Bigmouth (eller inte) strikes again

Morrissey.
Morrissey.

Som ni möjligen märkt älskar jag Morrissey, för hans musik och texter primärt. Att han inte gillar (milt uttryckt) monarkin ser jag, i egenskap av republikan, som en ren bonus.

I sitt senaste utspel i australiensisk tv spekulerar Morrissey i om huruvida inte Kate Middleton, och det engelska hovet i synnerhet, i själva verket är ansvariga för den stackars sköterska som dog efter den ödesdigra busringningen. Typiskt Morrissey. Hyperbolerna, överdrifterna. En del av charmen ibland, ibland inte, som i detta fallet. Alltid en del av paketet.

Morrissey lär med detta uttalande inte locka nya anhängare till den republikanska rörelsen, snarare tvärtom. Kommentarer i mainstream media och på sociala medier har varit mer eller mindre enigt fördömande. Och med all rätt. Han gick över gränsen. Som vanligt. Oavsett vad som framkommer kring omständigheterna kring självmordet.

Skillnaden mot 1980-talet är att vi idag har internet och sociala medier. Läs igenom gamla intervjuer från 1980-talet och låt dig förfasas. 

Han är inte politisk, inte i den meningen. Han vill inte organisera någon. Inte vara med i någon klubb. Inte stå på någon barrikad.

Icke desto mindre. Jag måste i övrigt beundra honom för hans rakryggade och konsekventa ståndpunkter i frågan om monarkin. Genom hela sin karriär har han motverkat den. I intervjuer och inte minst genom sina texter. Killen gick så långt att han, som ni såklart vet, döpte 1980-talets bästa album till The Queen Is Dead.

Jag känner inte till någon ”modern” artist som på allvar tar ställning mot monarkin, vilket är beklämmande. Jag kan inte föreställa mig en överhet viktigare att kritisera. Av lätt insedda skäl. Att en statschef tillsätts genom samlag kan ingen demokrat försvara.

Dessutom. Är vi inte väl inkonsekventa och änsliga i hur vi dömer popstjärnor? Injicera all världens droger? Inga problem.

Men att på allvar provocera – utan influenser av alkohol eller droger – är subversivt och märkligt. Det var det 1983, då the Smiths slog igenom på allvar, det är det fortfarande 2012. Ingen hade tagit Morrisseys uttalanden på allvar om de kommit från säg Pete Doherty. Men nu råkar de komma från världens enda intellektuella popstjärna. Och en av få som inte bugar för överheten, oavsett var den kommer ifrån. Höger eller vänster.

Vi vill gärna tro att utvecklingen har gått framåt. Vi vill tro att gränserna för vad vi tolererar har förskjutits i och med Lady Gagas köttklänning och Chris Browns osmakliga halstatuering. Men är det så? Är det inte så att världen är känsligare än någonsin för den som på allvar avviker? Inte genom kläder eller yta, utan genom att verkligen ha en åsikt.

Som på gott och ont skiter i vad alla tycker. På allvar.

Jeff Lang kokar ihop en pretty damn good stew

 

Jeff Lang
Jeff Lang

Jeff Lang är en för mig färsk bekantskap från Australien. När jag kollar på hans hemsida ser jag att han har ett imponerande antal albumsläpp bakom sig, så det är väl jag som återigen är född i farstun. Detta är bra sing and songwriterblues med mer än en touch av bluesgrass, country och det man så diffust men i brist på bättre uttryck brukar kalla ”world music”. Kolla upp! Tyvärr hittar jag bara en platta på Spotify.