Alla älskar Steve Lukather

Långt ifrån alla rockstjärnor åldras väl. Självdistansen växer inte alltid i takt med att ölmagen sväller och att håret blir gråare eller glesnar. Ibland blir det rent av tydligt att när väl fernissan krackelerar finns inte särskilt mycket kvar att njuta av.

Steve Lukather, gitarrist i Toto och världens kanske meste studiogitarrist, är ett tydligt undantag. Hans senaste solo-singel, Run to me, med Ringo Starr på trummor, är ett litet popmästerverk i skymundan, ackompanjerad av en befriande fjantigt hemmagjord video, helt utan coola poser och rockstjärnemanér.

Detta har han råd med. Det var självklart ingen nyhet för mig att Steve Lukather är en makalös gitarrist och att han har spelat på många av de plattor vi idag anser vara ikoniska. Men ändå. Att läsa hans självbiografi, The gospel according to Luke, tog lite grann andan ur mig. Det måste krävas ett särskilt avslappnat kynne (man kanske måste vara född i LA?) för att inte helt drabbas av ett ursinnigt storhetsvansinne när man har spelat med så många och har bidragit till så många storverk som Steve Lukather, utan att få ett rättmätigt erkännande av kritikeråren. Hur många vet, till exempel, att Michael Jacksons Thriller i princip är en platta helt skriven av Toto? Hur många vet att det var Steve Lukather som Miles Davis ville turnera med i slutet av 1980-talet? (Robben Ford fick till slut jobbet, vilket förvisso inte var helt fel.)

Steve Lukather, och kanske många med honom, vet förvisso precis vad han gjort, och han kan tryggt luta sig tillbaka och njuta av ett väl utfört arbete.

Men ändå. Jag undrar, vad är det som gör att vissa artister, som är väldigt begränsade i sin musikaliska output och kapacitet, anses vara väldigt betydelsefulla, medans andra, som de facto har format den moderna musiken som vi känner den, degraderas till själlösa studiomusiker?

Jag säger inte att det var fel att ge Polarpriset till Björk, Sting eller Led Zeppelin. Men ska det finnas någon slags konsekvens och rättvisa bör priset ges även till Steve Lukather och till Jeff Porcaro, postumt.

Men, Lukather kan såklart njuta av att alla älskar honom, vare sig de vet om det eller ej. Har man ett hjärta i kroppen älskar man pop- och rockmusik från 80- och 90-talet, och då älskar man Steve Lukather.

Jag ångrar lite att jag pissade på Robben Ford

Jag har ju lite subtilt småpissat på Robben Ford på sistone. Bara lite men ändå droppat lite vilket ju räcker. Det kan alltså vara värt att påminna mig själv och möjligen, om det nu behövs, dig som läsare om den fantastiska bluesplayer han är. Lägligt nog har Spottan uppdaterat hans katalog med en del äldre inspelningar som i sanning ger en rättvis ljudbild av hur jäkla diabolisk och överjävlig han var under 1970-talet. Inspelningen med Jimmy Witherspoon tror jag att jag nämnt innan. Jag vill också passa på att nämna Anthology -the early years. Lyssna på den.

Förresten, någon som vet om det finns något inspelat med Miles Davis och Robben Ford? Jag vet ju att de spelade tillsammans men orkar inte googla.

Rock Candy Funk Party: Killar gör saker tillsammans

Rock Candy Funk Party
Rock Candy Funk Party

Ekvilibristiska supergrupper är ett svårt kapitel överlag. I teorin låter det alltid bra att samla de bästa av de bästa, men slutresultat behöver inte låta lika bra som den tänka summan av de enskilda delarna. NME är inte nådiga i sin lista, och jag kan inte hålla med om allt. Till exempel tycker jag att Asia är ett genuint bra band. Den absolut bästa supergruppen? David Lee Roths klassiska Eat em and smile-band 1986-88. Stevie Vai, Billy Sheehan och Gregg Bissonette. Fantastiska musiker, fantastiskt lekfullhet, fantastiskt mycket 80-tal.

Rock Candy Funk Party består av idel kända namn. Joe Bonamassa, främst känd som en betydligt mer traditionell blues- och rockartist, Mike Merritt, känd från Conan O’Brians husband, Tal Bergman, som har spelat bland annat med Sammy hagar, och Ron Dejesus som har studerat hos ingen mindre än Scott Henderson, kingen.

Så vad kan man säga om detta spralliga och mustiga allkonstverk? Detta är funk, jazz, disco, lite rock, lite blues, lite soul, lite storband – samtidigt och hela tiden.

Jag hör allt från Tower och Power till Billy Cobhams klassiska Spectrum. Och lite Miles Davis. Och Weather Report. Ja, ni fattar. Hade detta album släppts säg 1972 hade det väckt uppmärksamhet, inte bara bland musikermusiker utan även bland en större allmänhet. Detta är ett album som onekligen bjuder ett visst motstånd med alla tvära kast i genre, tempo och rytm. I sina bästa stunder får detta albumet mig att vilja plocka upp gitarren och jamma med. Många av riffen är enkla, repetitiva, nästan hypnotiska. Extra kul är att höra Joe Bonamassa, min bluesidol, verkligen blomma ut i inspirerade jazzsolon, som dock aldrig tappar skärpa och precision. Jag hör Eric Johnson och inte minst en ung, intresserad och pigg Robben Ford. Detta är killar som träffas och har kul tillsammans, that’s for sure.

Men, det är just det. Jag vet inte vem som lyssnar på sån här musik förutom människor som, på någon slags nivå, själv spelar ett instrument. Inte för att det spelar någon roll. Vi ska väl också ha det bra ibland.

Ni får helt enkelt avgöra detta själva. Albumet kommer ut den 31 juli.