Är Joanne Shaw Taylor världens bästa bluesgitarrist?

Jag kallar mig bluesentusiast. Men det var först idag jag lärde känna Joanne Shaw Taylor från Birmingham. Detta är genant. Hon är nämligen helt underbar. Hennes gitarrspel har allt: solid och tydlig förankring i det gamla – Albert Collins, BB King, Freddie King, T-Bone Walker och Jimmie Hendrix – utan att bli efterapande eller förutsägbar. Hon spelar dynamiskt, aggressivt, har fantastiskt tajming, fantastiskt vibrato, kan shredda Paul Gilbertinskt/(ianskt?) och hon är inte rädd för att spela precis lagom in and out of the pocket. Hon har snygga gitarrer OCH hon kan sjunga på riktigt.

 

Peter Banks, Johnny Marr och BB King

Jag hade faktiskt missat att Peter Banks, gitarrist på Yes två första album, har gått bort, endast 65 år gammal. Även om Steve Howe har kommit att bli den gitarrist jag mest förknippar med bandet, kan Peter Banks roll i bandet knappast underskattas. Lyssna själv på det självbetitlade debutalbumet Yes från 1969. Ett något råare, mer organiskt sound än det som komma skulle några år senare. Själv uppskattar jag ju det hatade Tales from the topographic Oceans från 1973. Extremt bombastiskt och för mycket av allt.

Annars då?

Lyssnat – en smula – på Johnny Marrs nya The Messenger. Helt klart bra, men någon saknas. Gissa vem, etc etc! Kanske ett bevis på att ett band alltid behöver en stark och personlig sångare vilket Johnny Marr inte är. Men visst finns det guldkorn.

Äntligen har Spotify laddat upp den fantastiska liveplattan Together for the first time med BB King och Bobby ”Blue” Bland från 1974. Bara att lyssna och njuta av två killar som spontant och otvunget gör saker tillsammans!

Missa för allt smör i Småland inte heller Live att Filmore East från 1971. Epic stuff!

Mäktiga bluesklipp, i brist på annat

Ja, det är inte speciellt ofta jag uppdaterar bloggen numera. Så det gäller att passa på när tid och inspiration finns. Finns det något NI VILL att jag ska blogga om förresten? Något jag missat? Någon aspekt av musiken ni vill jag ska ta upp med hjälp av mitt otroliga intellekt?

Inte det nä.

Då får det bli lite mäktiga klipp då istället.

Fortsätt läsa ”Mäktiga bluesklipp, i brist på annat”

Blues für alle med Sven Zetterberg

Sven Zetterberg
Sven Zetterberg

Yes, lyssnar  just nu på Sven Zetterbergs senaste album Mileage.  Vad ska man säga? Han levererar, som vanligt. Även om jag älskar Sven oavsett vad han släpper, kommer jag alltid föredra hans musik, när den befinner sig i skärningspunkten mellan slick blues och soul. Just av denna anledning kommer jag alltid hålla Chicago Express Permanently blue och soloskivan Met me get over it allra högst. De finns tyvärr inte på Spotify.

Mileage då. Jodå, det är blues für alle. Musik att böla till, musik att kröka till, för att kort sammanfatta. Det är extremt glädjande att Sven Zetterberg äntligen spelat in Howard Tates Part time love, som jag senast hörde honom framföra på Mönsterås bluesfestival, kan det ha varit 2002?

Andra höjdpunkter: Breaking up somebody’s home, där Sven spelar KUSLIGT likt Albert King. Genuint, på riktigt och internationell toppklass.

I’m gonna change är i exakt samma liga. Sven Zetterberg är absolut mest briljant när han drar loss en riktigt långsam slow blues, way down in the alley, som BB King brukar säga.

Visst är det inget fel på lite gubbigare tolvor som Tall, dangerous and drunk. Men som allra bäst är Sven när han befinner sig på botten.

 

Lite mer BB King

Hm, ok. Hittade några riktiga höjdare med BB King. Ni behöver ju inte skjuta mig om jag har postat några innan. Någon granne har någon slags vulgär jacuzzifest med dålig musik. Så jag spenderar kvällen/natten med att lyssna på BB King. Med lurar.

Denna vet jag att jag länkat ut förr. Men den är så jävla bra. Även introsnacket.

 

 

James Brown släppte fram BB King

Hej på er. Halvligger lite här i någon slags suspekt ställning i sängen och dricker vin. Så något avancerat inlägg blir det icke. Men jag skulle ändå vilja tipsa om denna härliga spelning. Den annars inte helt ödmjuka James Brown släpper upp BB King -kungen – på scen.

Annars då? Inte mycket. Har börjat lyssna en del Claptons nedkrökade katalog från sent 70-tal, tidigt 80-tal. Inte så dåligt alls. Lyssna till exempel på Another Ticket. Gitarrspelet är knappast i fokus, då Clapton under denna tid verkligen försökte undfly rollen som gitarrhjälte.

Klockren version av How blue can you get

Back in the day.
Back in the day.

Om du vill förstå BB Kings storhet, briljansens i hans gitarrspel och i hans röst, räcker det nästan att lyssna på denna version av How blue can you get? Raspig inspelning, feldöpt låt på anonym och ej påkostad samlingsskiva i övrigt.

Jag kan dock inte utröna exakt när inspelningen är gjord. Men, någon gång under 60-talets mitt kan man väl anta att detta spelades in.