Mästerlig dokumentär om Jojje Wadenius

Ska du bara lyssna på en P4-dokumentär om Jojje Wadenius, ska du lyssna på denna. Delvis på grund av att det är den enda som finns, delvis och framförallt på grund av den är otroligt bra. Jag vet inte alls i vilken grad Micha Arlt kände till Jojje Wadenius karriär innan hon gjorde denna dokumentär. Men hon lyckas teckna en bild av Wadenius långa och minst sagt stjärnspäckade karriär (LUTHER WANDROSS OCH SEX ÅR I HUSBANDET I SATURDAY NIGHT LIVE!) med en precishet och lagomhet som är mästerlig. Oavsett om det gäller åren i Made in Sweden eller Blood, Sweat & Tears låter hon Wadenius fördjupa sig och lägga ut texten, men det blir aldrig överdrivet nördigt eller navelskådande.

I Sverige är Jojje mest känd för sin barnmusik. Gott så, men visste du att han under ett antal år var en av de mest anlitade studiomusikerna i USA? Man blir verkligen aldrig profet i sitt eget hemland! På sätt och vis kan man kan säga att Jojje Wadenius är en föregångare Yngwie Malmsteen, i just det avseendet.

I centrum står inte bara musikern Jojje Wadenius, utan också människan. En uppenbart sårbar och känslig individ med en, för att vara en av Sveriges främsta och mest uppburna gitarrister, befriande närhet till sina egna innersta känslor. Jojje Wadenius, som han skildras av Micha Arlt, är själva antitesen till den arketypiska, inte sällan ganska grunda, manliga machogitarristen. Hans ödmjukhet inför musiken, sina egna förmågor och livet självt är nästan misstänkt – så sympatisk är han. Men just detta gör i alla fall att detta är en dokumentär som inte bara är till för dig som älskar musik. Det är en dokumentär för dig som är intresserad av livet.

Hittade även denna på tuben precis! Ska kolla in den. Men, börja nu med P4-dokumentären. Ladda ner och sätt din Iphone på flygplansläge.

Jag ångrar lite att jag pissade på Robben Ford

Jag har ju lite subtilt småpissat på Robben Ford på sistone. Bara lite men ändå droppat lite vilket ju räcker. Det kan alltså vara värt att påminna mig själv och möjligen, om det nu behövs, dig som läsare om den fantastiska bluesplayer han är. Lägligt nog har Spottan uppdaterat hans katalog med en del äldre inspelningar som i sanning ger en rättvis ljudbild av hur jäkla diabolisk och överjävlig han var under 1970-talet. Inspelningen med Jimmy Witherspoon tror jag att jag nämnt innan. Jag vill också passa på att nämna Anthology -the early years. Lyssna på den.

Förresten, någon som vet om det finns något inspelat med Miles Davis och Robben Ford? Jag vet ju att de spelade tillsammans men orkar inte googla.

I väntan på nytt brown sound från Van Halen

Den 31 mars släpps ett nytt livealbum med (Classic!) Van Halen: Tokyo Dome Live in Concert. Onekligen lovande, med tanke på en track list som är minst sagt tillgänglig och best of-mässig.

Två låtar, Panama och Running with the devil, finns redan på Spotify. Eddies gitarr, om man ska jämföra, låter råare, lite brunare och mindre polerad än på den senaste liveplattan Live – right here right now från 1993. Och det är ju positivt. Med detta sagt: Michael Anthonys ”background vocals” var en viktig del av Van Halen live och i studion. Något kommer onekligen att saknas.

Vill förresten även rekommendera detta klipp med Eddie. Kanske inte så mycket nytt för kalenderbitaren, men det är ändå intressant hur rockhistoriens främsta ”tone chaser” hittade sitt sound och sin spelstil långt innan Youtube och internet var ett hjälpmedel.

Chucken spelar livet ut

Sent på det! Grattis till Chuck Berry, 87, som emottog Polarpriset förra veckan. Detta pris som delas ut för extremt lång och trogen tjänst inom musikvärlden.

Alla inom blues och rhytm and blues har lånat och snott från Chuck Berry, som även han lånade en hel del från blueshjälten T-Bone Walker.

Som Duke Robillard uttrycker det:

”Chuck Berry just took T-Bone’s style and put it to a different beat. And a lot of the technique and the little T-Bone phrases that define his style, Chuck Berry, when he rearranged the beat, they became rock ‘n roll guitar licks. So in essence, T-Bone was not only the first electric blues guitar player, but he was the first electric rock ‘n roll guitar player, really.”

Kolla gärna in denna dokumentär på Youtube! Chuck Berry tar oss med på en historisk vandring från 50-talet till 1987, då dokumentären spelades in. En hel del riktiga pärlor! Då var Chucken 60 bast och var sugen på att trappa ner. Så blev det inte riktigt. Han tillhör den generation som kommer att spela livet ut.

Och kolla in T-Bone!

 

 

Är Joanne Shaw Taylor världens bästa bluesgitarrist?

Jag kallar mig bluesentusiast. Men det var först idag jag lärde känna Joanne Shaw Taylor från Birmingham. Detta är genant. Hon är nämligen helt underbar. Hennes gitarrspel har allt: solid och tydlig förankring i det gamla – Albert Collins, BB King, Freddie King, T-Bone Walker och Jimmie Hendrix – utan att bli efterapande eller förutsägbar. Hon spelar dynamiskt, aggressivt, har fantastiskt tajming, fantastiskt vibrato, kan shredda Paul Gilbertinskt/(ianskt?) och hon är inte rädd för att spela precis lagom in and out of the pocket. Hon har snygga gitarrer OCH hon kan sjunga på riktigt.

 

Wow wow – vilken wah wah!

Ok, detta är givetvis en sponsrad dokumentär av Jim Dunlop, men who cares! Den är trevlig, välgjord, fylld av bra gitarrister och den berättar historien om en av världens mest kända pedaler: Wah wah-pedalen. Till och med folk som inte spelar gitarr känner igen denna lika enkla som härliga lakritsbit, användbar i allt från porrfilmsmusik till hårdrock. Det är härligt att höra dessa pionjärer berätta om hur de upptäckte och utvecklade pedalen. Dessutom är det uppfriskande att höra att det i praktiken inte är någon som helst skillnad mellan en Cry Baby och Vox. In your face indienördar.

Intressant även att höra om hur lätta de är att tweaka och modifiera. Till exempel får vi reda på hur Michael Schenker fick till sitt aggressiva sound!

Joe Bonamassa ligger inte på latsidan

Han släpper album efter album, och den 23 september är det dags för ännu ett: A different shade of blue.

Bonamassas album är imponerande jämna, välspelade och framförallt välkomponerade. Hans album består inte bara av tolvor med ändlösa flashiga solon, utan materialet är genomarbetet och varierat.

Han kommer inte att vinna puristernas hjärtan, men Joe Bonamassa väljer ändå att idogt blåsa nytt liv i bluesen.