Blues für alle med Sven Zetterberg

Sven Zetterberg
Sven Zetterberg

Yes, lyssnar  just nu på Sven Zetterbergs senaste album Mileage.  Vad ska man säga? Han levererar, som vanligt. Även om jag älskar Sven oavsett vad han släpper, kommer jag alltid föredra hans musik, när den befinner sig i skärningspunkten mellan slick blues och soul. Just av denna anledning kommer jag alltid hålla Chicago Express Permanently blue och soloskivan Met me get over it allra högst. De finns tyvärr inte på Spotify.

Mileage då. Jodå, det är blues für alle. Musik att böla till, musik att kröka till, för att kort sammanfatta. Det är extremt glädjande att Sven Zetterberg äntligen spelat in Howard Tates Part time love, som jag senast hörde honom framföra på Mönsterås bluesfestival, kan det ha varit 2002?

Andra höjdpunkter: Breaking up somebody’s home, där Sven spelar KUSLIGT likt Albert King. Genuint, på riktigt och internationell toppklass.

I’m gonna change är i exakt samma liga. Sven Zetterberg är absolut mest briljant när han drar loss en riktigt långsam slow blues, way down in the alley, som BB King brukar säga.

Visst är det inget fel på lite gubbigare tolvor som Tall, dangerous and drunk. Men som allra bäst är Sven när han befinner sig på botten.

 

Lite mer BB King

Hm, ok. Hittade några riktiga höjdare med BB King. Ni behöver ju inte skjuta mig om jag har postat några innan. Någon granne har någon slags vulgär jacuzzifest med dålig musik. Så jag spenderar kvällen/natten med att lyssna på BB King. Med lurar.

Denna vet jag att jag länkat ut förr. Men den är så jävla bra. Även introsnacket.

 

 

James Brown släppte fram BB King

Hej på er. Halvligger lite här i någon slags suspekt ställning i sängen och dricker vin. Så något avancerat inlägg blir det icke. Men jag skulle ändå vilja tipsa om denna härliga spelning. Den annars inte helt ödmjuka James Brown släpper upp BB King -kungen – på scen.

Annars då? Inte mycket. Har börjat lyssna en del Claptons nedkrökade katalog från sent 70-tal, tidigt 80-tal. Inte så dåligt alls. Lyssna till exempel på Another Ticket. Gitarrspelet är knappast i fokus, då Clapton under denna tid verkligen försökte undfly rollen som gitarrhjälte.

Klockren version av How blue can you get

Back in the day.
Back in the day.

Om du vill förstå BB Kings storhet, briljansens i hans gitarrspel och i hans röst, räcker det nästan att lyssna på denna version av How blue can you get? Raspig inspelning, feldöpt låt på anonym och ej påkostad samlingsskiva i övrigt.

Jag kan dock inte utröna exakt när inspelningen är gjord. Men, någon gång under 60-talets mitt kan man väl anta att detta spelades in.

Peter Green – en legend

Peter Green från en konsert 2010.
Peter Green från en konsert 2010.

”He has the sweetest tone I ever heard; he was the only one who gave me the cold sweats.”

Så beskrev BB King en gång Peter Green. En introduktion så god som någon till denna gåta, och till den tragiska historia om denna gitarrist som under 1960-talets mitt och slut var världens bästa bluesgitarrist tillsammans med sin stora idol – BB King.

”Lär dig denna. Den har alla lärt sig. Lär dig spela Stop messin’ around och du kommer kunna spela allt, sa min gitarrlärare till mig när jag 16 år gammal. Ett något tillspetsat påstående, men ändå inte utan poänger. Låten, en vanlig 12-taktare, innehåller i princip alla de licks som BB King modellerade till perfektion under 1960-talets början och framåt. Peter Green, mer än någon annan vit bluesgitarrist, tog dem till sig och gjorde dem med värdighet och integritet till sina egna.

Fortsätt läsa ”Peter Green – en legend”

335:an hemmets konung

Jag har blivit den där bloggaren som inleder varje inlägg med en ursäkt för att han bloggar så sällan. Just nu skyller jag på att jag har sålt min lägenhet, köpt en annan och snart måste mellanlanda hos morsan, för att sedan, äntligen, flytta in på Skomakaregatan i Malmö i juni. Jag längtar!

Mycket grejer har man. Det upptäcker man när man ska flytta. Jag funderar lite på att sälja den Gretsch jag terapiköpte i somras. Det är en jättebra gitarr, men den samlar för tillfället mest damm.

En gitarr jag aldrig någonsin kommer att avyttra är min Gibson ES 335:a. Jag kan inte helt greppa att jag faktiskt äger denna fulländande pjäs. Förvisso en nyproduktion, så den imponerar inte på vintagebögen, men jag skulle inte byta den ens mot en Fender Stratocaster från 1950-talet – om man nu ska jämföra äpplen och päron. ES 335:an är en av få elgitarrer tillverkade i USA jag faktiskt tycker är riktigt prisvärd. Billig, rentav. Det är förvisso en halvakustisk pjäs som rimligen inte lämpar sig för trash metal och liknande excesser, men i övrigt klarar den det mesta. Vilket musikhistorien visar. Larry Carlton  – ”Mr 335” – använder en till sin slicka jazz. BB King  har en. Chuck Berry har en. Alvin Lee spelade på en. Eric Clapton under Cream-eran, men även några år senare. Gary Moore utförde underverk med en 335:a.

Fortsätt läsa ”335:an hemmets konung”

Travis ”Moonchild” Haddix – stabil kille

Inte nog med att han har bland de mest pråliga outfits jag skådat (på ett tag), han kan lira också. Travis ”Moonchild” Haddix är en för mig ganska ny bekantskap, men som känns bekväm och helt rätt ganska omgående. Så är det inget revolutionerande han åstadkommer. Men det är bra. Han spelar väldigt mycket i BB Kings anda och plockar även från Little Milton, Freddie King, ja ni fattar. Det är stabil blues med mycket kräm och ”big city”-känsla. Bra röst dessutom.

BB King kan man inte få nog av

Retorisk fråga: Kan få nog av BB King? Svar nej. I synnerhet inte när det gäller alla hans fantastiska liveframträdanden från 60- och 70-talet. Jag lägger upp några klipp. Möjligen har jag lagt upp några av dem förut, men jag vet att några av dem är nya för mig. Bland annat några från en klassiska Sing Sing-spelningen 1974.

Grattis BB King på fölsedan!

Royal.
Royal.

Idag fyller BB King 86 år och det känns roligt att för en gångs skull hylla en hjälte som verkligen lever. Jag har skrivit det förr och gör det igen. BB King kan inte överskattas som artist och gitarrist. Den musik han spelade in – och gitarrspelet i synnerhet – kommer för evigt leva först och främst i sin egen rätt, men också genom alla gitarrister som idag och i framtiden spelar blues eller någon musik som är besläktad med den. Stora ord men det är sant.

Även om BB King fortsätter släppa plattor med värdighet och integritet – till och med när han spelar in med U2 – kan guldåren ringas in till 60-talet och tidiga 70-talet, då han utvecklade sin säregna stil till fulländning. Många nämner Live at the Regal från 1965, med viss rätt, men jag kommer alltid återkomma till Blues is King från samma år.En något mörkare och mer desperat inspelning från Chicago där BB King kanske mer än någonsin låter oss höra vilken nerv och kraft som vilar i hans sångröst.

Givetvis har jag gjort en BB King-lista. 

Här ett klipp från 1968.

Lurrie Bell förvaltar sin fars råa bluesarv

Lurrie Bell - för farsans arv vidare.
Lurrie Bell - för farsans arv vidare.

Vill bara snabbt dela med mig av denna bluesherre. Lurrie Bell. Svettig, rå Chicagoblues som vet vad den vill. Lite i samma anda som till exempel Magic Slim and the Teardrops håller han liv i bluesarvet. Ett arv som knappast blir lättare att bära då Lurrie Bells far var ingen mindre än den inte helt okända munspelaren Carey Bell som gick bort 2007.

I Lurrie Bells gitarrspel hör jag ekon från de allra största. Inte minst Albert Collins. Men även BB King, Albert King och Buddy Guy. Kanske är han inte revolutionerande i sitt gitarrspel, men sammantaget sett är detta en mycket genuin artist jag tänker lyssna in mig mer på.

Att Lurrie Bell inte nått större framgång än vad han har,  kan troligen tillskrivas att han tydligen brottats med diverse missbruksproblem.