Gremlins – så dålig att den blir bra

Vad vore julen utan lite, ja jag ska inte säga skräck, men monster i alla fall? Gremlins är en fin och lagom ruggig julfilm för hela familjen. En kille, spelad av Corey Feldman, köper ett gulligt lite djur, en Mogwai, som han dessvärre lyckas förvandlade till ett odjur som snabbt fortplantar sig. En hel stad sätts i skräck.

Är detta egentligen en bra film? Nej, faktiskt inte alls. Den är på det stora hela så dålig att den faktiskt blir rolig. Och som så mycket annat hör den till julen, vare sig man vill det eller inte. Julen är lite tvångets och måstenas högtid.

Ensam hemma – en klassiker för alla

Lite slarv med julfilmerna på sistone. Ber om ursäkt! Finns ingen ursäkt. Anyway. Nu när julafton verkligen ligger nära i tiden är det dags att ta fram de verkliga höjdarfilmerna. Filmerna som är mer än bara väldigt bra julfilmer. Filmerna som har kommit att bli odödliga klassiker.
Oundvikligen måste jag alltså nämna Ensam Hemma I och II. Dessa filmer, i vilka underbarnetsom innan dess gjorde en fin roll i Uncle Buck, fick sitt välförtjänta genombrott.
Annars är det ju ganska ovanligt med barnskådisar som verkligen tillför något. Barn brukar mest framstå som stela, konstlade och hopplöst endimensionella.
Att som barn för första gången få uppleva Ensam hemma är en verklig filmfest. Regissören Chris Columbus kombinerar en spännande och tät intrig med smart slapstick och humor.
Filmerna lutar sig naturligtvis mestadels på begåvade Culkins vars brådmogna karaktär Kevin lurar inbrottstjuvarna Harry (Joe Peschi) och Marv (Daniel Stern) gång på gång. Så spännande! Och så roligt! Även för vuxna.

Scrooged – en julfilm du måste se

Detta är verkligen en modern klassiker (en 80-talsversion av Charles Dickens En julsaga), med Bill Murray i absolut toppform. Han spelar den giriga tvbolagsvdn:n som sedan länge hatar julen, men som precis innan jul konfr

onteras med de framtida konsekvenserna av sin kyliga egoism och cynism.
Spöken tar honom med på hisnande turer tillbaka till det förflutna, och in i framtiden. Det är en i sig br

 

a story. Specialeffekterna är för sin tid imponerande, men det som verkligen gör filmen till en adaption med existensberättigande är de starka skådespelarinsatserna. 80-talet var ju ett årtionde som Bill Murray ägde!
Men glöm inte heller den oefterhärmliga Robert Francis ‘Bobcat’ Goldthwait. En alla vi som älskar Polisskolanfilmerna håller så kär.Värd att nämna är också David Johansens starka rolll som taxikörande spöke.

En väldigt stark julfilm!

Dagens julfilm: The Santa Clause

The Santa Clause (1994) knyter an till den klassiska knivskarpa gränsen mellan barnens fantasivärld och vuxenvärldens realism – och hur den den under julen plötsligt luckras upp.
Scott Calvin, gestaltad av Tim Allen, har ett ansträngt förhållande till sin exfru och hennes snusförnuftiga pojkvän Neil, spelad av Judge Reinhold.
Hon är inte förtjust när han uppmuntrar deras son, spelad Eric Lloyd, att tro på tomten. Och definitivt pissed of blir hon när Scott, just det, utger sig för att vara jultomten.

Fortsätt läsa ”Dagens julfilm: The Santa Clause”

Ernest räddar julen – en glömd 80-tals pärla

Ernest räddar julen från 1988 är en film som lyckas kombinera klassisk amerikansk idiot- och lyteshumor med traditionell julvärme och en plot som i sammanhanget får ses som ganska sammanhållen.
Jultomten, spelad av Douglas Seale, börjar bli gammal och har hittat en ersättare i genomgoda barnprogramledaren Joe Carruthers, spelad av Oliver Clark.
Naturligtvis går inget som planerat och det blir upp till klumpiga men välvilliga Ernest, spelad av Jim Varney (RIP) att se till att allt faller på plats, vilket det naturligtvis i slutändan gör.
Filmens styrka ligger i Jim Varneys repliker som ofta består av skämt och onliners så medvetet dumdryga att de blir fantastiskt roliga.

Fortsätt läsa ”Ernest räddar julen – en glömd 80-tals pärla”

Dagens julfilm: Sunes jul (en serie, jag vet.)

Jag var egentligen aldrig ett stort fan av Sune som barn. Jag tyckte han var lite för ung och mesig och gick, på gott och ont, direkt in på Bertböckerna, som kom att forma min syn på mycket under de kommande åren. Men, Sune var onekligen en sällsynt lyckad figur i ungdomslitteraturen. Hur befriande, och hysteriskt roligt, är det inte att läsa böcker av Anders Jacobsson och Sören Olsson! Inga pekpinnar, inga djupa budskap eller näspåskrivningar. Lika ovanligt då som det är nu?
Med detta i åtanke var det ett riskfyllt företag, att adaptera Sune till julkalender. Skulle det hålla?
Det gjorde det. Kanske mycket på grund av att man förstod att låta Sunes pappa Rudolf, mästerligt gestaltad av Peter Haber, uppta ordentligt med plats med sina dramatiska maner och skruvade pinsamheter. Hög igenkänningsfaktor!

Kemi mellan Goldie Hawn och Chevy Chase

I Tjejen som visste för mycket (Foul Play) fick Goldie Hawn sitt stora genombrott. Det är inte svårt att förstå. Hon visar kanske inte stora färdigheter som karaktärsskådis. Men hennes flickaktiga charm och kemin mellan den stiliga Chevy Chase är svår att värja sig mot. Chevy Chase är något återhållsam i rollen som polis, men man ser emellanåt prov på den subtila, rappa humor (”Would you like to take a shower?”) som om bara några år skulle bli hans signum i Fletch och ett Päron om till farsa.
Notera även Goldie Hans fantastiska hår och Chevy Chases mycket utstuderat uppknäppta skjorta. Smakfullt.

Dudley Moore (RIP) bistår med stark biroll som översexuell dirigent.
Slutscenen på Operan är en modern klassisk filmkyss.

(Ny kategori är som ni ser filmtips. Jag kommer fokusera på amerikansk enligt mig undervärderad film från mestadels 80-talet.)