This Is Spinal Tap tillhör allmänbildningen

One louder.
One louder.

Läser att Michael McKean, främst känd (in min lilla värld) från den episka rockkomedin This is Tap, råkat ut för en bilolycka. Lyckligtvis väntas han bli fullt återställd.

Har du inte sett Spinal Tap? Då kan du ju skippa kvällens spektakel i Baku och istället fixa Spinal Tap. Denna fantastiska dokumentär är the mother of alla musikfilmer och tillhör helt enkelt allmänbildningen. Varken mer eller mindre.

Den klassiska scenen.

 

Vem i hela friden köper CD-skivor?

Balls to the wall kom ut samma år som jag föddes. 1983. Det är stort!
Balls to the wall kom ut samma år som jag föddes. 1983. Det är stort!

Jag har just börjat utforska den för mig nya Spotifyappen/tjänsten Tunigo. Jag tycker det verkar vara en bra och smidig tjänst för att dela musik med människor man inte annars träffar. Lovande! Halva grejen med Spotify är ju att dela och att upptäcka ny musik. Man blir helt klart ännu mer motiverad att betala sina 99 kronor i månaden för Spotify, en musiktjänst som helt har revolutionerat min musikkonsumtion. I fråga om bredd och givetvis ekonomi.

Jag ska flytta om mindre än en månad och har packat ner alla mina CD-skivor. Min inställning är klar: skiten ska väck. Trots att anförskaffningsvärdet av dessa själlösa plastbitar uppgår till jag vet inte hur många tusen. Jag kan inte för mitt liv förstå människor som köper musik på CD som går att få digitalt via till exempel Spotify eller Itunes. CD-skivor är fula. Ljudet är enligt mig inte bättre än det man kan ladda ner digitalt.

LP-skivor är en helt annan fråga. Där har jag betydligt större bryderier. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra av mina LP-plattor. Jag som inte ens äger en LP-spelare i nuläget. Men jag vet inte. Ta bara Accepts Balls to the wall på vinyl. Det omslaget skojar man inte bort. Jag har dessutom mött Udo. Skoja bort det om du kan.

Jag har letat efter Corrado Rustici

Jag är besatt av Zuccheros Senza Una Donna. Så var det sagt. Det är en fantastisk ballad, men världens krämigaste, porrigaste gitarrsolo någonsin. Jag vill påstå att detta solo har precis allt. Teknik, känsla, dynamik och explosivitet. Men vem spelar det? Och på vilken version? Det är konstigt att jag inte kollat upp detta förrän nu. Jag har ofta suttit och tänkt: vem spelar detta fantastiska stycke?

Följ med på min upptäcksresa. Och ja, allt jag har gjort här är några enkla googlingar. Kanske renderar inte detta i en guldspade. Men jag väljer ändå att lägga ut texten lite. Blir roligare.

Fortsätt läsa ”Jag har letat efter Corrado Rustici”

Det här med att känna sig ganska dum

Johnny Marr mastrar om. Jag fattar inget.
Johnny Marr mastrar om. Jag fattar inget.

Johnny Marr har alltså remastrat hela The Smiths katalog, vilket han känner sig väldigt stolt över. Det hela har dock skett helt utan Morrisseys medgivande och överinseende.

Själv känner jag mig otroligt dum. Jag märker absolut ingen skillnad. Den finns säkert.

Hur ofta märker man egentligen skillnad när det gäller remasters? Typ aldrig! Eller?

BB King kan man inte få nog av

Retorisk fråga: Kan få nog av BB King? Svar nej. I synnerhet inte när det gäller alla hans fantastiska liveframträdanden från 60- och 70-talet. Jag lägger upp några klipp. Möjligen har jag lagt upp några av dem förut, men jag vet att några av dem är nya för mig. Bland annat några från en klassiska Sing Sing-spelningen 1974.

Grattis BB King på fölsedan!

Royal.
Royal.

Idag fyller BB King 86 år och det känns roligt att för en gångs skull hylla en hjälte som verkligen lever. Jag har skrivit det förr och gör det igen. BB King kan inte överskattas som artist och gitarrist. Den musik han spelade in – och gitarrspelet i synnerhet – kommer för evigt leva först och främst i sin egen rätt, men också genom alla gitarrister som idag och i framtiden spelar blues eller någon musik som är besläktad med den. Stora ord men det är sant.

Även om BB King fortsätter släppa plattor med värdighet och integritet – till och med när han spelar in med U2 – kan guldåren ringas in till 60-talet och tidiga 70-talet, då han utvecklade sin säregna stil till fulländning. Många nämner Live at the Regal från 1965, med viss rätt, men jag kommer alltid återkomma till Blues is King från samma år.En något mörkare och mer desperat inspelning från Chicago där BB King kanske mer än någonsin låter oss höra vilken nerv och kraft som vilar i hans sångröst.

Givetvis har jag gjort en BB King-lista. 

Här ett klipp från 1968.