen då den så tydligt målar en bild av en förargad Phil som svettig och eventuellt lite full sitter i sovrummet och planlöst leker fram en låt som han själv inte förstår kommer att definiera hela hans karriär.

Detta är så långt från en beräknande popkonstnär du kan komma. Detta är inte den Phil Collins media vill få dig att tro på. Detta är det mörkaste mörkret.

PS: Har för övrigt dragit en lans för Phil Collins förut. DS.

Jag hade kunnat avsky The Divine Comedy

The Divine Comedy är ett fenomen jag rent teoretiskt borde ha svårt för. Musiken är lite så där klyftigt och excentriskt lekfull, inte sällan är texterna distanserat kåserande och sarkastiskt smarta. Lite som Doktor Kosmos (som jag verkligen avskyr!) – inga jämförelser i övrigt. Jag har överlag svårt för musik som inte är självutlämnande, rå och och akut i sitt uttryck. Och det är inte tweedgubben Neil Hannon. Han är för mig en klurig om än charmig persona jag inte helt förstår mig på.

Men det han gör är ofta fullkomligt briljant och framförallt musikaliskt milimeterprecist på ett sätt som hade gjort självaste Miles Davis avundsjuk. Visst är bandet ett band, men det har alltid varit uppenbart att han dikterar produktionen med järnhand. Finns det någon (nu levande) artist som så konsekvent testar olika sound och uttryck utan att tappa bort sig själv och sitt eget unika uttryck?

Senaste albumet, Office Politics, är inget undantag. Temat här är vad det låter som: corporate culture och det postmoderna arbetslivet med dess fåfänga och meningslösa konkurrens och förvecklingar, givetvis även av det romantiska slaget. Musikaliskt är detta en självklar syntes mellan syntpop av det hårda slaget och den träffsäkra barocka 60-tals pop som är och alltid har varit bandets ryggrad.

Fyra av fem DEL-datorer.

Me bäst är och förblir A short album about love från 1996. Den innehåller en av världens absolut bästa kärlekslåtar. Och videon är även den sublim.

Roky Erickson fick ett värdigt musikaliskt avslut

Roky Erickson fick ett värdigt musikaliskt avslut

Det glesnar i leden. Jag lyssnar knappast dagligen, eller ens månatligen, på Roky Erickson, men när jag väl gör det slås jag alltid av hur unikt, modernt, musikaliskt klarsynt och melodiöst det låter, oavsett album. Förutom sitt i mångt och mycket tragiska livsöde har Erickson blivit känd för sitt bidrag till den psykedeliska rocken. Fair enough, men för mig är han en briljant låtskrivare vars verk förmodligen skulle överleva inom vilken genre som helst. Det må så vara att hans liv till stora delar präglades av svår psykisk ohälsa men den musiken han gjorde är för mig mycket målinriktad och påtaglig. Det är som att det fanns en ren, stark och opåverkad kärna i Roky som aldrig lät sig kuvas.

Mitt favoritalbum med honom är helt klart hans sista, True love cast out all evil från 2010, hans första riktiga album med orginallåtar (flera av dem med upp emot 40 år på nacken) på 14 år. Inte ett svagt på spår på albumet, utan ett värdigt pärlband av starka och distinkta låtar som alla berättar en historia. Okkervil River gör ett fantastiskt jobb som kompband på plattan och bör antagligen få ett pris för sin musikaliska kulturgärning.

Ett värdigt musikaliskt avslut.

Foto: Gina Pina

Morrissey 60 år – stort grattis!

Jag var 14 (?) år gammal och min kompis Joar hade fått tag på Billboards populärmusikaliska uppslagsverk på CD-rom. Vissa av er minns kanske detta 90-tals-format. Detta var några år innan internet slog igenom på allvar och vår tillgång till nya musikaliska influenser var starkt begränsad till blandband, Joars pappa gamla LP-skivor och en och annan CD vi lånade på det lokala biblioteket.

Fortsätt läsa ”Morrissey 60 år – stort grattis!”

Visst klarar man sig utan gitarrsolon?

Detta gillar jag starkt. Robert Randolph and the Family Band påminner mig starkt om The Bands samarbete med The Staple singers, Solomon Burke, Eric Claptons 70-tals-output, John Legends tidiga verk, Ray Charles och egentligen allt annat som är värt att lyssna på.

Jag har egentligen ganska dålig koll på pedal steel. Vanligen är det ett instrument som jag mest bara konstaterar att det ”finns” liksom, utan att fundera närmare. Men i det här bandet har instrumentet en ledande roll, vilket är väldigt uppfriskande. Ärligt talat, visst kan man klara sig utan ett gitarrsolo i varje låt?

Det nya albumet Brighter days kommer out den 23 augusti.

Men apropå gitarrsolon har ni kanske läst Joe Bonamassas senaste utspel i guitar.com? Det rör sig om en härligt konservativ uppgörelse med moderniteter som ”in ear monitors” och ljudteknikers påfund i största allmänhet. Han tar verkligen strid för rätten at spela högt.

You must admit most all of your favourite guitar sounds are based on an amp working hard through a tough speaker or multiple speaker cabinets. ‘All dials to the right’ worked for Eric, Eddie, Jimi, Leslie and many of us at all levels of legend and skillset. You have to admit that a one-watt amp through a speaker simulation isn’t gonna cut it in comparison to a 100-watt Marshall through four cabs like Alvin Lee had at Woodstock. It is certainly not going to sound like Brian May at Live Aid in 1985, even if it sounds like that in your in-ear monitors.

Jag går på alldeles få spelningar för att egentligen ha koll på hur stort problemet han beskriver är. Det får bli ändring på det. Synd bara att jag inte hittar några verkligt intressanta gigs i Malmö!

Så sött av Morrissey och Billie Joe Armstrong

Ja det var väl mest det. Morrissey ska snart släppa ett album med covers och igår släpptes wedding bell blues, en cover av the 5th dimension.

Helt enkelt bedårande med fin back up från Billie Joe Armstrong.

Helst hade jag givetvis velat se fram emot ett nytt album med nytt material, men jag är nöjd med det illa, och de låtar som hittills släppts är bättre än vad jag vågat vänta mig.

Bra låt.