Skuldfri rootsblues med Wallin-Jison

Foto: Josefin Larsson
Foto: Josefin Larsson

På deras Facebooksida hyllar Wallin-Jison (ett för mig nytt radarpar) Lightnin’ Hopkins som ”guitar hero number #1”. Helt i enlighet med detta är det också Lightnin’ Hopkins jag först kommer att tänka på när jag lyssnar på Wallin-Jisons senaste platta ”Guilt”. Det är tydligt att Christian Wallin och Lasse Jison Johansson strävar efter det vi, kanske lite diffust, ofta kallar ”beat”, ”puls”,”groove” eller rentav ”sväng” om man är 80 år gammal.

På detta album står inte de grandiosa gesterna eller musikaliska utsvävningarna i centrum. Detta är musik som syftar till att få dig att stampa takten, gunga med huvudet eller att sittdansa på kontorsstolen – vare sig du vill det eller inte. Albumet är musikaliskt stramt, renodlat och nischat kring just rytmen, drivet. Det kan låta enkelt, men det är det inte. (Prova själv).

Förutom Lightnin’ Hopkins hör jag också ett spartansk Fabulous Thunderbirds, i synnerhet i sista spåret, Free Advice.

Att hålla det enkelt är en konst i sig. Wallin-Jison lyckas!

Lyssna på Bosse Skoglund – mannen som är musik

Bosse Skoglund. En legend.
Bosse Skoglund. En legend.

Lyssnar just nu på en fantastisk dokumentär om trummisen Bosse Skoglund – denna svenska musiklegend som jag tror allt för få känner till. Inte nog med att han är en fantastisk musiker med en imponerande meritlista (Monica Zetterlund, Peps Persson, Lars Gullin,etc). Han har en sympatisk attityd till musiken. Det handlar om sväng. Groove. Att musiken ska beröra. Gärna teknik, men beröringen är viktigast.

”Visst blir jag imponerad, men det berör mig inte. Jag vill bli berörd av musik”, tror jag han nyss sa om Billy Cobham.

Min första Bosse-upplevelse måste ha varit Sven Zetterbergs gjutna bluesplatta Blues From Within från 1999. Eller, kanske ska jag säga medvetna musikupplevelse. Innan dess hade jag givietvis lyssnat på Peps Persson men inte insett vem det var som satt bakom trumsetet.