Morrrissey – live!

Hittade denna dag Morrisseys Live At Earls Court från 2004 på Spotify. Skönt. Nu slipper jag ta fram CD-skivan.

Men det finns gott om Morrissey-spelningar jag skulle vilja höra igen, och gärna i skarp kvalité. I slutet av 90-talet/början av 2000-talet laddade jag ner mängder av bootlegs med The Smiths- och Morrissey bootlegs. Och det med ett 56 k-modem! Sedan skrotade jag datorn. Utan att ta backup. Smart.

Det är oerhört intressant, åtminstone för en nörd, att följa utvecklingen. Från The Smiths spartanska, nästan råa sound, till dagens biffiga wall of sound med två gitarrer och keyboards. Den liveplatta som släpptes med The Smiths 1988, Rank, kan bara representera The Smiths livesound till hälften. Den något mer muskulösa ton som denna platta slår an, i och med den tillfälliga gitarristen Craig Gannon, har jag förvisso inget emot, men en riktigt bra inspelning från till exempel Meat is murder-turnen 1984, det vore något!

Vad gäller Morrisseys solokarriär måste såklart Kill Uncle-turnen från 1991 nämnas. Detta helgalna spektakel som verkar dela upp fansen i två läger: De som hatar och de som älskar. Detta är Morrisseys första riktiga soloturne, och det är Boz Boorer (den enda originalmedlemmen i Morrisseys soloband som är kvar i bandet) och Alain Whyte som spelar gitarr, genom vad som onekligen förefaller vara en underdimensionerad PA-anläggning. De springer dessutom runt som galna höns. Och det gör Morrissey med.

Tekniskt sett är det mest trummisen, den i sammanhanget legendariska Spencer James Cobrin, som sköter sig. Men jag tror knappast någon som var där brydde sig!

Your Arsenal släpptes bara ett år senare, men vilken förändring bandet genomgick! Under ledning av Mick Ronson letade sig bandet fram till det mer glammiga sound vi än idag förknippar det med, trots att det endast är nämnde Boz Boorer som finns kvar, förutom Morrissey då. Även spelningarna började låta allt fetare, och tajtare.

I den riktningen fortsatte det. Southpaw Grammar-turnen från 1995 och Maladjusted-turnen från 1997 är verkligt klassiska höjdpunkter, som sällan uppmärksammas då dessa år, högst felaktigt, har kommit att betraktas som low points i Morrisseys karriär. Han har inga low points.

Själv skulle jag vilja höra en ljudupptagning från spelningen i Köpenhamn den 24 oktober 1999, men någon sådan verkar sorgligt nog inte finnas.

Bigmouth (eller inte) strikes again

Morrissey.
Morrissey.

Som ni möjligen märkt älskar jag Morrissey, för hans musik och texter primärt. Att han inte gillar (milt uttryckt) monarkin ser jag, i egenskap av republikan, som en ren bonus.

I sitt senaste utspel i australiensisk tv spekulerar Morrissey i om huruvida inte Kate Middleton, och det engelska hovet i synnerhet, i själva verket är ansvariga för den stackars sköterska som dog efter den ödesdigra busringningen. Typiskt Morrissey. Hyperbolerna, överdrifterna. En del av charmen ibland, ibland inte, som i detta fallet. Alltid en del av paketet.

Morrissey lär med detta uttalande inte locka nya anhängare till den republikanska rörelsen, snarare tvärtom. Kommentarer i mainstream media och på sociala medier har varit mer eller mindre enigt fördömande. Och med all rätt. Han gick över gränsen. Som vanligt. Oavsett vad som framkommer kring omständigheterna kring självmordet.

Skillnaden mot 1980-talet är att vi idag har internet och sociala medier. Läs igenom gamla intervjuer från 1980-talet och låt dig förfasas. 

Han är inte politisk, inte i den meningen. Han vill inte organisera någon. Inte vara med i någon klubb. Inte stå på någon barrikad.

Icke desto mindre. Jag måste i övrigt beundra honom för hans rakryggade och konsekventa ståndpunkter i frågan om monarkin. Genom hela sin karriär har han motverkat den. I intervjuer och inte minst genom sina texter. Killen gick så långt att han, som ni såklart vet, döpte 1980-talets bästa album till The Queen Is Dead.

Jag känner inte till någon ”modern” artist som på allvar tar ställning mot monarkin, vilket är beklämmande. Jag kan inte föreställa mig en överhet viktigare att kritisera. Av lätt insedda skäl. Att en statschef tillsätts genom samlag kan ingen demokrat försvara.

Dessutom. Är vi inte väl inkonsekventa och änsliga i hur vi dömer popstjärnor? Injicera all världens droger? Inga problem.

Men att på allvar provocera – utan influenser av alkohol eller droger – är subversivt och märkligt. Det var det 1983, då the Smiths slog igenom på allvar, det är det fortfarande 2012. Ingen hade tagit Morrisseys uttalanden på allvar om de kommit från säg Pete Doherty. Men nu råkar de komma från världens enda intellektuella popstjärna. Och en av få som inte bugar för överheten, oavsett var den kommer ifrån. Höger eller vänster.

Vi vill gärna tro att utvecklingen har gått framåt. Vi vill tro att gränserna för vad vi tolererar har förskjutits i och med Lady Gagas köttklänning och Chris Browns osmakliga halstatuering. Men är det så? Är det inte så att världen är känsligare än någonsin för den som på allvar avviker? Inte genom kläder eller yta, utan genom att verkligen ha en åsikt.

Som på gott och ont skiter i vad alla tycker. På allvar.

Robbie Willams = Morrissey?

Moz?
Moz?

Satt hemma, för en gångs skull, och såg Skavlan igår. Tur var väl det, då Robbie Williams var med. Vilken kille. Han har levt hårt, men märks det? Han ser ut som en något yngre Morrissey (nästan kusligt – kolla ögonbrynen!), och likheterna med min stora idol stannar knappast vid det yttre. Han är smart, underhållande rysligt kvick i repliken, samtidigt som han är öppen med sina betydligt mörkare sidor. Depressionerna, drogerna och tvivlen, de oräkneliga framgångarna till trots.

Nog är både Morrissey och Robbie Williams bland det bästa de brittiska öarna, producerat – någonsin.

Just det. Han skriver fantastiska låtar. Jag gillar den nya singeln, Candy.

Visste du förresten att det bara för några år sedan var på vippen Robbie och Moz skulle sjunga tillsammans live, på Brit Awards? Tydligen stupade det i slutspurten.

Robbie i Skavlan

Trumintron jag minns

Mike Joyce – The Queen Is Dead

Man kan nog inte påstå The Smiths sound var speciellt beroende av trummisen Mike Joyce – bandet hade varit lika stort med eller utan honom. Men på titelspåret till The Queen Is Dead briljerar han och tar plats. Låten är varken ”rock”, ”punk” eller rhytm and blues. Den är något helt annat, och The Smiths allra råaste alster.

Ronnie Tutt – C.C Rider

Ok. Tekniskt sett skulle man kunna säga att själva introt till C.C Rider är  Richard Strauss Also sprach Zarathustra. Men skit i det. Ronnie Tutt gör ett fenomenalt jobb på C.C Rider, och på allt annat som Elvis Presley spelade in under sin för övrigt underskattade 70-tals-era.

Alex Van Halen – Hot For Teacher

Möjligen förknippar många och med all rätt Hot For Teacher med Eddie Van Halens trendsättande tappinglick. Men Alex Van Halens intro går inte av för hackor, och han håller drivet uppe genom hela låten.

John Bonham – Rock n’ roll

Ok, inte heller detta ett direkt intro. Men de första takterna är så viktiga, och John Bonham visar direkt var skåpet ska stå.

RUN-DMC/Aerosmith – Walk this way

Förklaring är väl ändå överflödig?

Iggy Pop – Lust for life

Jag är ingen stor beundrare av Iggys musik (får man ens säga så?), men just denna låt, och dess intro, sätter igång livsandan till exempel en fredagseftermiddag, precis timmarna innan man knäcker första bärsen.

Mike Joyce skriver bok

Jag läser att The Smiths gamla trummis Mike Joyce tänker skriva en bok om sin tid i The Smiths. Passande nog tänker han enligt uppgift att vänta med utgivningen tills Morrissey get ut sin bok. The story goes on!

Vi kan nog glömma en återförening. Men det har förvisso varit klart sedan länge.

”Jag äter hellre upp mina testiklar än att återförena The Smiths. Ett ganska starkt påstående från en vegetarian”, sa Morrissey för några år sedan.

Viva Hate remastrad och jag hör ingen skillnad – men vilket album det är!

Viva Hate - ett mycket bra album. Och snyggt omslag som faktiskt också finns inramat på min vägg.
Viva Hate - ett mycket bra album. Och snyggt omslag som faktiskt också finns inramat på min vägg.

Ok. Så Stephen Street har remixat Morrisseys debutalbum från 1988, Viva Hate. Som vanligt när det gäller remasters hör jag i princip ingen skillnad. Kanske lite mer kräm i gitarren på Alsatian Cousin?

Men vilket otroligt bra album och värdig uppföljare till Strangeways, here we come, som fick avsluta The Smiths karriär 1987. En inte så lite pressad situationen för producenten och låtskrivaren Stephen Street som i och med Suedehead gav Morrissey hans första listetta.

Även om detta handlar om melodiös pop som knappast utmanar The Smiths till strukturen, rör det sig knappast om en efterapning. Stephen Street gick sin egen väg och Vinnie Reillys gitarrspel liknar knappast Johnny Marrs.

Your Arsenal – ett viktigt album

En producent kan betyda mycket. Detta klipp är en riktig pärla från slutet av Morrisseys Kill Uncle-turné 1991, då bandet börja spela första singeln We hate it when our friends become successful från vad som skulle bli 1992 års succéalbum Your Arsenal. Ett album som enligt många räddade Morrisseys solokarriär med sitt mustiga glamrocksound.

Fortsätt läsa ”Your Arsenal – ett viktigt album”

Morrissey ger ut självbiografi i december

Reader meet author.
Reader meet author.

Enligt uppgift har Morrissey nu skrivit på ett avtal med Penguin books, värt två miljoner pund, för att ge ut sin självbiografi. Morrissey ge ut boken om sitt liv någon gång i december i år.

Jag kommer givetvis att köpa boken så fort jag bara kan. Samtidigt. Självbiografi och Morrissey. Kombinationen känns inte given. Det må så vara att hans texter till stora delar är självbiografiska. Men sakprosa är en annan sak. Har Morrissey någonsin varit kristalklar och öppen om sitt privatliv i något sammanhang?

Jag hoppas verkligen att jag kommer få reda på något nytt och ärligt om människan Morrissey. Jag vill veta mer om hans barndom, hans tonår och de händelser och människor som format både hans person och artisteri.

The innocent are named and the guilty are protected, säger Morrissey till NME.