På Paul Gilbert växer ingen mossa

Det är inte helt ovanligt att framgångsrika artister och musiker hittar sin stil och sedan håller fast vid den resten av karriären. Detta gäller gitarrister i synnerhet, och kanske särskilt de hårdrocksgitarrister som hade sin storhetstid under 80-talet, ingen nämnd ingen glömd men jag tror ni fattar.

Paul Gilbert är ett fett undantag. Han inledde på allvar sin karriär med metal/cirkus-gitarrbandet Racer X för att sean bilda Mr Big i slutet av 80.talet, ett band som både var musikaliskt fulländat OCH skrev poplåtar som ibland kan mäta sig med de allra bästa.

Fortsätt läsa ”På Paul Gilbert växer ingen mossa”

Johan Borgh – förmodligen den enda svenska gitarrhjälte du behöver

Om någon mot förväntan undrar vad jag gör pysslar jag just nu med en ”long read” om kvinnors attraktion till gitarrkillar, kopplat till frågan om klassidentitet och lite annat. Det tar lite tid eftersom jag endast har tid att pyssla med detta på helgen och eftersom jag har snårat in mig i 100 resonemang samtidigt.

Till dess vill jag tipsa om kingen Johan Borgh på Instagram. En fantastiskt smakfull gitarrist som verkligen verkar behärska allt vettigt: blues, country och jazz.

Han har dessutom extremt oklanderlig klädsmak i sitt val av piffiga collegetröjor och t-shirts. 

It’s The Yngwie way or the highway

Yngwie Malmsteen.
Yngwie in action. Foto: Maria Nayef

På Bluesbloggen gillar vi Yngwie Malmsteen, ok? Bortsett från en del mindre smickrande bitar ur Yngwies privatliv som skildras mästerligt av Anders Tegner i den biografi som utkom för några år sedan backar jag Yngwies konstnärskap till hundra procent. Likt alla rimliga människor älskar jag hans magiska personlighet, infantila självbeundran och orubbliga självförtroende i en värld där alla människor verkar göra en grej av bli ödmjuka på ålderns höst. Inte för att jag som så många andra utger mig för att hata Jante, tvärtom. Jag älskar Jante och hatar människor som hatar Jante och njuter oftast när människor trillar ner från maximalt möjliga fallhöjd. Min beundran grundar sig i att han helt enkelt är så genuin och konsekvent i sin musikaliska output. Visst har inte mycket förändrats sedan 1984, men handen på hjärtat, hur mycket förändrade Chuck Berry eller ACDC sin formula genom åren?

Sammanfattning: Yngwie är en king och en larger than life ekvilibrist som förändrade ALLT i början av 1980-talet. Alla som vet något om något vet att han satte en helt ny standard för hur man kan spela rockgitarr. Har man problem med det kan man sätta sig och lyssna på Mark Knopfler.

Detta är alltså i runda slängar mitt ingångsvärde när jag tar mig an Yngwies kommande album Blue Lightning som släpps den 29 mars. Plattan beskrivs i pressreleasen som något av en back to the roots-platta med primärt covers av artister som har inspirerat Malmsteen genom åren, som till exempel Eric Clapton, Stones (tydligen!) och, mindre förvånande, Deep Purple.

Det är lätt att kritisera rockartister som i medelåldern vill gå tillbaka ”where it all began” – Gary Moores bluesplattor dissas till exempel fortfarande av många purister som ”hårdrock”. Och visst är det så att man måste gilla Yngwie skarpt redan innan man lyssnar på denna plattan. Den kommer att omvända noll personer men provocera desto fler.

Härligast är hans fläskiga cover av Paint it black. Respektlösheten är fullständig och det är därför det också blir så bra.

Lite förvånande lyckas han också – i sammanhanget – väl med heliga While my Guitar gently weeps. Vördsamt och delikat framförd? Fuck no. Detsamma kan sägas om ZZ Tops Blue Jean blues som framförs med imponerande realness och auktoritet.

Minst lika fascinerande är att Yngwie, trots att han tillbringat större delen av sitt liv i USA, inte har lärt sig engelska.

Yngwies sångröst kritiseras ofta och visst är kontrasten mellan gitarrspelet och sången inte sällan häpnadsväckande. Minst lika fascinerande är att Yngwie, trots att han tillbringat större delen av sitt liv i USA, inte har lärt sig engelska ordentligt. Därför blir det onekligen ”lite” after ski på sina ställen, som på Smoke on the water. Var han verkligen tvungen att välja ut just den?

Förvånande väl framför han dock Claptons underskattade pärla Forever man. Det blir arenarock givetvis, men på ett bra sätt.

Sammanfattningsvis gör Yngwie det allra bäst när han väljer ut låtar som ligger långt från hans ordinarie katalog. Visst är tolkningen av Foxey Lady klanderfri men den tillför inte särskilt mycket. Man har på något sätt hört den förut.

Nästa gång Yngwie spelar en runda i Sverige är det jag som säkrar en biljett. Som vanligt när jag lyssnar på Yngwie tycker jag under tio minuter att det är det bästa jag hört i mitt liv. Sedan brukar jag tröttna men det spelar ingen roll. För vem är som Yngwie!

Att vara king – en lektion av Yngwie

Befriande No frills med Chris Cain

Chris Cain gör det han gör bäst.

För något år sedan swischade den här videon förbi i mitt Facebookflöde. Jag minns att jag då blev grymt imponerad av gitarristens tajming och klassiska in the pocket-frasering men sedan lyckades klicka mig vidare, bort från videon som snart bleknade i minnet som så mycket annat gör på Facebook. Tills jag häromdagen fick upp den igen och lyckades spara videon och lägga gitarristens namn på minnet. Chris Cain är något så ovanligt som en gitarrist som till stora delar spelar standards eller låtar som liknar standards, men ändå med sin egen touch och personliga handpåläggning. Det är märkligt att så många licks är ”stock” och generiska, samtidigt som musiken verkligen står ut från mängden.


På Spotifty hittar du stora delar av hans katalog och jag skulle i dagsläget rekommendera Romaphonic session och plattan som helt enkelt heter Chris Cain.

Hans gitarrlirr bottnar tydligt i giganter som BB King, Freddie King, Albert King och Albert Collins. Inget jävla hittepå här. Sedan måste man älska en kille som lägger på det fetaste vibratot ever iförd en regelrätt slip over! Äkta badass.

Josh Smith – någon att hålla koll på

Det är inte varje dag man ser ett klipp där någon lirar brallorna av Joe Bonamassa men ibland händer det, om man nu tvunge tska hålla på och jämföra musiker. Som nedan där Josh Smith dominerar. Välavvägt, dynamiskt, jazzigt, flippigt och potent men allt annat annat än vulgärt. Han påminner mig delvis om en tekniskt förfinad Sean Costello.

One to watch out for som det heter! Dock vimlar det ju av överbegåvade gitarrister i USA. Som till exempel Kingfish.

Kingfish

That said, man måste älska Joe Bonamassa för hans zero fucks-attityd kring det yttre. Han är den moderna bluesens poster boy nummer ett (oavsett vad någon tycker) men det hindrar inte honom från att konsekvent klä sig som en riktig pappa. Hoodie utan passform och praktiska cargopants med fickor, inga problem. Är det ett par läsglasögon han har på sig?

OBS: jag hånar inte honom, jag hyllar honom!

Josh Smith och Joe Bonamassa

Uffe Steen balanserar perfekt på gränsen mellan blues och jazz

Finns den perfekta kombon mellan jazz och blues, har jag många gånger funderat över. Det finns gott om jazzgitarrister som är bluesiga (merparten som är något att ha är det) och även bluesgitarrister som kan jazza till det, men finns den perfekta gitarristen som sömlöst kan förflytta sig mellan rå Chicagoblues och frisläppt jazz?

Nu, äntligen, kan jag ha hittat honom. Han heter Uffe Steen, bor tvärs över Sundet och jag har uppenbarligen legat och sovit under en sten.

Jag fann honom, som så ofta numera, när jag slösurfade på Facebook. Märkligt få gillar hans sida på Facebook och det är ingen gitarrist som nämns i de diskussioner jag kommer över på nätet om vem som är bäst hit och dit. På sätt och vis är det befriande –  jag vill gärna ha Uffe för mig själv – men samtidigt är det konstigt. Uffe är ”up there” med till exempel Robben Ford och Larry Carlton, inga jämförelser i övrigt då det alltid är orättvist och framförallt meningslöst att jämföra musiker av den kalibern.

Fortsätt läsa ”Uffe Steen balanserar perfekt på gränsen mellan blues och jazz”