Landreth håller balansen mellan förnyelse och tradition

Foto: Carl Lender
Foto: Carl Lender
Sonny Landreth. Jag har EN låt som med honom på min i övrigt, tycker jag, ganska så omfattande blueslista på Spotify. Det säger väl en del om hur mycket koll jag har på den här liraren, som ju är minst sagt namnkunnig. Han har bland annat spelat med Eric Clapton, Eric Johnson och inte minst med John Mayall som är dokumenterat världmästare på att värva de absolut bästa gitarristerna (eller vad sägs om Eric Clapton, Peter Green, Walter Trout och Coco Montoya, för att nämna några).

Det lilla jag hört med honom är också det han mest är känd för: det oortodoxa sättet att spela slidegitarr. Det är med slidegitarr som med så mycket annan inom bluesmusiken: det riskerar lätt att bli schablonartat, förutsägbart och en blek efterapning av till exempel Elmore James spelstil. Sonny Landreths kommande album, ”Bound By the Blues” släpps den 10 juni och är sammanfattningsvis en jordnära produktion med gott om standards, som till exempel Elmore James It hurts me to, Robert Johnsons Dust my broom och den urgamla standarden Key to the Highway. Han framför dessa alster med integritet och med inslag av zydeco, lagom skruvad jazz och säg moderniserad psycho-swap blues. Han klarar av att respektfullt bibehålla essensen av dessa standards, utan att falla in i konformitet och i försök att mimetiskt efterlikna svunna hjältars sound. En svår balansgång. Utan jämförelser i övrigt ser jag Landreth som en lika relevant moderniserare som till exempel den betydligt mer yvige Eric Sardinas.   

Erja Lyytinen tar sig an Elmore James med trovärdighet och känsla

Erja Lyytinen
Erja Lyytinen

Förra veckan fann jag Erja Lyytinens senaste album i postfacket. En, fram tills nu, helt okänd artist för mig.

”The Sky Is Crying”, säger givetvis allt. Detta album är en hyllning till världens viktigaste slidegitarrist Elmore James, vilket också innebär att detta skulle kunna vara en ganska pinsam och genant upplevelse. De inspelningar Elmore James gjorde är såpass ikoniserade att det är mycket svårt att ta ett nytt grepp om dem utan att det blir konstigt och allmänt ”awkward”. Det absolut säkraste är givetvis att helt skippa sliden och tolka låtarna i mer modern Texastappning. Jag tänker, för att nämna några exempel, på Stevie Ray Vaughans och Gary Moores pyrotekniska tolkningar att The Sky Is Crying.

Men faktum är att Erja Lyytinen levererar förhållandevis orginaltrogna versioner av några av Elmore James absolut mest kända verk med integritet, känsla, egen prägel och hög grad av trovärdighet. Och kompetens. Hon kan helt enkelt lira riktigt bra.

Vi får höra standards som Person To Person, The Sky Is Crying och inte minst en animalisk liveversion av James absoluta paradnummer Dust My Broom.

I ärlighetens namn blir jag emellertid mest nyfiken på henne som kompositör. Hennes eget verk, King Of The Slide Guitar, är allt annat än ett dussinverk utan en riktigt välgjord låt som andas zydeco, soul och world music (vad jag nu menar med detta!)

Mersmak! Hon finns på Spotify. Kvällen är räddad!