Grattis till Jimmy Page

1200px-Jimmy_Page_-_A.R.M.S._Concert,_Oakland,_Ca._1983
Jimmy Page. Foto: Andew Smith. 

Ta mig tusan om inte riffkejsaren själv, Jimmy Page, fyller år idag. 72 obegripliga bast fyller han. Han ser, på de bilder jag sett, onekligen fräschare ut än många av sina generationskamrater, ingen nämnd ingen glömd. Och definitivt bättre ut än han borde om man får tro hälften av det som skrivits om honom och hans livsstil genom åren. Extra kul, och kanske än mer relevant, är att han fortfarande spelar bra. Kanske delvis beroende på att han aldrig, med moderna mått, varit en perfektionist, hur mycket än många försöker hävda motsatsen.

Det är ganska svårt att hitta en pigg vinkel på Jimmy Page. Allt är redan skrivet. Utan Jimmy Page ingen Eddie Van Halen, ingen Slash, ingen Tom Scholtz, ingen Steve Vai – behöver jag fortsätta?

Att Jimmy Page dessutom populariserat och fört ut bluesen till en verkligt bred publik är även detta ett känt faktum – led Zeppelins första album var i princip varianter på blues- och folkstandards.

Bästa solot? Det på Since I’ve been loving you. 

 

 

Hur har jag kunnat missa JD Simo!

SIMO-1033x1024Förhandslyssnar denna afton på SIMO:s nya album ”Let love show the way”. Låt dig inte luras av den trippiga titeln. Detta är bland det bästa och mest uppfriskande jag hört på väldigt länge. Ok, inte uppfriskande i den meningen att det är fråga om ett bluesmusikaliskt paradigmskifte eller så. Men det är inte långt ifrån. Bandledaren, sångaren och gitarristen JD Simo, blott 30 år gammal (i sammanhanget en fullständig junior) både förvaltar och vitaliserar den – låt oss vara ärliga – tröttaste genren i universum: Amerikansk bluesrock.

Hans gitarrspel är vitalt, totalt obehindrat och bekymmerslöst, rotat i americana, southern rock, Hendrix, Cream, Led Zeppelin, Duane Allman (ja, han använder dessutom Duanes gamla Les Paul, helt sjukt!)  och klassisk blues, typ BB King och Freddie King. Men, inte nog med detta. Jag hör även något färskare influenser som till exempel the Jon Spencer Blues Explosion och kanske även White Stripes. De otaliga förgreningarna till både gammalt och nytt blir aldrig påklistrat eller irriterande. JD Simo har sin eget unika och samlade sound som går rakt in i ryggmärgen.

Han är inte en ung artist som letar efter sitt sound – han hittade det nog redan på BB eller någonstans i morsans mage. Jag tror att det är så det funkar i Nashville.

Som lök på laxen är hans röst mogen, kraftfull och karaktärsfull, men samtidigt precis lagom slyngelaktig och radiovänlig.

J.D. Simo: The Best Guitarist in Nashville?  lyder en rubrik i Guitar World. Nog finns det gitarrister till att gödsla med i Nashville, men nog kunde de ha skippat frågetecknet.

Vilken start på bluesåret 2016! ”Let love Show the Way” kommer ut den 29 januari.

Kolla in denna spelning.

 

 

Trumintron jag minns

Mike Joyce – The Queen Is Dead

Man kan nog inte påstå The Smiths sound var speciellt beroende av trummisen Mike Joyce – bandet hade varit lika stort med eller utan honom. Men på titelspåret till The Queen Is Dead briljerar han och tar plats. Låten är varken ”rock”, ”punk” eller rhytm and blues. Den är något helt annat, och The Smiths allra råaste alster.

Ronnie Tutt – C.C Rider

Ok. Tekniskt sett skulle man kunna säga att själva introt till C.C Rider är  Richard Strauss Also sprach Zarathustra. Men skit i det. Ronnie Tutt gör ett fenomenalt jobb på C.C Rider, och på allt annat som Elvis Presley spelade in under sin för övrigt underskattade 70-tals-era.

Alex Van Halen – Hot For Teacher

Möjligen förknippar många och med all rätt Hot For Teacher med Eddie Van Halens trendsättande tappinglick. Men Alex Van Halens intro går inte av för hackor, och han håller drivet uppe genom hela låten.

John Bonham – Rock n’ roll

Ok, inte heller detta ett direkt intro. Men de första takterna är så viktiga, och John Bonham visar direkt var skåpet ska stå.

RUN-DMC/Aerosmith – Walk this way

Förklaring är väl ändå överflödig?

Iggy Pop – Lust for life

Jag är ingen stor beundrare av Iggys musik (får man ens säga så?), men just denna låt, och dess intro, sätter igång livsandan till exempel en fredagseftermiddag, precis timmarna innan man knäcker första bärsen.

I can’t quit you baby – en låt jag gillar

I can’t quit you baby hörde jag för första gången på Led Zeppelins debutalbum från 1969. Jag fann plattan av en ren händelse, i källaren i mitt barndomshem. Otroligt tursamt. Överhuvudtaget är Led Zeppelins debutplatta en stor hyllning till bluesen och jag sögs snabbt in i musiken. Inte helt orättvist är det just Led Zeppelin som säkert många förknippar med låten, även om den spelades in redan 1956 av Otis Rush. Jag tycker Led Zeppelin är det rockband som med störst värdighet gestaltar bluesen. Mest på grund av Jimmy Page men även på grund av Robert Plants röst som ingen vit man i hans generation når upp till. I jämförelse med Led Zeppelin tycker jag till exempel att Rolling Stones framstår som ganska fjantiga, i alla avseenden.

Men självklart ska vi inte glömma Little Miltons version från 1969, som Gov’t Mule så förtjänstfullt lyfte fram när de samarbetade med Little Milton.