Nytt jobb, ny platta med Van Halen – bra liv

Det var inte riktigt igår jag bloggade. Ursäkt? Ingen direkt. Har helt enkelt inte haft någon större lust. Vill folk läsa om blues?, tänkte jag. Kom sedan fram till att jag skiter i det. I’m gonna play this thing until the day the day I die, som BB King sjung om sin gitarr en gång. Oklar analogi.

I övrigt har det hänt roliga grejer. Jag har fått ett nytt mycket spännande jobb i Vellinge, som kommunikatör med inriktning på sociala medier. Läs mer om hur det gick till här. 

I övrigt. Jag tränar en del löpning och styrka (syns icke), och håller långsamt på att hitta tillbaka till gitarren. Långsamt. Försöker nu lära mig Eruption. Slutar väl med att jag lära mig en tiondel i vanlig ordning.

Snart är det jul. Och då ska jag väl ändå köpa en julklapp till mig själv va? Va? Det ska jag väl, va? Men vilken? Rösta om du vill. 

Har för övrigt återinsnöat lite på Van Halen, som tydligen ska släppa ny platta. VERY EXCITE, för att citera Borat.

Gitarrvärlden är innovationsfientlig

Bra, men ful.
Säkert bra gitarr. Men ful.

New York Times summerar smakfullt årets idéer på sin hemsida. Roliga filmer, snygg design! Speciellt gillar jag gitarren som aldrig stämmer ur sig, även om det, som sagt, länge funnits alternativ som dock ansetts vara töntiga och ”sterila”. Jag tror Johnny Winter faktiskt spelar på en sån där gammal 80-talsgitarr numera. Säkert praktiskt, men väldigt fult.
Faktum är att många gitarrer faktiskt är riktigt, riktigt dåliga i det avseendet. Som min Telecaster Thinline. Stallet är riktigt omodernt och gör det omöjligt att intonera gitarren. Ändå har gitarren knappt tio år på nacken, och ändå gav jag över 10 000 kronor i nypris, fast jag visste att gitarren i princip är skit. Mem den är ”charmig”.

Fortsätt läsa ”Gitarrvärlden är innovationsfientlig”