Close Quarters går rakt på sak

Close Quarters. Foto: Lars Brundin
Close Quarters. Foto: Lars Brundin
Vad jag vet om Vadstena? Att en av mina bästa vänner, Lasse, kommer därifrån, that’s it. Fram tills nu, det vill säga. Close Quarters släpper den 19 augusti sitt andra album ”Always Alot, never little”. Jag kommer genast att tänka på David Lee Roths tredje album ”A little ain’t enough”, och helt ”off the mark” är jag inte. Detta är högoktanig rock med gasen i botten i treans växel med rötterna i, ska vi säga 1989, med mycket sleaze och befriande nog helt utan ambitioner att uppfinna hjulet på nytt. Detta är helt enkelt classic blue collar rock som tydligt bottnar i tidiga Guns n’ roses, Electric Boys, Stones, Bruce Springsteen och varför inte John Mellencamp.

Låtarna går utan undantag rakt på sak, bandet är tajt sammansvetsat och livekänslan påtaglig. Enkelt och avskalat, absolut, men långt, långt ifrån källaren. Detta är som sagt tajt och inte minst välproducerat. Att hålla det enkelt är inte sällan en utmaning när det kommer till rockmusik.

Standout tracks: Stonesinfluenerade Broken Wings och partylåten Crazy World, som låter som Mötley Crue under bandets absoluta glansdagar.

Always a lot, never little släpps den 19 augusti.

Skolavslutning med Martin Rossiter

Martin Rossiter. Foto: Chris Boland, www.distantcloud.co.uk
Martin Rossiter. Foto: Chris Boland, http://www.distantcloud.co.uk

Aaaw vad ska jag säga om denna fina platta? För fin är väl egentligen det bästa ordet om jag ska beskriva Martin Rossiters The Defenestration of St Martin. Indievärldens svar på Appetite for destruction? Kanske inte, men nästan.

Om man känner igen tongångarna från Gene? You bet. Men utan bandet. Kvar är Martin Rossiter och ett piano. Och 10 skolavslutninspsalmer, fast utan större hopp om den ljusnande framtid och så vidare.

Nej, jag har inte närläst texterna. Men jag tror inte det är nödvändigt. Jag vägrar tro att Martin Rossiter har växt upp allt för mycket. Det ligger inte i mitt intresse att misstänka det. Därför nöjer jag mig att konstatera att detta får bli julplattan 2012, som jag inte kommer lyssna på varje dag, men nästan!

Och denna, läckt för 100 år sedan, är superfin.