Rock Candy Funk Party: Killar gör saker tillsammans

Rock Candy Funk Party
Rock Candy Funk Party

Ekvilibristiska supergrupper är ett svårt kapitel överlag. I teorin låter det alltid bra att samla de bästa av de bästa, men slutresultat behöver inte låta lika bra som den tänka summan av de enskilda delarna. NME är inte nådiga i sin lista, och jag kan inte hålla med om allt. Till exempel tycker jag att Asia är ett genuint bra band. Den absolut bästa supergruppen? David Lee Roths klassiska Eat em and smile-band 1986-88. Stevie Vai, Billy Sheehan och Gregg Bissonette. Fantastiska musiker, fantastiskt lekfullhet, fantastiskt mycket 80-tal.

Rock Candy Funk Party består av idel kända namn. Joe Bonamassa, främst känd som en betydligt mer traditionell blues- och rockartist, Mike Merritt, känd från Conan O’Brians husband, Tal Bergman, som har spelat bland annat med Sammy hagar, och Ron Dejesus som har studerat hos ingen mindre än Scott Henderson, kingen.

Så vad kan man säga om detta spralliga och mustiga allkonstverk? Detta är funk, jazz, disco, lite rock, lite blues, lite soul, lite storband – samtidigt och hela tiden.

Jag hör allt från Tower och Power till Billy Cobhams klassiska Spectrum. Och lite Miles Davis. Och Weather Report. Ja, ni fattar. Hade detta album släppts säg 1972 hade det väckt uppmärksamhet, inte bara bland musikermusiker utan även bland en större allmänhet. Detta är ett album som onekligen bjuder ett visst motstånd med alla tvära kast i genre, tempo och rytm. I sina bästa stunder får detta albumet mig att vilja plocka upp gitarren och jamma med. Många av riffen är enkla, repetitiva, nästan hypnotiska. Extra kul är att höra Joe Bonamassa, min bluesidol, verkligen blomma ut i inspirerade jazzsolon, som dock aldrig tappar skärpa och precision. Jag hör Eric Johnson och inte minst en ung, intresserad och pigg Robben Ford. Detta är killar som träffas och har kul tillsammans, that’s for sure.

Men, det är just det. Jag vet inte vem som lyssnar på sån här musik förutom människor som, på någon slags nivå, själv spelar ett instrument. Inte för att det spelar någon roll. Vi ska väl också ha det bra ibland.

Ni får helt enkelt avgöra detta själva. Albumet kommer ut den 31 juli.

Utsökt men väl tillgängligt med Robben Ford

Robben Ford
Robben Ford

När det kommer till musiker-musik är Robben Ford, när det kommer till musik i gränslandet mellan blues och jazz, den absolut creddigaste gitarristen. Den stil Ford har kommit att utveckla har, såvitt jag bedömer det, kommit att bli normen för hur man tar sig vidare från den trygga och inboxade bluesen till mer flyhänt jazzimprovisation. Han är 63 år gammal, har spelat med cirka ALLA som är värda att lira med (alla från KISS till Joni Mitchell) och har knappast något att bevisa.

Själv kan jag känna en stor beundran för ett minst sagt smakfullt och väl utfört hantverk. Men ibland kan kan jag sakna både nerv och en utåtagerande känsla i de album Robben Ford har släppt på sistone. (Live är det alltid bra!) Typiskt nog är min favoritplatta den i sammanhanget ”ruffiga” Live at the Monterey festival från 1972, där Ford kompar blueslegenden Jimmy Witherspoon.

Den 1 april släpps hans senaste album, Into the sun.

Fortsätt läsa ”Utsökt men väl tillgängligt med Robben Ford”

Beware of Mr Baker indeed!

Ska ni se bara en musikdokumentär denna sommar, hade jag valt den fantastiska Beware of Mr Baker, av Jay Bulger.

Det vore säkert frestande att göra en dokumentär som fokuserar på en galen, arg och skrev gammal gubbe som bor på undantag i Sydafrika. Men faktum är att denna dokumentär faktiskt har siktet inställt på ett syfte: att berätta historien om en av världens absolut bästa trummisar, någonsin.

Historien tar oss tillbaka till 50-talet då Ginger Baker inledde sin karriär som jazztrummis i London, hur han bildade Cream med Eric Clapton och Jack Bruce, hur han plötsligt flyttade till Afrika och byggde en studio där, hur han bad sin son att dra åt helvete. Dokumentären avslutas med misshandel medelst en käpp.

Ok. Han är kanske liten galen. Inte bara som trummis, men man kan inte få allt.

Som bäst är han när han, totalt orättvist, dissar John Bonham: ”He couldn’t swing a bag of shit”.

Det bästa är att dokumentären finns på Youtube, med bra upplösning och ljud!

Allan Holdsworth som jag vill höra honom

Som en kommentar under klippet så raljant uttrycker det: ”Holdsworth was an astonishing player. He was so masterful that he eventually went in an entirely different direction and into weirdness. He never came back…”

Extremt vanvördigt! Men inte utan ett korn av sanning. Självklart är smaken som baken och jag inser att Allan Holdsworth har utvecklats enormt och åt helt andra håll sedan 1974. Dessutom har jag inte så jäkla bra koll. Dock koll nog för att bergsäkert konstatera att detta har allt. Det är rått, det är out, lagom jazzigt och stökigt och, just det, lagom vanvördigt och nonchalant. Bara att njuta!

Hart och Bonamassa – en perfekt kombo

Jag har aldrig var helt hundra på Beth Harts solokarriär överlag. Lite för mycket middle of the road.

Men tillsammans med Joe Bonamassa uppstår ljuv bluesmagi. Deras senaste samarbete heter Seesaw och är inget undantag. Detta är en muskulös historia, en härlig bridgeblandning med jazz, swing och blues, såklart.

Joe Bonamassa är något mer återhållsam än vanligt vilket jag uppskattar. Det känns nästan som att han letar sig tillbaka något i musikhistorien. Lite jazzigare, lite mer avskalat och inte fult lika fläskigt. Absolut ingen high gain-laserdist utan mer gitarr rakt in i stärkare-känsla.

Inte helt ovanligt att begåvade gitarrister gör en liten resa bakåt, i positiv mening. J. Geils – the king of ölhävarblues – grottade ju ner sig i swingen på äldre år.