Länge förknippade jag Rod Stewart med hans solokarriär. I creddigaste fall med hits som Maggie May. I sämsta fall med guilty pleasures som Downtown train. I pity the fool that is me! Det var bara för några år sedan jag insåg den fulla magnituden av hans karriär.
Jag säger bara Beck-Ola. Jag säger bara Truth. Två fantastiska album med Jeff Beck som ger dig gott om blues och även grunden, törs jag säga, till det som blev heavy metal, eller i alla fall hårdrock. Och Rod Stewart sjöng som en gud. Redan då!
Själv har jag länge haft en ambivalent inställning till Jimi Hendrix och hans musik. Även om jag förstår att han är en briljant musiker, är det så mycket som stör, förstör och förtar nöjet av att upptäcka hans musik. När det gäller Hendrix kan man säga att journalisterna och herrarna i skinnväst gjort gemensam sak. De har alla bidragit till ikoniseringen , glorifieringen och ”omänskliggörandet” av honom, vilket gör det tämligen omöjligt att närma sig honom med någon som helst öppenhet. Detta är kanske lite ironiskt, för om det är något som utmärker Hendrix sätt att spela gitarr är det just det mänskliga och bristerna, i ordets allra mest positiva bemärkelse. Hendrix nöjde sig aldrig med att spela lika bra som under gårdagen. Han vill alltid leta sig framåt, bli bättre och hitta något annat. När jag lyssnar på hans liveinspelningar hör jag en blues- och rockmusiker som ständigt klev ur sin ”comfort zone”. Han spelade hela tiden på gränsen till vad han själv behärskade och la sig aldrig på defensiven vilket ledde till en och annan sur ton, att han kom av sig i ibland (men typ mycket sällan.)
I detta avseende har hans en hel del gemensamt med sina samtida kollegor. Jimmy Page, Mike Bloomfield och Eric Clapton (speciellt när han spelade i Cream) är tre gitarrister som alla pressade sig till det yttersta för att undvika upprepning och färden i gamla hjulspår.
Istället har jag alltid valt att söka mig bakåt, till den musik som inspirerade Jimi Hendrix. Därför är det så roligt att lyssna på honom idag. Att märka hur allt han gör är så tydligt rotat i bluesen – men ändå något helt nytt. Lyssna på Red House och hör Albert King. Lyssna på oktavsolot i Hendrix version av All along the watchtower och hör Wes Montgomery.
Jeff Beck till Malmö! Nyheten kom INTE idag utan för en vecka sedan (Tack Svante som rättade mig snabbt!) och det känns skönt på alla sätt med en trevlig bluesnyhet. Jeff Beck – needs no further introduction, liksom. Vad kan denna herre inte spela? Jag vet faktiskt inte. ”He should be shot. Anybody who plays that well shoot be shot”, som Francis Rossi från Status Quo en gång sa i en intervju.
Bluesbloggen 