Fucking bokhylla

Såhär kul är det. Inte.
Såhär kul är det. Inte.

Ifall ni undrar. Tyst på bloggen på grund av flytt. Men, det är en bra grej! Jag har faktiskt flyttat in i mitt drömboende, om jag får säga det själv. Jag har alltid trånat efter att bo i just detta hus men har ändå aldrig trott att jag skulle kunna köpa en lägenhet här.

Men nu har jag det.

I kväll skulle jag skruva ihop bokhyllan, för att verkligen knyta ihop säcken. Trodde jag. Det visade sig vara jäkligt svårt om man inte är två, som manualen så provocerande hjärtligt illustrerar. Detta unkna tvåsamhetssamhälle. Jag har absolut inget emot att människor flyttar ihop och har förstått att detta är normen. Fine. Men det borde ändå vara precis lika lätt att konstruera en medelstor bokhylla som en person kan sätta ihop. Jag är alltså varken ingenjör eller snickare. Men likväl.

Jag förmodar att det sitter en, antagligen flera, ekonomer på Ikea och räknar på sånt här. De nagelfar varenda skruv, mutter och plugg. Ekonomi möter hållfasthetslära och fysik, och möjligen demografi och något mer, och man kommer fram till att man faktiskt tjänar ett öre eller så per hylla, genom att konstruera en bokhylla som fodrar två personer i monteringsprocessen. Jag hoppas detta. Jag hoppas verkligen inte att man måste vara två enbart för att man är dumma i huvudet. Vinstmaximering kan jag respektera.

Så nu sitter jag med mina boklådor och dricker öl. Fast i en lägenhet jag verkligen vill ha. Alltid något.

Vem i hela friden köper CD-skivor?

Balls to the wall kom ut samma år som jag föddes. 1983. Det är stort!
Balls to the wall kom ut samma år som jag föddes. 1983. Det är stort!

Jag har just börjat utforska den för mig nya Spotifyappen/tjänsten Tunigo. Jag tycker det verkar vara en bra och smidig tjänst för att dela musik med människor man inte annars träffar. Lovande! Halva grejen med Spotify är ju att dela och att upptäcka ny musik. Man blir helt klart ännu mer motiverad att betala sina 99 kronor i månaden för Spotify, en musiktjänst som helt har revolutionerat min musikkonsumtion. I fråga om bredd och givetvis ekonomi.

Jag ska flytta om mindre än en månad och har packat ner alla mina CD-skivor. Min inställning är klar: skiten ska väck. Trots att anförskaffningsvärdet av dessa själlösa plastbitar uppgår till jag vet inte hur många tusen. Jag kan inte för mitt liv förstå människor som köper musik på CD som går att få digitalt via till exempel Spotify eller Itunes. CD-skivor är fula. Ljudet är enligt mig inte bättre än det man kan ladda ner digitalt.

LP-skivor är en helt annan fråga. Där har jag betydligt större bryderier. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra av mina LP-plattor. Jag som inte ens äger en LP-spelare i nuläget. Men jag vet inte. Ta bara Accepts Balls to the wall på vinyl. Det omslaget skojar man inte bort. Jag har dessutom mött Udo. Skoja bort det om du kan.