Eklektiskt med Joe Louis Walker

Joe Louis Walker
Joe Louis Walker

Fick Joe Louis Walker senaste album, Everybody wants a piece, skickat till mig. Sin tradition trogen levererar Joe Louis Walker maffig big city slick blues med precis lagom dos soul och funk. Plattan är knappast ortodox utan ett eklektiskt lapptäcke. Detta kan både ses som en styrka och en svaghet. En styrka då jag inte hinner bli uttråkad. En svaghet då plattan, och andra sidan, cruisar fram ganska mycket i treans växel utan att riktigt tända till. Ett stabilt hantverk producerat av Paul Nelson (som spelat med Johnny Winter) tveklöst, men det låtrt inte som att någon direkt svettades i studion.

Men, standout tracks finns givetvis. Att Walker har sin bakgrund inom gospeln är tydligt, och det märks extra mycket i lugna spår som Witchcraft, Wade in the wather, och gospel blues som hade kunnat vara en ännu bättre låt om Walker bara lämnat wah wah-pedalen hemma. Hans röst är stark, säregen och tveklöst en stämma jag vill uppleva live.

Rock Candy Funk Party: Killar gör saker tillsammans

Rock Candy Funk Party
Rock Candy Funk Party

Ekvilibristiska supergrupper är ett svårt kapitel överlag. I teorin låter det alltid bra att samla de bästa av de bästa, men slutresultat behöver inte låta lika bra som den tänka summan av de enskilda delarna. NME är inte nådiga i sin lista, och jag kan inte hålla med om allt. Till exempel tycker jag att Asia är ett genuint bra band. Den absolut bästa supergruppen? David Lee Roths klassiska Eat em and smile-band 1986-88. Stevie Vai, Billy Sheehan och Gregg Bissonette. Fantastiska musiker, fantastiskt lekfullhet, fantastiskt mycket 80-tal.

Rock Candy Funk Party består av idel kända namn. Joe Bonamassa, främst känd som en betydligt mer traditionell blues- och rockartist, Mike Merritt, känd från Conan O’Brians husband, Tal Bergman, som har spelat bland annat med Sammy hagar, och Ron Dejesus som har studerat hos ingen mindre än Scott Henderson, kingen.

Så vad kan man säga om detta spralliga och mustiga allkonstverk? Detta är funk, jazz, disco, lite rock, lite blues, lite soul, lite storband – samtidigt och hela tiden.

Jag hör allt från Tower och Power till Billy Cobhams klassiska Spectrum. Och lite Miles Davis. Och Weather Report. Ja, ni fattar. Hade detta album släppts säg 1972 hade det väckt uppmärksamhet, inte bara bland musikermusiker utan även bland en större allmänhet. Detta är ett album som onekligen bjuder ett visst motstånd med alla tvära kast i genre, tempo och rytm. I sina bästa stunder får detta albumet mig att vilja plocka upp gitarren och jamma med. Många av riffen är enkla, repetitiva, nästan hypnotiska. Extra kul är att höra Joe Bonamassa, min bluesidol, verkligen blomma ut i inspirerade jazzsolon, som dock aldrig tappar skärpa och precision. Jag hör Eric Johnson och inte minst en ung, intresserad och pigg Robben Ford. Detta är killar som träffas och har kul tillsammans, that’s for sure.

Men, det är just det. Jag vet inte vem som lyssnar på sån här musik förutom människor som, på någon slags nivå, själv spelar ett instrument. Inte för att det spelar någon roll. Vi ska väl också ha det bra ibland.

Ni får helt enkelt avgöra detta själva. Albumet kommer ut den 31 juli.

Gordon Banks gör Sexual Healing till världens sexigaste låt

Googla Gordon Banks och du får upp oräkneliga träffar på en engelsk pensionerad fotbollsspelare. Han var säkert mycket duktig, men jag vill ägna detta inlägg åt Gordon Banks, Marvin Gayes gitarrist. Jag hade aldrig haft bra koll på Gayes sessionplayers, men jag tycker gitarrspelet på Sexual Healing är helt makalöst. Lyssna på alla fills, rytmen och tajmingen, och man inser att det inte är vem som helst som spelar gitarr. Bara någon med ovanligt god smak och fingertoppskänsla kan åstadkomma detta. Han bidrar även med backing vocals på denna i övrigt helt fantastiska låt. En låt som borde vara lite pinsamt cheesy, men som är så otroligt sexig, just på grund av att den är så otroligt bra.