Allan Holdsworth som jag vill höra honom

Som en kommentar under klippet så raljant uttrycker det: ”Holdsworth was an astonishing player. He was so masterful that he eventually went in an entirely different direction and into weirdness. He never came back…”

Extremt vanvördigt! Men inte utan ett korn av sanning. Självklart är smaken som baken och jag inser att Allan Holdsworth har utvecklats enormt och åt helt andra håll sedan 1974. Dessutom har jag inte så jäkla bra koll. Dock koll nog för att bergsäkert konstatera att detta har allt. Det är rått, det är out, lagom jazzigt och stökigt och, just det, lagom vanvördigt och nonchalant. Bara att njuta!

Jag har letat efter Corrado Rustici

Jag är besatt av Zuccheros Senza Una Donna. Så var det sagt. Det är en fantastisk ballad, men världens krämigaste, porrigaste gitarrsolo någonsin. Jag vill påstå att detta solo har precis allt. Teknik, känsla, dynamik och explosivitet. Men vem spelar det? Och på vilken version? Det är konstigt att jag inte kollat upp detta förrän nu. Jag har ofta suttit och tänkt: vem spelar detta fantastiska stycke?

Följ med på min upptäcksresa. Och ja, allt jag har gjort här är några enkla googlingar. Kanske renderar inte detta i en guldspade. Men jag väljer ändå att lägga ut texten lite. Blir roligare.

Fortsätt läsa ”Jag har letat efter Corrado Rustici”

Tommy Bolin – tänk om han vore här idag

Tommy Bolin på plattan Teaser från 1975.
Tommy Bolin på plattan Teaser från 1975.

Det finns gott om gitarrister som dog för tidigt och lämnade musikvärlden med en känsla av att ha blivit snuvad på det bästa. Det gäller för Mike Bloomfield, Jimi Hendrix och flera andra. Och det gäller i allra högsta grad för Tommy Bolin som dog i en överdos 1976, endast 25 år gammal.

Även om Tommy Bolin fick sitt stora kommersiella genombrott i Deep Purple 1975 med Come taste the band, får man med facit i hand säg att han möjligen peakade redan 1973, då han blev värvad till att spela på Billy Cobhams debutalbum Spectrum, som anses banbrytande inom jazzfusion. Helt klart musik som bjuder motstånd, det kan inte förnekas.
Icke desto mindre är detta ett album skapat av engagerade fullblodsmusiker vars jamplatta ännu idag framstår som episk i jämförelse med en hel del introverta magplask inom samma genre från denna tid.
Jag har hört att Billy Cobham trodde sig höra en snabbspelande keyboardspelare första gången han hörde Tommy Bolins gitarr. Så flyhänt och obehindrad var han i sitt musikaliska utövande. ”Ett med gitarren” är ett slitet uttryck, men måste appliceras på Tommy Bolin. Fortsätt läsa ”Tommy Bolin – tänk om han vore här idag”