Jag hade kunnat avsky The Divine Comedy

The Divine Comedy är ett fenomen jag rent teoretiskt borde ha svårt för. Musiken är lite så där klyftigt och excentriskt lekfull, inte sällan är texterna distanserat kåserande och sarkastiskt smarta. Lite som Doktor Kosmos (som jag verkligen avskyr!) – inga jämförelser i övrigt. Jag har överlag svårt för musik som inte är självutlämnande, rå och och akut i sitt uttryck. Och det är inte tweedgubben Neil Hannon. Han är för mig en klurig om än charmig persona jag inte helt förstår mig på.

Men det han gör är ofta fullkomligt briljant och framförallt musikaliskt milimeterprecist på ett sätt som hade gjort självaste Miles Davis avundsjuk. Visst är bandet ett band, men det har alltid varit uppenbart att han dikterar produktionen med järnhand. Finns det någon (nu levande) artist som så konsekvent testar olika sound och uttryck utan att tappa bort sig själv och sitt eget unika uttryck?

Senaste albumet, Office Politics, är inget undantag. Temat här är vad det låter som: corporate culture och det postmoderna arbetslivet med dess fåfänga och meningslösa konkurrens och förvecklingar, givetvis även av det romantiska slaget. Musikaliskt är detta en självklar syntes mellan syntpop av det hårda slaget och den träffsäkra barocka 60-tals pop som är och alltid har varit bandets ryggrad.

Fyra av fem DEL-datorer.

Me bäst är och förblir A short album about love från 1996. Den innehåller en av världens absolut bästa kärlekslåtar. Och videon är även den sublim.

Roky Erickson fick ett värdigt musikaliskt avslut

Roky Erickson fick ett värdigt musikaliskt avslut

Det glesnar i leden. Jag lyssnar knappast dagligen, eller ens månatligen, på Roky Erickson, men när jag väl gör det slås jag alltid av hur unikt, modernt, musikaliskt klarsynt och melodiöst det låter, oavsett album. Förutom sitt i mångt och mycket tragiska livsöde har Erickson blivit känd för sitt bidrag till den psykedeliska rocken. Fair enough, men för mig är han en briljant låtskrivare vars verk förmodligen skulle överleva inom vilken genre som helst. Det må så vara att hans liv till stora delar präglades av svår psykisk ohälsa men den musiken han gjorde är för mig mycket målinriktad och påtaglig. Det är som att det fanns en ren, stark och opåverkad kärna i Roky som aldrig lät sig kuvas.

Mitt favoritalbum med honom är helt klart hans sista, True love cast out all evil från 2010, hans första riktiga album med orginallåtar (flera av dem med upp emot 40 år på nacken) på 14 år. Inte ett svagt på spår på albumet, utan ett värdigt pärlband av starka och distinkta låtar som alla berättar en historia. Okkervil River gör ett fantastiskt jobb som kompband på plattan och bör antagligen få ett pris för sin musikaliska kulturgärning.

Ett värdigt musikaliskt avslut.

Foto: Gina Pina

Morrissey 60 år – stort grattis!

Jag var 14 (?) år gammal och min kompis Joar hade fått tag på Billboards populärmusikaliska uppslagsverk på CD-rom. Vissa av er minns kanske detta 90-tals-format. Detta var några år innan internet slog igenom på allvar och vår tillgång till nya musikaliska influenser var starkt begränsad till blandband, Joars pappa gamla LP-skivor och en och annan CD vi lånade på det lokala biblioteket.

Fortsätt läsa ”Morrissey 60 år – stort grattis!”

Visst klarar man sig utan gitarrsolon?

Detta gillar jag starkt. Robert Randolph and the Family Band påminner mig starkt om The Bands samarbete med The Staple singers, Solomon Burke, Eric Claptons 70-tals-output, John Legends tidiga verk, Ray Charles och egentligen allt annat som är värt att lyssna på.

Jag har egentligen ganska dålig koll på pedal steel. Vanligen är det ett instrument som jag mest bara konstaterar att det ”finns” liksom, utan att fundera närmare. Men i det här bandet har instrumentet en ledande roll, vilket är väldigt uppfriskande. Ärligt talat, visst kan man klara sig utan ett gitarrsolo i varje låt?

Det nya albumet Brighter days kommer out den 23 augusti.

Men apropå gitarrsolon har ni kanske läst Joe Bonamassas senaste utspel i guitar.com? Det rör sig om en härligt konservativ uppgörelse med moderniteter som ”in ear monitors” och ljudteknikers påfund i största allmänhet. Han tar verkligen strid för rätten at spela högt.

You must admit most all of your favourite guitar sounds are based on an amp working hard through a tough speaker or multiple speaker cabinets. ‘All dials to the right’ worked for Eric, Eddie, Jimi, Leslie and many of us at all levels of legend and skillset. You have to admit that a one-watt amp through a speaker simulation isn’t gonna cut it in comparison to a 100-watt Marshall through four cabs like Alvin Lee had at Woodstock. It is certainly not going to sound like Brian May at Live Aid in 1985, even if it sounds like that in your in-ear monitors.

Jag går på alldeles få spelningar för att egentligen ha koll på hur stort problemet han beskriver är. Det får bli ändring på det. Synd bara att jag inte hittar några verkligt intressanta gigs i Malmö!

Så sött av Morrissey och Billie Joe Armstrong

Ja det var väl mest det. Morrissey ska snart släppa ett album med covers och igår släpptes wedding bell blues, en cover av the 5th dimension.

Helt enkelt bedårande med fin back up från Billie Joe Armstrong.

Helst hade jag givetvis velat se fram emot ett nytt album med nytt material, men jag är nöjd med det illa, och de låtar som hittills släppts är bättre än vad jag vågat vänta mig.

Bra låt.

Among lynx – en tidlös käftsmäll

Among Lynx. Foto: Lennart-Brorson
Among Lynx. Foto: Lennart-Brorson

I pressreleasen beskrivs Among Lyx som ”ett band i tiden 2019, med kraftfulla feministiska texter och en musikalisk käftsmällsattityd.”

Jag kan inte särskilt mycket om den nya tidens feminism (inte så mycket om den gamla heller) men jag tror och hoppas att jag kan lite om blues och rootsmusik. Och detta är riktigt bra. Riktigt fett.

Musiken är förvisso i tiden, kraftfull och i synnerhet vital, men minst lika mycket är den tidlös och klassisk. I Evami Ringqvists lät jazzanstrukna röst plockar jag upp hintar av både Beth Hart och Courtney Love, och Moa Brandts gitarrlirr är smutsigt och stöddigt samtidigt som det vittnar om smakfull know how och medveten återhållsamhet.

Dessutom: I och med  Elin “Luffar Lo” Öbergs mäktiga munspel är det ofrånkomligt att tänka att Sverige nu har en ny munspelsdrottning.

Bandet har precis släppt sin nya stöksingel Shameless och det finns en hel del annat material att lyssna in på Spotify.

Shameless.

Jag inser snabbt att detta är ett genuint begåvat och mångsidigt band som utan att det blir kantigt och forcerat lyckas blanda blues, rootsrock, pop och soul. De verkar dessutom vara provocerande unga och har således framtiden för sig.

Inga tour dates planerade i Malmö vad jag kan se, men bandet skulle passa in helt perfekt på mitt stamhak Folk & Rock.

På Paul Gilbert växer ingen mossa

Det är inte helt ovanligt att framgångsrika artister och musiker hittar sin stil och sedan håller fast vid den resten av karriären. Detta gäller gitarrister i synnerhet, och kanske särskilt de hårdrocksgitarrister som hade sin storhetstid under 80-talet, ingen nämnd ingen glömd men jag tror ni fattar.

Paul Gilbert är ett fett undantag. Han inledde på allvar sin karriär med metal/cirkus-gitarrbandet Racer X för att sean bilda Mr Big i slutet av 80.talet, ett band som både var musikaliskt fulländat OCH skrev poplåtar som ibland kan mäta sig med de allra bästa.

Fortsätt läsa ”På Paul Gilbert växer ingen mossa”