Savoy Brown – förbisedd britblues

Kim Simmonds. Still rockin'.
Kim Simmonds. Still rockin'.

Man kan lugnt säga att Savoy Brown tillhör de något mer förbisedda banden ur den så kallade britbluesvågen som uppstod under 60- och 70-talet. Kanske något beroende på att bandet frekvent byt lineup under åren, med varierad framgång. Den enda originalmedlemmen som idag återstår är Kim Simmonds som också bildade bandet 1965. Bandets stora ”hit” måste vara ”I’m tired” som bland annat David Lee Roth spelade in på sitt något märkliga album Diamond Dave från 2007.

Bäst är de tidigare albumen från 1960- och 1970-talet. Värt att kolla upp! Kanske (eller säkerligen inte) når bandet inte upp till den nivå som samtida Fleetwood Mac (det gör inget band), med Peter Green i spetsen, var uppe i under samma era. Men bandet levererar skön och intensiv bluesrock och en sångare som till exempel Chris Youlden har inget att be om ursäkt för.

Bortglömt godis: Your filthy little mouth

Diamond Dave - bättre med åldern. Foto: Alexandre Cardoso
Diamond Dave - bättre med åldern. Foto: Alexandre Cardoso

Det jag gillar med David lee Roth, och som gör honom till min favoritsångare i Van Halen, är inte bara att han är en fantastisk showman med branschens största ego. Han har även en röst med genuin rökig blueskänsla, som faktiskt utvecklades långt efter han lämnade Van Halen 1984. Bakom all spandex och Eddie Van Halens förvisso trivsamma riffpyroteknik fanns en röst och ett djup som gjorde att David lee Roth skiljde sig från samtida långhåriga sångare i andra 80-talsband.

Kanske är det något ironiskt att den soloplatta som sågades mest när den kom, håller bäst idag. Jag talar om 1994 års Your filthy little mouth, en klassisk r n’ b-platta med mycket blues, soul och gammeldags rockkänsla. Låtar som A little luck, Sunburn och Experience måste ses som välkomna mognadsprov efter ganska skrikiga A little ain’t enough från 1991. Naturligtvis låg detta album helt fel i tiden, då den släpptes mitt under grungevågen och därmed måste betraktas som en i sammanhanget intrikat och forntidsmässig historia.

Icke desto mindre gillar jag den. Till och med Daves våghalsiga försök att göra något med Willie Nelsons heliga Night Life slår väl ut.

 

Keb’ Mo’ fick mig att ta den akustiska bluesen till hjärtat

Keb' Mo' - lysande röst och gitarrspel.
Keb' Mo' - lysande röst och gitarrspel.

Om man läser min blogg kan lätt tro att det enda jag uppskattar är elektrifierad jävlaranamablues med mycket testosteron. Kan mycket väl ligga något i det. ”The two most dreaded words in the english language: acoustic set”, sa en gång Van Halens David Lee Roth. Ligger något i det!

Till och med när jag såg Steve Vai på KB för rätt länge sedan nu kunde jag inte låta bli att sucka lite när han tog fram sin pimpade Ibanezacke – och en freakin’ PALL att sitta på. Akustisk gitarr. Ett jäkla nedåttjack.

Allt detta är förstås ren och skär infantil idioti, och okunskap. En av de mest ekletitiska och intressanta bluesartisterna idag spelar ofta bara akustiskt, och alltid avskalat: Keb’ Mo’. Fler gitarrister än vad man tror lever enligt mottot less is more – och misslyckas. Keb’ Mo’ är inte en av dem.

Han inspireras mestadels av gammal countryblues och har också en röst som förefaller komma från andra sidan av 1940-talet. Fast ändå lyckas han i detta format revitalisera bluesen. Ge den nytt liv. Han har till och med skrivit en av de finaste, modernaste kärlekslågtarna jag hört, Shave yo legs, som finns med på rakt igenom njutbara Live and Mo’.  Fortsätt läsa ”Keb’ Mo’ fick mig att ta den akustiska bluesen till hjärtat”

Inget fel på baby, baby, baby

Ska spela ihop igen även i studion?
Ska spela ihop igen även i studion?

Det är få band jag skulle vilja se  1)Återförenas 2)Spela in ett nytt studioalbum 25 år efter det senaste. Van Halen – Classic Van Halen med David Lee Roth i frontlinjen – är ett undantag. För många, även för vissa metalfans, är det lite skämskudderock över Van Halen. Väl mycket party, party, baby, baby. För lite dödstematik och rått kött. För mycket glädje, för lite domedag. Men för att parafrasera David Lee Roth: ”Säg att världen kommer att gå under, och alla lyssnar på dig. Men försök dig på fem minuters bra stand up comedy…”

Kanske är felet att de flesta förknippar bandet med megamonsterhiten Jump och glömmer bort, till exempel fantastiska albumet Fair Warning från 1981.

I alla fall. Nu florerar ryktet om att originaluppsättningen minus basisten Michael Anthony ska in i studion igen och spela in ett nytt album 25 år efter storsuccén 1984. (Om man bortser från två låtar 1996, Me Wise Magic och Can’t get this stuff no more.) Vi får väl se!