Johan Borgh – förmodligen den enda svenska gitarrhjälte du behöver

Om någon mot förväntan undrar vad jag gör pysslar jag just nu med en ”long read” om kvinnors attraktion till gitarrkillar, kopplat till frågan om klassidentitet och lite annat. Det tar lite tid eftersom jag endast har tid att pyssla med detta på helgen och eftersom jag har snårat in mig i 100 resonemang samtidigt.

Till dess vill jag tipsa om kingen Johan Borgh på Instagram. En fantastiskt smakfull gitarrist som verkligen verkar behärska allt vettigt: blues, country och jazz.

Han har dessutom extremt oklanderlig klädsmak i sitt val av piffiga collegetröjor och t-shirts. 

It’s The Yngwie way or the highway

Yngwie Malmsteen.
Yngwie in action. Foto: Maria Nayef

På Bluesbloggen gillar vi Yngwie Malmsteen, ok? Bortsett från en del mindre smickrande bitar ur Yngwies privatliv som skildras mästerligt av Anders Tegner i den biografi som utkom för några år sedan backar jag Yngwies konstnärskap till hundra procent. Likt alla rimliga människor älskar jag hans magiska personlighet, infantila självbeundran och orubbliga självförtroende i en värld där alla människor verkar göra en grej av bli ödmjuka på ålderns höst. Inte för att jag som så många andra utger mig för att hata Jante, tvärtom. Jag älskar Jante och hatar människor som hatar Jante och njuter oftast när människor trillar ner från maximalt möjliga fallhöjd. Min beundran grundar sig i att han helt enkelt är så genuin och konsekvent i sin musikaliska output. Visst har inte mycket förändrats sedan 1984, men handen på hjärtat, hur mycket förändrade Chuck Berry eller ACDC sin formula genom åren?

Sammanfattning: Yngwie är en king och en larger than life ekvilibrist som förändrade ALLT i början av 1980-talet. Alla som vet något om något vet att han satte en helt ny standard för hur man kan spela rockgitarr. Har man problem med det kan man sätta sig och lyssna på Mark Knopfler.

Detta är alltså i runda slängar mitt ingångsvärde när jag tar mig an Yngwies kommande album Blue Lightning som släpps den 29 mars. Plattan beskrivs i pressreleasen som något av en back to the roots-platta med primärt covers av artister som har inspirerat Malmsteen genom åren, som till exempel Eric Clapton, Stones (tydligen!) och, mindre förvånande, Deep Purple.

Det är lätt att kritisera rockartister som i medelåldern vill gå tillbaka ”where it all began” – Gary Moores bluesplattor dissas till exempel fortfarande av många purister som ”hårdrock”. Och visst är det så att man måste gilla Yngwie skarpt redan innan man lyssnar på denna plattan. Den kommer att omvända noll personer men provocera desto fler.

Härligast är hans fläskiga cover av Paint it black. Respektlösheten är fullständig och det är därför det också blir så bra.

Lite förvånande lyckas han också – i sammanhanget – väl med heliga While my Guitar gently weeps. Vördsamt och delikat framförd? Fuck no. Detsamma kan sägas om ZZ Tops Blue Jean blues som framförs med imponerande realness och auktoritet.

Minst lika fascinerande är att Yngwie, trots att han tillbringat större delen av sitt liv i USA, inte har lärt sig engelska.

Yngwies sångröst kritiseras ofta och visst är kontrasten mellan gitarrspelet och sången inte sällan häpnadsväckande. Minst lika fascinerande är att Yngwie, trots att han tillbringat större delen av sitt liv i USA, inte har lärt sig engelska ordentligt. Därför blir det onekligen ”lite” after ski på sina ställen, som på Smoke on the water. Var han verkligen tvungen att välja ut just den?

Förvånande väl framför han dock Claptons underskattade pärla Forever man. Det blir arenarock givetvis, men på ett bra sätt.

Sammanfattningsvis gör Yngwie det allra bäst när han väljer ut låtar som ligger långt från hans ordinarie katalog. Visst är tolkningen av Foxey Lady klanderfri men den tillför inte särskilt mycket. Man har på något sätt hört den förut.

Nästa gång Yngwie spelar en runda i Sverige är det jag som säkrar en biljett. Som vanligt när jag lyssnar på Yngwie tycker jag under tio minuter att det är det bästa jag hört i mitt liv. Sedan brukar jag tröttna men det spelar ingen roll. För vem är som Yngwie!

Att vara king – en lektion av Yngwie

Varför njuter jag mer av musik när jag är deppig och njuter jag av att vara deppig för att jag njuter mer av musik när jag är deppig?

Så jag kom att lyssna på Lana Del Rey ikväll (igen) och hennes musik fodrar en viss sinnesstämning för optimal njutning. Eller rentav, en viss melankoli för att ens kunna tolereras och tas in. Jag tvivlar (kan ha fel) på att någon människa utan djupare erfarenhet av destruktiva relationer, missbruk i någon form, sorg och depression verkligen kan ta emot, uppskatta och absorbera melankolisk och sorgsen musik. Jag vet att detta är världens mest gymnasiala och narcissistiska tanke och att allt jag skriver lätt kan liknas vid en dåres (nästan i bokstavlig bemärkelse) försvarstal. Jag har aldrig varit en stor tänkare, jag inser detta.

Allt jag skriver här grundar sig på mina personliga upplevelser och anekdotisk bevisföring. Jag har noterat att jag under mina korta och sällsynta stunder av lycka (med detta menar jag stunder då jag inte påverkas av oro, nedstämdhet eller ångest) inte heller känner lika mycket för den musik jag annars tycker är livsviktig, emotionell och meningsbärande. Det förs ibland fram att depression och melankoli ibland kännetecknas av att man inte känner något, att man i någon mån upplever sig sakna känslor.

Jag däremot känner och tänker inte lika mycket när jag är glad. Lyckan och nöjdheten, som jag upplever den, präglas för mig av en glättighet och grundhet, för att uttrycka saken i negativa ordalag. Jag skulle också, likt en normalt funtad person, beskriva tillståndet som att jag har ”flow”, att allt går av sig själv och att jag således inte behöver tänka efter särskilt mycket. Jag har alltid sett den här lyckan, det bekymmerslösa tillståndet av flyt, som ett mycket bedrägligt rus, värre än den värsta fyllan. En rejäl drängfylla må leda till överilade handlingar men den straffar sig i princip omedelbart.

Det lyckliga tillståndet klingar av successivt och till slut står jag där och känner mig blottad, ertappad (oklart av vem) dum och fylld av skam likt en bakfull person som inser att han blir en helt annan person på när han är berusad. När jag har varit lycklig eller glad under en period känner jag ibland i efterhand att jag gjort bort mig, att jag tappat fotfästet och inte varit mig själv. I melankolin, i deppigheten, finns en stabilitet, en jordnära påtaglighet och äkthet jag värdesätter högt. Jag må vara vissen och butter, men världen, livet och musiken blir desto märkbarare och mer direkt. Allt jag utsätts för blir på gott och ont ofiltrerat, koncentrerat och objektivt då inga intryck, i mitt tycke, förvrids eller mattas av i lyckans förrädiska prisma. Detta gäller musiken i synnerhet. Harmonier, beats, basgångar, trumfills, riff, gitarrsolon, stråkar, blåsarrangemang och givetvis texter går rakt in i blodet och blir totalt vitala under en melankolisk episod. Detta tror jag inte händer en lycklig person.

Fortsätt läsa ”Varför njuter jag mer av musik när jag är deppig och njuter jag av att vara deppig för att jag njuter mer av musik när jag är deppig?”

Befriande No frills med Chris Cain

Chris Cain gör det han gör bäst.

För något år sedan swischade den här videon förbi i mitt Facebookflöde. Jag minns att jag då blev grymt imponerad av gitarristens tajming och klassiska in the pocket-frasering men sedan lyckades klicka mig vidare, bort från videon som snart bleknade i minnet som så mycket annat gör på Facebook. Tills jag häromdagen fick upp den igen och lyckades spara videon och lägga gitarristens namn på minnet. Chris Cain är något så ovanligt som en gitarrist som till stora delar spelar standards eller låtar som liknar standards, men ändå med sin egen touch och personliga handpåläggning. Det är märkligt att så många licks är ”stock” och generiska, samtidigt som musiken verkligen står ut från mängden.


På Spotifty hittar du stora delar av hans katalog och jag skulle i dagsläget rekommendera Romaphonic session och plattan som helt enkelt heter Chris Cain.

Hans gitarrlirr bottnar tydligt i giganter som BB King, Freddie King, Albert King och Albert Collins. Inget jävla hittepå här. Sedan måste man älska en kille som lägger på det fetaste vibratot ever iförd en regelrätt slip over! Äkta badass.

Southside Café – framåtblickande retro

I pressreleasen beskrivs bandet som ”hoppfull svensk pop/rock med dramatiska undertoner”.

Jag förstår varför. Detta är inte blasséartad musik med loj självdistans och tillbakalutad arrogans. Detta är ett band med uppenbart höga anspråk och musikaliska ambitioner. I positiv bemärkelse.

Baserat på vad jag hittills hört är detta framåtblickande retropop med starka influenser av new wave, en del melodisk gladmetal och framförallt west coast rock med hintar av Toto (såklart) och typ Asia. Det är faktiskt imponerande att de får ihop det!

Bandets nya singel ”Captain Of The Mental Institution” finns på Spotify och låter riktigt bra. Jag hör Talking Heads, en del Suede och även lite Depeche Mode på sina ställen och soundet är befriande polerat och välartikulerat.

Imorgon ska jag upp i svinottan för att åka tåg men jag har åtminstone ett givet soundtrack. Southside Café har flera singlar och ett album på Spotify. Jag föreslår att du kollar upp dem.

Southside café:s senaste singel

Josh Smith – någon att hålla koll på

Det är inte varje dag man ser ett klipp där någon lirar brallorna av Joe Bonamassa men ibland händer det, om man nu tvunge tska hålla på och jämföra musiker. Som nedan där Josh Smith dominerar. Välavvägt, dynamiskt, jazzigt, flippigt och potent men allt annat annat än vulgärt. Han påminner mig delvis om en tekniskt förfinad Sean Costello.

One to watch out for som det heter! Dock vimlar det ju av överbegåvade gitarrister i USA. Som till exempel Kingfish.

Kingfish

That said, man måste älska Joe Bonamassa för hans zero fucks-attityd kring det yttre. Han är den moderna bluesens poster boy nummer ett (oavsett vad någon tycker) men det hindrar inte honom från att konsekvent klä sig som en riktig pappa. Hoodie utan passform och praktiska cargopants med fickor, inga problem. Är det ett par läsglasögon han har på sig?

OBS: jag hånar inte honom, jag hyllar honom!

Josh Smith och Joe Bonamassa

Uffe Steen balanserar perfekt på gränsen mellan blues och jazz

Finns den perfekta kombon mellan jazz och blues, har jag många gånger funderat över. Det finns gott om jazzgitarrister som är bluesiga (merparten som är något att ha är det) och även bluesgitarrister som kan jazza till det, men finns den perfekta gitarristen som sömlöst kan förflytta sig mellan rå Chicagoblues och frisläppt jazz?

Nu, äntligen, kan jag ha hittat honom. Han heter Uffe Steen, bor tvärs över Sundet och jag har uppenbarligen legat och sovit under en sten.

Jag fann honom, som så ofta numera, när jag slösurfade på Facebook. Märkligt få gillar hans sida på Facebook och det är ingen gitarrist som nämns i de diskussioner jag kommer över på nätet om vem som är bäst hit och dit. På sätt och vis är det befriande –  jag vill gärna ha Uffe för mig själv – men samtidigt är det konstigt. Uffe är ”up there” med till exempel Robben Ford och Larry Carlton, inga jämförelser i övrigt då det alltid är orättvist och framförallt meningslöst att jämföra musiker av den kalibern.

Fortsätt läsa ”Uffe Steen balanserar perfekt på gränsen mellan blues och jazz”

Är bluesen politisk?

Skärmavbild 2018-09-28 kl. 19.39.08
Stark ordväxling innan valet.

Vad har blues gemensamt med Liberalerna? Vad har blues med politik att göra? Den första frågan är lätt att svara på: Troligen inte särskilt mycket. Överhuvudtaget förefaller våra svenska partiledare att utåt sett ”play it safe” när det kommer till att bekänna färg när det gäller både litteratur- och musiksmak. De gillar sin Astrid Lindgren och Abba. För några val sedan fick samtliga partiledare skicka in sina playlists till någon tidning eller något (jag jobbar inte längre med exakta källhänvisningar) och resultatet var rejält deppigt. Borgarnas listor var sjukt nedslående på grund sin banala ytlighet. Vänsterns var mer cringe på grund av den så förutsägbart skitnödiga ambitionen om att vara ”down with the kids”,  smutsigt proletära och intellektuellt ”woke” samtidigt. Det verkar som att svenska politiker blir ännu opersonligare när de ombeds vara personliga. Vilket kanske hedrar dem. Låt politiken vara i centrum.

Nåväl. Den senare frågan är desto mer intressant, även om svaret ur ett grundläggande perspektiv enkelt och självklart. Givetvis kan man inte prata om bluesmusiken utan att bottna i en tydlig politisk kontext kopplad till rasism, slaveri och den djupast tänkbara ojämlikheten. Men ändå.

Och ena sidan kan – och bör – man hävda att bluesen till sin innersta essens är extremt politisk då dess uttryck och innehåll är sprungen och utvecklad ur en väldigt specifik politisk situation som byggde på ett förtryck av afroamerikaner. Musiken har en stor del av sitt ursprung i afrikanska arbetssånger, även om bluesmusiken, såsom den lät när den började spelas in, de facto var en musikalisk mosaik bestående av afrikansk (vad man nu exakt menar med ”afrikansk”) musik och en mängd olika influenser från europeiska invandrare i den amerikanska södern. Formellt sett var södern mer segregerad än andra delar av USA, men i praktiken pågick ett icke betydelselöst proletärt kulturellt utbyte mellan olika etniciteter och kulturer. ”They smelled each other’s food and they heard each other’s music”, för att citera någon författare i någon bok jag läste någon gång.

Samtidigt var tematiken i låtarna allt annat än uttalat politisk. Den bluesmusik som primärt spelades  – och senare kom att spelas in – under det tidiga och mitten av 1900-talet var primärt musik med ett tydligt syfte: att dansa och kröka till på lördagar. Av den anledningen handlade låtarna snarare om fylle, hasardspel och kvinnor. Man ville, på sina enda lediga kväll, knappast bli påmind om orättvisorna och armodet på bomullsfältet. Jag har också läst att musiken till stora delar var betydligt gladare än den bluesmusik som generellt spelades in under tidigt 1900-tal. Förklaringen? Alan Lomax, musikolog, var en av de första som spelade in bluesmusik som den spelades på fältet. En av de första artister han spelade in var Leadbelly. Alla som hört dessa inspelningar kan intyga att det rör sig om synnerligen rå, primitiv och nedstämd musik som knappast hade förhöjt någon fest. Det som färre känner till är att han erbjöd sig att spela in betydligt muntrare stycken. Dessa valde dock Alan Lomax att inte spela in i någon större utsträckning. Det har hävdats att han gjorde det av någon slags välment politisk förevändning. Att han redan på förhand hade bestämt sig för ett väl förenklat musikaliskt narrativ kring bluesen. Att musiken, enkelt uttryckt, var en musikalisk fond till livet på plantagen som helt skulle gå i moll. Bara detta kan ju ses ett slags om inte förtryck så en ironisk tvist, att de svarta i södern inte ens har fått vara herrar över sin musikaliska historieskrivning. Alan Lomax hade en, får man förmoda, klar uppfattning om autentisk bluesmusik i vilken glädje och upprymdhet inte fick ha en framträdande roll. Men han menade säkert väl, får man förmoda.

Inte heller efter detta har bluesen – som jag ser saken – varit explicit politisk i någon större mening om man jämför med många andra genrer, rock, pop, soul, etc, där budskapen på sina håll varit nästan parodiskt plakatpolitiska på sina håll. Varför? Jag vet inte riktigt. Kanske för att bluesen är så jävla svart och real att det hade blivit farligt på riktigt om Muddy Waters eller BB King opponerat sig? Eller beror det på att bluesen alltid varit en musikalisk underdog, även i jämförelse med andra primärt svarta musikaliska yttringar, såsom RnB och soul? Kan det vara så att bluesmusiker aldrig besuttit det överskottskapital som krävs – kulturellt och ekonomiskt – för att kunna opponera sig? Det känns i alla fall som att många artister blir tydligt politiska och aktivistiska först när de nått en position och status som få eller ingen bluesartist har nått. Bluesen har ju aldrig varit mode. Möjligen är ”the british explosion” under 60-talets början och med med band som Cream och Yardbirds något slags undantag i marginalen. Och de var ju vita, även om de svarta förebilderna, som till exempel BB King, Freddie King och Albert King, fick hänga med lite på kuppen.

Jag kan bara konstatera att den största av dem alla – BB King – vid något tillfälle blev kritiserad av medborgarrättsrörelsen i USA för att han plattade (eller vad det heter) håret och inte sparade ut till afro som var inne då. Han nöjde sig med att konstatera att man aldrig får det man vill ha och att man alltid vill ha det man inte kan få. Krullhåriga vill ha rakt hår och tvärtom. Jag kan väl egentligen inte tänka mig en mer innerlig och koncentrerad definition av vad blues handlar om, för mig. Livslång längtan, åtrå, missnöje och rastlöshet. Ett steg framåt, två steg bakåt. Att få det man vill ha och har drömt om för att sedan hata det och vilja gå vidare. Det allmänmänskliga?

Många vita artister har med den äran och till synes samvetslöst förvaltat arvet väl och jag kan inte låta bli att tänka på att den universella, allmänmänskliga –  och i viss mån då apolitiska –  aspekten av bluesen kan spela roll här. Det finns en inbjudande ofarlighet  – eller ett gränslöst utrymme för alla som vill uttrycka något  – man kan tycka vad man vill om.