Peter Green – en legend

Peter Green från en konsert 2010.
Peter Green från en konsert 2010.

”He has the sweetest tone I ever heard; he was the only one who gave me the cold sweats.”

Så beskrev BB King en gång Peter Green. En introduktion så god som någon till denna gåta, och till den tragiska historia om denna gitarrist som under 1960-talets mitt och slut var världens bästa bluesgitarrist tillsammans med sin stora idol – BB King.

”Lär dig denna. Den har alla lärt sig. Lär dig spela Stop messin’ around och du kommer kunna spela allt, sa min gitarrlärare till mig när jag 16 år gammal. Ett något tillspetsat påstående, men ändå inte utan poänger. Låten, en vanlig 12-taktare, innehåller i princip alla de licks som BB King modellerade till perfektion under 1960-talets början och framåt. Peter Green, mer än någon annan vit bluesgitarrist, tog dem till sig och gjorde dem med värdighet och integritet till sina egna.

Fortsätt läsa ”Peter Green – en legend”

Pink Anderson gav namn åt Pink Floyd men står sig bra själv

Pink Anderson. Pretty in pink.
Pink Anderson. Pretty in pink.

För en del kanske Pink Anderson (1900-1974) mest är känd för att ha inspirerat Syd Barret till att döpa sitt band till Pink Floyd. (Pink efter just Pink Anderson och Floyd efter Floyd Council, en annan bluesartist). Men helt klart är Pink Anderson en bluesman som förtjänar sin plats i blueshistorien. Han spelade en blandning av blues, ragtime, och countryblues, kryddad med en röst som drog kanske inte till det råa, utan snarare till matta, torra och lugnt prosaiska.

Att han tvingades dra sig tillbaka från turnerandet redan 1957 på grund av hjärtproblem, torde vara en anledning till att hans musik inte drogs med i den bluesvåg som drog fram knappt 10 år senare då band som Yardbirds, John Mayall and the Bluesbreakers, Cream, etc. lyfte fram äldre svarta artister.

Dag 26: En låt jag kan spela på instrument: Hideaway

Freddie King - en sann bluesmaster.
Freddie King - en sann bluesmaster.

En av de första blueslåtarna jag lärde mig spela var Hideaway. Freddie Kings instrumentala klassiker, som han spelade in 1960. Det är en otroligt bra låt att lära sig som ung blueskille. Låten är distinkt och inte bara en orgie i toner. Själva temat/introt avviker ganska mycket från den pentatoniska bluesmallen, vilket kanske också gjorde att den stack ut och blev så populär under 1960-talet. Eric Clapton gjorde låten känd för en ännu större publik på albumet han spelade in med John Mayall 1966, den så kallade ”Beano”-plattan. Han version är något vildare, mer distad och avskalad. Vilken version som är bäst är givetvis en smaksak.

Själva riffet är egentligen en variant av en Hound Dog Taylors, sägs det. Jag vet i skrivande stund inte vilken låt det skulle vara, men det låter fullt troligt. Magic Sam, Chicagobluesens gigant, spelade in sin version av låten redan 1961 – Do the camel walk.