Jörgen har kommit en bit sedan han slängde ut mina kalsonger på gatan

Varning: Jävigt inlägg.

Jag har känt Sir Jörgen Åsling lite mer än halva mitt liv. Ända sedan jag som 15-åring tog mina första gitarrlektioner hos honom (jag hittade honom via annons i Sydsvenskan och dök upp i hans lägenhet med rockabillyfrilla och en gammal Landola jag förvarade i en sopsäck som skydd mot regnet). Lärare och elev-förhållandet utvecklades till en vänskap som definitivt förseglades den natt/morgon då jag på Jörgen 40-års fest välavvägt beslutade mig för att strippa på soffbordet och då Jörgen lika moget beslutade sig för att kasta ut mina kalsonger på Eslövsgatan, varpå hans syster kom till undsättning med en skylande sjal jag tror hon hade köpt på Harrods i England. Jag vet inte om hon använde den igen.

Mycket har hänt sedan dess. Jörgen har bland annat släppt två riktigt bra plattor, till stilen väldigt nära T-Bone Walker och inte minst dennes nutida musikaliska motsvarighet, Duke Robillard, som både Jörgen och jag verkligen såg upp till: till denna dag är Dukes klassiska instruktionsvideo en unik pärla och klassiker.

Det är således extra roligt att Jörgen och hans band på tisdag agerar förband åt just Duke Robillard på KB i Malmö. Jörgen har just spelat in en nya platta, The Stockholm Sessions, och med utgångspunkt från vad jag hittills hört och förstått kommer den starkt avvika från de två förra. Om ledordet då var jump, swing, Texas och lite jazz, verkar det nu handla om lika mycket bluegrass, roots och Americana. jag får ett ex på tisdag och återkommer. På plattan gästar bland annat ingen mindre än Sven Zetterberg, som man, när allt är sagt och gjort, ändå får kalla kungen av svensk blues. Det är stort!

 

Inget fel på baby, baby, baby

Ska spela ihop igen även i studion?
Ska spela ihop igen även i studion?

Det är få band jag skulle vilja se  1)Återförenas 2)Spela in ett nytt studioalbum 25 år efter det senaste. Van Halen – Classic Van Halen med David Lee Roth i frontlinjen – är ett undantag. För många, även för vissa metalfans, är det lite skämskudderock över Van Halen. Väl mycket party, party, baby, baby. För lite dödstematik och rått kött. För mycket glädje, för lite domedag. Men för att parafrasera David Lee Roth: ”Säg att världen kommer att gå under, och alla lyssnar på dig. Men försök dig på fem minuters bra stand up comedy…”

Kanske är felet att de flesta förknippar bandet med megamonsterhiten Jump och glömmer bort, till exempel fantastiska albumet Fair Warning från 1981.

I alla fall. Nu florerar ryktet om att originaluppsättningen minus basisten Michael Anthony ska in i studion igen och spela in ett nytt album 25 år efter storsuccén 1984. (Om man bortser från två låtar 1996, Me Wise Magic och Can’t get this stuff no more.) Vi får väl se!