Beware of Mr Baker indeed!

Ska ni se bara en musikdokumentär denna sommar, hade jag valt den fantastiska Beware of Mr Baker, av Jay Bulger.

Det vore säkert frestande att göra en dokumentär som fokuserar på en galen, arg och skrev gammal gubbe som bor på undantag i Sydafrika. Men faktum är att denna dokumentär faktiskt har siktet inställt på ett syfte: att berätta historien om en av världens absolut bästa trummisar, någonsin.

Historien tar oss tillbaka till 50-talet då Ginger Baker inledde sin karriär som jazztrummis i London, hur han bildade Cream med Eric Clapton och Jack Bruce, hur han plötsligt flyttade till Afrika och byggde en studio där, hur han bad sin son att dra åt helvete. Dokumentären avslutas med misshandel medelst en käpp.

Ok. Han är kanske liten galen. Inte bara som trummis, men man kan inte få allt.

Som bäst är han när han, totalt orättvist, dissar John Bonham: ”He couldn’t swing a bag of shit”.

Det bästa är att dokumentären finns på Youtube, med bra upplösning och ljud!

Allan Holdsworth som jag vill höra honom

Som en kommentar under klippet så raljant uttrycker det: ”Holdsworth was an astonishing player. He was so masterful that he eventually went in an entirely different direction and into weirdness. He never came back…”

Extremt vanvördigt! Men inte utan ett korn av sanning. Självklart är smaken som baken och jag inser att Allan Holdsworth har utvecklats enormt och åt helt andra håll sedan 1974. Dessutom har jag inte så jäkla bra koll. Dock koll nog för att bergsäkert konstatera att detta har allt. Det är rått, det är out, lagom jazzigt och stökigt och, just det, lagom vanvördigt och nonchalant. Bara att njuta!

Hart och Bonamassa – en perfekt kombo

Jag har aldrig var helt hundra på Beth Harts solokarriär överlag. Lite för mycket middle of the road.

Men tillsammans med Joe Bonamassa uppstår ljuv bluesmagi. Deras senaste samarbete heter Seesaw och är inget undantag. Detta är en muskulös historia, en härlig bridgeblandning med jazz, swing och blues, såklart.

Joe Bonamassa är något mer återhållsam än vanligt vilket jag uppskattar. Det känns nästan som att han letar sig tillbaka något i musikhistorien. Lite jazzigare, lite mer avskalat och inte fult lika fläskigt. Absolut ingen high gain-laserdist utan mer gitarr rakt in i stärkare-känsla.

Inte helt ovanligt att begåvade gitarrister gör en liten resa bakåt, i positiv mening. J. Geils – the king of ölhävarblues – grottade ju ner sig i swingen på äldre år.

 

Take five – helt enkelt en jäkligt bra låt

Dave Brubeck
Dave Brubeck

Igår dog Dave Brubeck, 91 år gammal, av hjärtsvikt, en dag innan sin 92:a födelsedag. Jag kan inte trovärdigt påstå att jag har en stark relation till denna jazzgigant.

Jag kan däremot bedyra att George Bensons version av Take five gjorde ett starkt intryck på mig för typ tio år sedan, när jag först hörde denna klassiska jazzstandard. Virtuost och rått, men ändå sofistikerat.

Just då visste jag inte att låten från början var Dave Brubecks skapelse, men det gick givetvis upp för mig senare. Likaså vilken gigant han var. Och är.

 

Peter Green – en legend

Peter Green från en konsert 2010.
Peter Green från en konsert 2010.

”He has the sweetest tone I ever heard; he was the only one who gave me the cold sweats.”

Så beskrev BB King en gång Peter Green. En introduktion så god som någon till denna gåta, och till den tragiska historia om denna gitarrist som under 1960-talets mitt och slut var världens bästa bluesgitarrist tillsammans med sin stora idol – BB King.

”Lär dig denna. Den har alla lärt sig. Lär dig spela Stop messin’ around och du kommer kunna spela allt, sa min gitarrlärare till mig när jag 16 år gammal. Ett något tillspetsat påstående, men ändå inte utan poänger. Låten, en vanlig 12-taktare, innehåller i princip alla de licks som BB King modellerade till perfektion under 1960-talets början och framåt. Peter Green, mer än någon annan vit bluesgitarrist, tog dem till sig och gjorde dem med värdighet och integritet till sina egna.

Fortsätt läsa ”Peter Green – en legend”

Pink Freud – polsk modern jazz med släng av ompa ompa

Fast rosa.
Fast rosa.

Hade jag befunnit mig i Stockholm den 28 februari hade jag utan större tvekan begett mig till Södra Teatern där det säregna jazzbandet Pink Freud uppträder. Mitt förhållande till modern jazz lämnar i vanliga fall en del i övrigt att önska som det heter och mina referenser är synnerligen begränsade, men det är något speciellt med detta gänget. Som bandnamnet antyder finns en stor del humor och lekfullhet i musiken. Det blir aldrig riktigt pretentiöst eller svårt i onödan. Dessutom, och kanske viktigast av allt, hör jag en inte så lite dos östeuropeiskt svårmod, och nyanser av klezmermusikens mörkaste svärta. Allt garnerat med lite ompa ompa och latinamerikanska rytmer.

Sympatiskt!

Minor Swing lockar många

Django Reinhardt.
Django Reinhardt.

Django Reinhardt. Finns det någon mer mytomspunnen gitarrist? Ja, säkert eftersom vi alltid vill slänga ett skimmer av mystik och rykten över våra musikaliska giganter i, som om inte den stora musiken skulle räcka till. Oklart varför.

Ibland hör man till exempel att Django som barn brände bort två, eller tre, fingrar i en brasa. Detta är en halvsanning. Han var 18 år gammal och hade redan hunnit lära sig spela gitarr när han i samband med en brand förlamade två fingrar. Han lärde sig dock spela igen genom att spela solo med två fingrar. Dock tog han fortfarande ackord med alla fingrar. Som en parantes verkar det inte speciellt ovanligt detta med att komma tillbaka efter en svår olycka. Jazzgiganten Pat Martino glömde helt bort hur man spelar gitarr efter en hjärnoperation 1980, men gjorde efter hårt arbete comeback redan 1987.

Django hann under sitt 43-åriga liv med att spela in en imponerande mängd låtar. Den överlägset mest kända och traderade är Minor Swing. Låten skrevs av Django Reinhardt och hans vapendragare Stéphane Grappelli (violinist) och spelades för första gången in 1937. Låten blev snabbt en standard och har sedan dess framförts av otaliga artister, mer eller mindre knutna till gypsyjazzen. För att ta ett exempel förekommmer den i filmen Chocolat, där Johnny Depp ser ut att spela den. I själva verket är det Rachel Portman som spelar.

Jag tror det är låtens enkla tema och struktur som gör den så tacksam att spela och improvisera till. Temat består av enkla arpeggion och en gitarrist kan komma långt i solospelet bara genom att behärska a-mollskalan.

Här har ni min Minor Swing-lista.