Ronnie Earl – mästare av den rena Fendertonen

Ronnie Earl. Foto: Tim Carter
Ronnie Earl. Foto: Tim Carter

Min blueskompis på Twitter, Peter, tipsade mig idag om att Ronnie Earls nya platta, Father’s day, finns på Spotify. Ronnie Earl. Denna gitarrist väcker minnen från mina tonår. Långt innan Spotify och en tid innan fildelning lånade jag alla Earlplattor jag kom över på Malmö Stadsbibliotek, för att sedan försöka planka så många riff jag kunde.

Finns det någon gitarrist som så väl behärskar det rena Fenderljudet som Ronnie Earl? Knappast. Jag kommer att tänka på Robert Cray, vars senaste samlingsalbum jag bloggar om i helgen, och kanske Anson Funderburgh, i hans hetaste stunder. Men,  nä, Ronnie Earl är nog kingen. Han är kompromisslös i sina val av låtar – det är en ren blues och låt oss säga classic soul blues med stänk av Magic Sam all the way, ända sedan han bildade sitt Broadcasters under 80-talet.

Ren ton ja. Det kan man prata länge om. Jag tänker inte bli en taliban som att de som lirar med dist jämnt kommer undan med en massa små misstag hit och dit. MEN. Plugga in en Fender i en Fender Twin, eller vad du vill egentligen, och spela rent, utan boxar, utan hittepå. Gitarren blir totalt oförlåtlig. Oförsonlig, nästan oschysst. Allt märks. Bra. Och dåligt. Uppsidan är att den rena gitarrtonen inte sällan är överlägsen när det gäller att uttrycka subtiliteter, dynamik och känsla. Men, den rena gitarren kräver detta sin man. Ronnie Earl är en sådan man. Hans spelstil: ren, som sagt, återhållsam, väldigt dynamisk, men ändå nitty gritty.

Under 90-talet hade Ronnie Earl en dipp med bland annat svåra depressioner, men av detta märks i alla fall inget i hans gitarrlir. Detta är en riktigt schysst all round bluesplatta, utan att bli ytlig. Allt ifrån svängiga shuffles till down in the deep-end slow blues i moll ingår. Fun fact: Michael Ledbetter sjunger bland annat på albumet. Han sägs vara en avlägsen släkting till Leadbelly. Man är oskyldig till motsatsen är bevisad och så vidare.

I övrigt håller hela Ronnie Earls katalog hög klass!

 

Turboblues och Hide Away

För dig som är purist och svänger dig med uttryck som ”less is more” kan jag bara säga, glöm första delen av denna bloggpost, gå vidare.

Men om du som jag gillar ösig turboblues i Walter Trouts anda kan jag rekommendera Danny Bryant, ett förhållandevis ungt löfte från Storbritannien, som redan hunnit släppa flera starka plattor. Vad ska man säga? Undan går det! Från 0 till 100 på 10 sekunder, och det är väl det som är meningen med denna typen av musik. Han spelar stringent, utan tvekan och välintonerat. Som en ung Joe Bonamassa, men väldigt mycket mer i den traditionella bluesboxen.

En annan ung kille (nåväl) är Chris Duarte från Texas. Mer traditionellt Fendersound i Stevie Ray Vaughans anda.

Snackar vi mer svängig och swingig Texasblues vill jag nämna Hollywood Fats!  Schyssta tolkningar av Freddie Kings standards, nästan i klass med Anson Funderburgs, som ju fortfarande måste ses som en auktoritet på området. Hans gjutna tolkning av Side tracked satte verkligen standarden för den cleana tolkningen av Texasbluesen. Min åsikt. Finns tyvärr inte på Spotify.

Ja, denna låt, Side Tracked. Det är en av de där standardlåtarna, som åtminstone för säg 30 år sedan var ett absolut för en ung bluesgitarrist att bemästra. Sticket är verkligen en klassiker och fångar på något vis den något  surfpoppiga anda, som letade sig in i bluesen under 60-talet, åtminstone i Freddie Kings repertoar. Och Side Tracked blev ju mycket riktigt ett hans mest uppskattade hits, även om han, möjligen tack vare Claptons råa tolkning, blev mest känd för ultraklassikern Hide Away.

Jag hittar faktiskt ingen version av Side Tracked med Freddie King på Youtube. Däremot en kanal som i övrigt verkar lovande.

Vi höres!