Grattis till Jimmy Page

1200px-Jimmy_Page_-_A.R.M.S._Concert,_Oakland,_Ca._1983
Jimmy Page. Foto: Andew Smith. 

Ta mig tusan om inte riffkejsaren själv, Jimmy Page, fyller år idag. 72 obegripliga bast fyller han. Han ser, på de bilder jag sett, onekligen fräschare ut än många av sina generationskamrater, ingen nämnd ingen glömd. Och definitivt bättre ut än han borde om man får tro hälften av det som skrivits om honom och hans livsstil genom åren. Extra kul, och kanske än mer relevant, är att han fortfarande spelar bra. Kanske delvis beroende på att han aldrig, med moderna mått, varit en perfektionist, hur mycket än många försöker hävda motsatsen.

Det är ganska svårt att hitta en pigg vinkel på Jimmy Page. Allt är redan skrivet. Utan Jimmy Page ingen Eddie Van Halen, ingen Slash, ingen Tom Scholtz, ingen Steve Vai – behöver jag fortsätta?

Att Jimmy Page dessutom populariserat och fört ut bluesen till en verkligt bred publik är även detta ett känt faktum – led Zeppelins första album var i princip varianter på blues- och folkstandards.

Bästa solot? Det på Since I’ve been loving you. 

 

 

Hur har jag kunnat missa JD Simo!

SIMO-1033x1024Förhandslyssnar denna afton på SIMO:s nya album ”Let love show the way”. Låt dig inte luras av den trippiga titeln. Detta är bland det bästa och mest uppfriskande jag hört på väldigt länge. Ok, inte uppfriskande i den meningen att det är fråga om ett bluesmusikaliskt paradigmskifte eller så. Men det är inte långt ifrån. Bandledaren, sångaren och gitarristen JD Simo, blott 30 år gammal (i sammanhanget en fullständig junior) både förvaltar och vitaliserar den – låt oss vara ärliga – tröttaste genren i universum: Amerikansk bluesrock.

Hans gitarrspel är vitalt, totalt obehindrat och bekymmerslöst, rotat i americana, southern rock, Hendrix, Cream, Led Zeppelin, Duane Allman (ja, han använder dessutom Duanes gamla Les Paul, helt sjukt!)  och klassisk blues, typ BB King och Freddie King. Men, inte nog med detta. Jag hör även något färskare influenser som till exempel the Jon Spencer Blues Explosion och kanske även White Stripes. De otaliga förgreningarna till både gammalt och nytt blir aldrig påklistrat eller irriterande. JD Simo har sin eget unika och samlade sound som går rakt in i ryggmärgen.

Han är inte en ung artist som letar efter sitt sound – han hittade det nog redan på BB eller någonstans i morsans mage. Jag tror att det är så det funkar i Nashville.

Som lök på laxen är hans röst mogen, kraftfull och karaktärsfull, men samtidigt precis lagom slyngelaktig och radiovänlig.

J.D. Simo: The Best Guitarist in Nashville?  lyder en rubrik i Guitar World. Nog finns det gitarrister till att gödsla med i Nashville, men nog kunde de ha skippat frågetecknet.

Vilken start på bluesåret 2016! ”Let love Show the Way” kommer ut den 29 januari.

Kolla in denna spelning.

 

 

Mästerlig dokumentär om Jojje Wadenius

Ska du bara lyssna på en P4-dokumentär om Jojje Wadenius, ska du lyssna på denna. Delvis på grund av att det är den enda som finns, delvis och framförallt på grund av den är otroligt bra. Jag vet inte alls i vilken grad Micha Arlt kände till Jojje Wadenius karriär innan hon gjorde denna dokumentär. Men hon lyckas teckna en bild av Wadenius långa och minst sagt stjärnspäckade karriär (LUTHER WANDROSS OCH SEX ÅR I HUSBANDET I SATURDAY NIGHT LIVE!) med en precishet och lagomhet som är mästerlig. Oavsett om det gäller åren i Made in Sweden eller Blood, Sweat & Tears låter hon Wadenius fördjupa sig och lägga ut texten, men det blir aldrig överdrivet nördigt eller navelskådande.

I Sverige är Jojje mest känd för sin barnmusik. Gott så, men visste du att han under ett antal år var en av de mest anlitade studiomusikerna i USA? Man blir verkligen aldrig profet i sitt eget hemland! På sätt och vis kan man kan säga att Jojje Wadenius är en föregångare Yngwie Malmsteen, i just det avseendet.

I centrum står inte bara musikern Jojje Wadenius, utan också människan. En uppenbart sårbar och känslig individ med en, för att vara en av Sveriges främsta och mest uppburna gitarrister, befriande närhet till sina egna innersta känslor. Jojje Wadenius, som han skildras av Micha Arlt, är själva antitesen till den arketypiska, inte sällan ganska grunda, manliga machogitarristen. Hans ödmjukhet inför musiken, sina egna förmågor och livet självt är nästan misstänkt – så sympatisk är han. Men just detta gör i alla fall att detta är en dokumentär som inte bara är till för dig som älskar musik. Det är en dokumentär för dig som är intresserad av livet.

Hittade även denna på tuben precis! Ska kolla in den. Men, börja nu med P4-dokumentären. Ladda ner och sätt din Iphone på flygplansläge.

Jag ångrar lite att jag pissade på Robben Ford

Jag har ju lite subtilt småpissat på Robben Ford på sistone. Bara lite men ändå droppat lite vilket ju räcker. Det kan alltså vara värt att påminna mig själv och möjligen, om det nu behövs, dig som läsare om den fantastiska bluesplayer han är. Lägligt nog har Spottan uppdaterat hans katalog med en del äldre inspelningar som i sanning ger en rättvis ljudbild av hur jäkla diabolisk och överjävlig han var under 1970-talet. Inspelningen med Jimmy Witherspoon tror jag att jag nämnt innan. Jag vill också passa på att nämna Anthology -the early years. Lyssna på den.

Förresten, någon som vet om det finns något inspelat med Miles Davis och Robben Ford? Jag vet ju att de spelade tillsammans men orkar inte googla.

I väntan på nytt brown sound från Van Halen

Den 31 mars släpps ett nytt livealbum med (Classic!) Van Halen: Tokyo Dome Live in Concert. Onekligen lovande, med tanke på en track list som är minst sagt tillgänglig och best of-mässig.

Två låtar, Panama och Running with the devil, finns redan på Spotify. Eddies gitarr, om man ska jämföra, låter råare, lite brunare och mindre polerad än på den senaste liveplattan Live – right here right now från 1993. Och det är ju positivt. Med detta sagt: Michael Anthonys ”background vocals” var en viktig del av Van Halen live och i studion. Något kommer onekligen att saknas.

Vill förresten även rekommendera detta klipp med Eddie. Kanske inte så mycket nytt för kalenderbitaren, men det är ändå intressant hur rockhistoriens främsta ”tone chaser” hittade sitt sound och sin spelstil långt innan Youtube och internet var ett hjälpmedel.

Chucken spelar livet ut

Sent på det! Grattis till Chuck Berry, 87, som emottog Polarpriset förra veckan. Detta pris som delas ut för extremt lång och trogen tjänst inom musikvärlden.

Alla inom blues och rhytm and blues har lånat och snott från Chuck Berry, som även han lånade en hel del från blueshjälten T-Bone Walker.

Som Duke Robillard uttrycker det:

”Chuck Berry just took T-Bone’s style and put it to a different beat. And a lot of the technique and the little T-Bone phrases that define his style, Chuck Berry, when he rearranged the beat, they became rock ‘n roll guitar licks. So in essence, T-Bone was not only the first electric blues guitar player, but he was the first electric rock ‘n roll guitar player, really.”

Kolla gärna in denna dokumentär på Youtube! Chuck Berry tar oss med på en historisk vandring från 50-talet till 1987, då dokumentären spelades in. En hel del riktiga pärlor! Då var Chucken 60 bast och var sugen på att trappa ner. Så blev det inte riktigt. Han tillhör den generation som kommer att spela livet ut.

Och kolla in T-Bone!