Det här med att känna sig ganska dum

Johnny Marr mastrar om. Jag fattar inget.
Johnny Marr mastrar om. Jag fattar inget.

Johnny Marr har alltså remastrat hela The Smiths katalog, vilket han känner sig väldigt stolt över. Det hela har dock skett helt utan Morrisseys medgivande och överinseende.

Själv känner jag mig otroligt dum. Jag märker absolut ingen skillnad. Den finns säkert.

Hur ofta märker man egentligen skillnad när det gäller remasters? Typ aldrig! Eller?

BB King kan man inte få nog av

Retorisk fråga: Kan få nog av BB King? Svar nej. I synnerhet inte när det gäller alla hans fantastiska liveframträdanden från 60- och 70-talet. Jag lägger upp några klipp. Möjligen har jag lagt upp några av dem förut, men jag vet att några av dem är nya för mig. Bland annat några från en klassiska Sing Sing-spelningen 1974.

Grattis BB King på fölsedan!

Royal.
Royal.

Idag fyller BB King 86 år och det känns roligt att för en gångs skull hylla en hjälte som verkligen lever. Jag har skrivit det förr och gör det igen. BB King kan inte överskattas som artist och gitarrist. Den musik han spelade in – och gitarrspelet i synnerhet – kommer för evigt leva först och främst i sin egen rätt, men också genom alla gitarrister som idag och i framtiden spelar blues eller någon musik som är besläktad med den. Stora ord men det är sant.

Även om BB King fortsätter släppa plattor med värdighet och integritet – till och med när han spelar in med U2 – kan guldåren ringas in till 60-talet och tidiga 70-talet, då han utvecklade sin säregna stil till fulländning. Många nämner Live at the Regal från 1965, med viss rätt, men jag kommer alltid återkomma till Blues is King från samma år.En något mörkare och mer desperat inspelning från Chicago där BB King kanske mer än någonsin låter oss höra vilken nerv och kraft som vilar i hans sångröst.

Givetvis har jag gjort en BB King-lista. 

Här ett klipp från 1968.

Eddie Taylor – mer än bara Jimmy Reeds lärare

Eddie Taylor.
Eddie Taylor.

Eddie Taylor är en riktig skön artist jag inte lyssnat speciellt mycket på tidigare men som jag stötte på här. Ursprungligen från Mississippi men mer känd som en del av Chicagoscenen var han mannen som om man får tro Wikipedia lärde ingen mindre än Jimmy Reed att mästra guran. Oavsett uppvisar Eddie Taylor själv en imponerande katalog, som troget höll sig till Chicagobluesens råa groove. Jag vet inte exakt vad det är med Eddie Taylor som attraherar mig. I ärlighetens namn finns det både bättre gitarrister och sångare.  Jag tror det är något med uppriktigheten och det tajta kompbandet.

Discoblues med Artie White

Artie White - med uppenbar känsla för stil.
Artie White - med uppenbar känsla för stil.

Discoblues? Funkar det? Sådär kanske. Detta är soul- och bluesartisten Artie White som framför  sin hit Leaning Tree, tydligen en av få blueslåtar som lyckades ta sig in på R n’ B -listorna i USA under 1970-talet. Ingen dålig låt, men jag kommer alltid föredra Sven Zetterbergs något mer jordnära version från 2004 års Let me get over it.  Tyvärr finns den ej på Spotify. Man måste alltså köpa den som CD, om någon minns detta fenomen.

Kikki Danielsson – verklighetens mappie

Kikki Danielssons komplimang.
Kikki Danielssons komplimang.

Jag hade ljugit något djävulskt om jag sagt att jag såg denna tweet komma. En komplimang om mitt utseende från ingen mindre än sångstjärnan Kikki Danielsson, som under de senaste månaderna gjort succé på Twitter som @KikkiDee . Förvånande och otippat tyckte även jag, till en början. Nu tycker jag det bara är logiskt. Kikki sticker onekligen ut in den hipstertäta twitterfloran, där folk tävlar i sarkasm, ytligheter, ironi, (i bästa fall) spetsfundigheter och rena påhopp (i sämsta fall.) Där hypomaniska ”livscoacher” och ”entreprenörer” gödslar med plattityder och banala aforismer. Där journalister och självutnämnda sociala mediexperter bråkar om den rätta vägen.

In kommer den udda fågeln från Osby och ger oss en helt annan jävla tonskala av emotioner. Högre oktan helt enkelt. Hon sprider äkthet och värme. Inget man är bortskämd med.

Hon är ärlig, spontan (helt uppenbarligen), okonstlad och totalt omedveten om att vad coolhet och yta heter. Vilket förmodligen också har varit hennes framgångsrecept under alla år. Kikki är på sätt och viss den starka mappie Amelia Adamo försökt, eller borde ha försökt vara under alla år, men aldrig lyckats efterlikna. För det krävs antagligen en jäkla massa soul power och en känsla för att helt släppa på pretentionerna och bara vara sig själv. Att i ordens mest bokstavliga betydelse sälla sig till verklighetens folk.

Kikki må ha tagit sina törnar, men hon kommer tillbaka. Och hon tar för sig. Jag applåderar detta!

Länge älskade jag Elvis i enskildhet

GI-blues blev även film.
GI-blues blev även film.

Idag för 34 år sedan dog kungen: Elvis Presley. Jag bryr mig inte om hur mycket dagens cyniska musikskribenter hånar Elvis. För mig kommer han alltid att vara störst. Jag är i gott sällskap av miljoner blåhåriga amerikanska pensionärer – och Håkan Juholt, för vad det är värt – så jag känner mig hyfsat uppbackad. I övrigt har väl en stark kärlek till Elvis här på hemmaplan aldrig stått särskilt högt i kurs. Åtminstone aldrig bland mina jämnåriga kamrater. Aldrig någonsin.

När jag var fem eller sex år gammal presenterade farsan mig för LP:n GI-blues, från 1960, inspelad då Elvis gjorde sin militärtjänst i Tyskland. För det första tyckte jag att killen på omslaget var den absolut stiligaste herre jag någonsin skådat. Hans perfekta hudton, blanka, mörka hår och sympatiska hundögon. Och så den helt fantastiska sångrösten som från första tonen grep tag i mig och aldrig har släppt mig sedan dess. Jag ville bli Elvis och blev uppriktigt arg när mamma berättade att han alldeles säkert dog 1977, hela sex år innan jag själv föddes. Jag kände mig bedragen och kränkt av Jesus.

Fortsätt läsa ”Länge älskade jag Elvis i enskildhet”