Dag 23: En låt jag (kanske) vill ha på mitt bröllop: Shave Yo’ Legs

Eric Bibb.
Eric Bibb.

Skämskuddescenariot nummer ett är inte när en partiledare försöker fria i direktsänd teve vid en illa vald tidpunkt. Eller när ingen skrattar under stand up comedyn.

Skämmigt på en helt annan nivå är det finstämda ”romantiska” ögonblick i kyrkan då det ska sjungas för det lyckliga brudparet. Det är så klassiskt.

I upplösningen av denna uppstyltade och överdrivet högtidliga amatörteater ska det helt plötsligt sjungas och med känsla därtill. En stackars solist, ofta kvinnlig, ska framföra en banal kärleksmelodi – på svenska oftast –  ackompanjerad av ett piano. Inget jobb jag avundas. På Bröllopsguiden hittar jag de vanligaste melodierna. Går ej igång på de låtar som presenteras.

Men en fin låt jag kommer att tänka på är Eric Bibbs Shave yo legs . Jag tycker helt enkelt den säger väldigt mycket med väldigt enkla medel. Så kanske kommer den en dag höras i ett Rådhus nära mig, vem vet.

Dag 22: En låt jag lyssnar på när jag är ledsen: Soulshine

Musik är själva grejen när man är ledsen. Musik är för ledsen vad barnet är till modern. All bra musik föds ur missnöjdhet, ilska, desperation, sorg eller uppgivenhet. Att detta gäller bluesen i synnerhet är givet. Även om det finns många goda exempel på jovialisk blues (se nedanstånde inlägg) är musiken till sitt innersta väsen en missnöjesyttring.

Men om jag ska välja en låt jag i vintermörkret lyssnade mycket på blir det The Allman Brothers Soulshine. Jag tycker det är en låt som både musikaliskt och textmässigt rustar upp, istålsätter och värmer. Om man kan tala om varmt gitarrljud – och det kan man – är Warren Haynes ett måste. I klippet nedan hör vi även underbarnet Derek Trucks visa vad han går för.

Dag 20: En låt jag lyssnar på när jag är arg: Under Pressure

Denna känns svår, eftersom jag just nu är ganska glad, överlag. Livet ser, på det stora, ganska ljust ut för tillfället. Stora saker hägrar. Jag ska flytta till Stockholm och dessutom bli sambo med en underbar tjej, för att bli något privat.

Jag kan lätt rada upp låtar jag lyssnar på när jag är ledsen (Blues, och Morrissey…), men arg? Igår såg jag den underbara filmen It’s kind of a funny story med underbara Zach Galifianakis. Filmens bärande tema är varken ilska eller vrede, men den finns där, och ventileras rent musikaliskt i en underbart drömskt scen där huvudrollsinnehavarna brister ut i skönsång. Låten? Under pressure, så klart. Den lättar onekligen på trycket.

Se filmen!

Dag 16: En låt jag älskade men nu hatar: Trash

När jag första gången hörde Trash med Suede är min systers klockradio insåg jag att jag var med om något stort. Vad var det jag hörde? Musse Pigg på speed med elgitarr? I vilket fall. 1996 insåg jag, 13 år gammal, att Suede och inte Oasis var det största britpopbandet. De var lite coolare, lite mer sofistikerade, lite bättre. Oasis var var pubrock. 1990-talets Status Quo.

Idag tycker jag inte så alls. Jag tycker det är Oasis som skrev de oförglömliga hitsen. Låtarna som i längden håller, just eftersom bandet aldrig försökt vara något annat än just 1990-talets Status Quo.

Suede tycker jag inte har åldrats väl. Jag menar inte bara att plattorna efter Coming Up inte håller måttet. Jag menar att bandets samtliga plattor åldrats utan värdighet. Det är som att jag rent visuellt ser musiken ruttna om jag stirrar noga på den blanka CD-skivan. (Eller är det jag som åldras?)
Brett Andersons pretentiösa nödrim och forcerade metaforer saknar djup, träffsäkerhet och mening. Ett töcken av drogromantik och inget annat. När jag idag hör Trash eller någon annan av bandets hits känner jag mig mest lite generad. Speciellt de få gånger jag är ute och verkligen märker hur dansgolvet lever upp när the Beautiful ones spelas. Grow the fuck up, säger jag och tränger mig djupare in mot baren. Jag skäms inför gud, å mina medmänniskors vägnar. Jag skäms också över att jag, för länge sedan, försökte efterlikna Brett Andersons katastrofala Hitlerjugendfrisyr.

Jag tycker mest att Suede, Blur och Pulp (dessutom!) är ytliga slyngelband utan själ och hjärta, som blev just de enkla produkter de från början ansåg sig stå i opposition mot.

Oasis må vara förutsägbara och allt annat än nydanande rent musikalisk och textmässigt. Men de är ärliga. På riktigt.

Britpopen. Hoppas du dör, som vi säger i Malmö.

Dag 15. En låt som beskriver mig: Alma Matters

Vi vill alla ha frihet. Stå för oss själva och göra våra egna. Rent filosofiskt är det i själva verket svåra frågor. Vad är frihet? Finns frihet? Och vem gör egentligen mina val?

Men när jag i tonåren hörde Alma Matters för första gången summerade den ganska väl min inställning till livet och till politiken: It’s my life to ruin my own way. 

Under årens lopp har blivit mer fascinerad av Morrisseys person, snarare än musiken och texterna. Hans ilskna oberäkneliga kompromisslöshet, ovilja att fjäska – det jag vill kalla integritet. På så vis är mannen, säkerligen med sina fel och brister, en förebild. Och allt började med Alma Matters från totalsågade albumet Maladjusted 1från 1997.

Dag 13: En låt som är Guilty Pleasure – Do you remember

Jay Sean. Svänger. Faktiskt.
Jay Sean. Svänger. Faktiskt.

Det var ett bra tag sedan jag gjorde upp med Guilty pleasure. Verkligen. Jag har satt mig över den typen av dårskap. Att skämmas för att man gillar en låt? Trams.

Ett tag tänkte jag på Michelangelo med Björn Skifs. Men den svänger ju. Det är en objektiv sanning sanning som vilken hipster som helst kan skriva under på. Skifs körade till Oh Fibes, Oh fibes. Han är i ropet, helt enkelt.

Så kollade jag igenom min tränings/löparlista i Spotify. Då hittade jag: Jay Sean. Jag tycker det är sjukt välproducerad…vad man nu ska kalla det. Men jag kan inte direkt säga att jag spricker av stolthet. Men när jag kubbade runt ett snöigt Pilldammarna i vintras gjorde denna låt susen.