Det känns som att jag känner Axel och Mats

”En podcast om gitarrer. Kan det vara kul?”

Den retoriska frågan är uppstarten till den nya (?) svenska gitarrpodden Gitarrism. Svaret är givetvis: ja.

I alla fall om man gör det som Axel Karlsson och Mats Persson, två uppenbara supernördar som i likhet med undertecknad helt uppenbarligen saknar liv.

De pratar initierat men ändå med distans och humor om det som JAG gillar. Helt underbart blir det i avsnittet om huruvida Joe Bonamassa suger eller inte. En pärla: ”Man kan rent se i Derek Trucks och Billy Gibbons ansikten hur de avskyr det Joe Bonamassa spelar”. 

Om man som jag spenderat timme efter timme framför Youtubeklipp med gitarrsolon blir detta otroligt roligt. Tänk att de nämner just det klippet som JAG också har funderat över.

Det känns som att jag känner Axel och Mats.

Ingen detalj är obetydlig i gitarrismvärlden. Hur pass mycket påverkar tjockleken på halsen ljudet? Vilken gitarr är snyggast?

Och så vidare, och så vidare och så vidare!

Det enda problemet är att de inte uppdaterat podden sedan februari.

Bara in på Itunes eller vad det nu heter och tryck prenumerera, så att de uppmuntras att fortsätta. Om du är en nörd, det vill säga. Det räcker inte med att vara ”musikintresserad”.

De har även en blogg. 

Dag 22: En låt jag lyssnar på när jag är ledsen: Soulshine

Musik är själva grejen när man är ledsen. Musik är för ledsen vad barnet är till modern. All bra musik föds ur missnöjdhet, ilska, desperation, sorg eller uppgivenhet. Att detta gäller bluesen i synnerhet är givet. Även om det finns många goda exempel på jovialisk blues (se nedanstånde inlägg) är musiken till sitt innersta väsen en missnöjesyttring.

Men om jag ska välja en låt jag i vintermörkret lyssnade mycket på blir det The Allman Brothers Soulshine. Jag tycker det är en låt som både musikaliskt och textmässigt rustar upp, istålsätter och värmer. Om man kan tala om varmt gitarrljud – och det kan man – är Warren Haynes ett måste. I klippet nedan hör vi även underbarnet Derek Trucks visa vad han går för.

Susan Tedeschi spelar in med maken

Susan Tedeschi. Foto: Carl Lender
Susan Tedeschi. Foto: Carl Lender

Derek Trucks och hans storhet har jag nyligen bloggat om. Vad jag tills alldeles nyligen inte visste är att även hans fru, Susan Tedeschi, är en kompetent blues- soul och gospelartist, med både bra röst och gitarrlir. Nu har hon och maken spelat in ett nytt album tillsammans.

Ett smakprov från deras album Revelator laddar du ner på deras hemsida.

Naturligtvis klarar hon sig bra även på egen hand. Sex album har hon släppt, varav flera hittas på Spotify. Hon gör en riktigt skön version av Four Tops Loving you i sweeter than ever, som jag dock alltid kommer förknippa med Eric Claptons något mer alkade version från 1970-talets blöta dagar.

Efter lite sökande hittar jag för övrigt en riktigt skön version signerad ingen mindre än Phil Collins.

Men, jag antar att originalet är bäst?  Eller är det Brian Ferrys något obehagliga slakt som faller dig på läppen?

Man kan välja fritt. Det är det fina.

Derek Trucks slidegitarr garanterar gåshud

Derek Trucks. Foto: Carl Lender
Derek Trucks. Foto: Carl Lender

Att jag hittills inte nämnt Derek Trucks på bloggen är en smärre skandal. Jag kan inte komma på någon ung hot shot som förvaltar och utvecklar bluesen med så mycket värdighet och stolthet som Derek Trucks. 31 år gammal och redan ett fullblodsproffs med fantastisk dynamik och attack i slidegitarren. Detta för bluesen så karakteristiska sätt att spela gitarr kan i ärlighetens namn bli ganska enformigt, linjärt och utan större mål och mening. Men Derek Trucks målar upp levande, nya figurer med sitt spelande som avviker och överraskar mig.

Den mest fantastiska låt jag hört med Derek Trucks är hans liveversion av Derek and the Dominos Anyday – sublim redan 1970  -nio år innan Derek Truck föddes. Men han skulle alltså komma att framföra den betydligt bättre än Clapton och grabbarna. Lyssna på hans overkliga känsla för tajming, dynamik och och desperata inlevelse. Jag får gåshud.