Utsökt men väl tillgängligt med Robben Ford

Robben Ford
Robben Ford

När det kommer till musiker-musik är Robben Ford, när det kommer till musik i gränslandet mellan blues och jazz, den absolut creddigaste gitarristen. Den stil Ford har kommit att utveckla har, såvitt jag bedömer det, kommit att bli normen för hur man tar sig vidare från den trygga och inboxade bluesen till mer flyhänt jazzimprovisation. Han är 63 år gammal, har spelat med cirka ALLA som är värda att lira med (alla från KISS till Joni Mitchell) och har knappast något att bevisa.

Själv kan jag känna en stor beundran för ett minst sagt smakfullt och väl utfört hantverk. Men ibland kan kan jag sakna både nerv och en utåtagerande känsla i de album Robben Ford har släppt på sistone. (Live är det alltid bra!) Typiskt nog är min favoritplatta den i sammanhanget ”ruffiga” Live at the Monterey festival från 1972, där Ford kompar blueslegenden Jimmy Witherspoon.

Den 1 april släpps hans senaste album, Into the sun.

Fortsätt läsa ”Utsökt men väl tillgängligt med Robben Ford”

Keb’ Mo’ fick mig att ta den akustiska bluesen till hjärtat

Keb' Mo' - lysande röst och gitarrspel.
Keb' Mo' - lysande röst och gitarrspel.

Om man läser min blogg kan lätt tro att det enda jag uppskattar är elektrifierad jävlaranamablues med mycket testosteron. Kan mycket väl ligga något i det. ”The two most dreaded words in the english language: acoustic set”, sa en gång Van Halens David Lee Roth. Ligger något i det!

Till och med när jag såg Steve Vai på KB för rätt länge sedan nu kunde jag inte låta bli att sucka lite när han tog fram sin pimpade Ibanezacke – och en freakin’ PALL att sitta på. Akustisk gitarr. Ett jäkla nedåttjack.

Allt detta är förstås ren och skär infantil idioti, och okunskap. En av de mest ekletitiska och intressanta bluesartisterna idag spelar ofta bara akustiskt, och alltid avskalat: Keb’ Mo’. Fler gitarrister än vad man tror lever enligt mottot less is more – och misslyckas. Keb’ Mo’ är inte en av dem.

Han inspireras mestadels av gammal countryblues och har också en röst som förefaller komma från andra sidan av 1940-talet. Fast ändå lyckas han i detta format revitalisera bluesen. Ge den nytt liv. Han har till och med skrivit en av de finaste, modernaste kärlekslågtarna jag hört, Shave yo legs, som finns med på rakt igenom njutbara Live and Mo’.  Fortsätt läsa ”Keb’ Mo’ fick mig att ta den akustiska bluesen till hjärtat”