A slave to the money then you die – men liket lever

Jo, jag finns kvar och musiken är knappast mindre betydelsefull än tidigare. Tvärtom. I svåra tider blir musiken, och litteraturen i mitt fall, minst lika viktig. På sistone har jag bland annat funnit någon slags märklig tröst i Stig Larssons litteratur (Läs i första hand inte När det känns att det håller på ta slut, utan hellre den betydligt intimare Avklädda på ett fält), men det är givetvis inte därför jag skriver detta blogginlägg.

Intressant fakta. Jag upptäckte precis häromdagen hur otroligt fantastiska the Verve är i alla avseenden. Musikaliskt och rent låtmakarmässigt. Jag älskade Urban Hymns redan när den kom ut 1998, men tappade sedan intresset. Oklart varför i detta nu. Hela deras katalog är givetvis fullkomligt utan fel.

Så märkligt, ja jag kan inte säga annat än märkligt, att deras mest kända låt på det stora hela summerar min nuvarande situation i livet:

You’re a slave to the money than you die

Alltså lite märkligt ändå! Men, musiken har räddat mig spirituellt, och rent konkret, förr. Det kan väl hända igen.

Tills dess, njut av denna fantastiska spelning!

Lyssna på Bosse Skoglund – mannen som är musik

Bosse Skoglund. En legend.
Bosse Skoglund. En legend.

Lyssnar just nu på en fantastisk dokumentär om trummisen Bosse Skoglund – denna svenska musiklegend som jag tror allt för få känner till. Inte nog med att han är en fantastisk musiker med en imponerande meritlista (Monica Zetterlund, Peps Persson, Lars Gullin,etc). Han har en sympatisk attityd till musiken. Det handlar om sväng. Groove. Att musiken ska beröra. Gärna teknik, men beröringen är viktigast.

”Visst blir jag imponerad, men det berör mig inte. Jag vill bli berörd av musik”, tror jag han nyss sa om Billy Cobham.

Min första Bosse-upplevelse måste ha varit Sven Zetterbergs gjutna bluesplatta Blues From Within från 1999. Eller, kanske ska jag säga medvetna musikupplevelse. Innan dess hade jag givietvis lyssnat på Peps Persson men inte insett vem det var som satt bakom trumsetet.

Mina tankar går till Oslo och Norge denna kväll

Min tanke tidigare idag var att flexa ut, åka hem och träna och sedan komma hem för att blogga lite om blues. Men det känns en kväll som denna ganska fattigt. Det som idag hände i Norge känns helt obegripligt, för jävligt och vidrigt. Verkligen. Jag la till och med till en Norge-twibbon till min visningsbild på Facebook och Twitter.

Det finns inte mycket för mig att säga. Detta är ingen politisk blogg. Jag hoppas bara man hittar de skyldiga, så fort som möjligt.

Detta känns nästan värre än den elfte september. En helt absurd tanke, iden bemärkelsen att alla människor är lika värda, och att allt mänskligt liv är okränkbart. Men jag upplever just detta som otäckare, då terrorn – som jag känner det – nu kommit väldigt, väldigt mycket närmare mig och min familj.

Tänker på denna låt.