Morrissey ställer höga krav på tålamodet. Men publicera hela texten, Sveriges Radio.

Morrissey. Bigmouth strikes again.
Morrissey. Bigmouth strikes again.

Morrissey får inte oväntat och med all rätt kritik för sitt smaklösa uttalande under en konsert i Warzawa.

“We all live in a murderous world, as the events in Norway have shown, with 97 dead. Though that is nothing compared to what happens in McDonald’s and Kentucky Fried S*** every day.”

Jag önskar jag kunde säga att jag är förvånad. Men nä. Han säger sånt här. I Morrisseys värld är djur bokstavligen talat lika mycket värda som människor. För mig är detta ett helt orimligt synsätt av flera anledningar. Men i ljuset av hans perspektiv blir uttalandet i krass bemärkelse logiskt och riktigt.
Det är inte alltid helt lätt att vara ett fan av Morrissey med tanke på allt han säger i intervjuerna och på scen. Man tvingas till överseende.
Den enda rimliga lösningen är att helt enkelt gör skillnad på artist och person. Oavsett vad är Morrissey en fantastisk konstnär som har gett mig fantastisk musik, otroliga texter, känslor och tankar. Vad skulle, egentligen, kunna ändra på detta? Tankelek: om Morrissey skulle bli avslöjad som köttätare (för vissa fans är detta liktydigt med mördare), mördare och nazist – skulle det göra någon skillnad? Skulle det egentligen förminska storheten i The Queen is Dead eller Vauxhall and I? Om ja, varför och på vilket sätt?

Och vad innebär detta för kulturkonsumtion i stort? Wagner var nazist. Likaså Knut Hamsun. Dancehall- och hiphopscenen är full av böghat. Tänk om man skulle rensa upp skivsamlingen enligt en politiskt korrekt agenda. Då står man där helt plötsligt med en Bo Kasperskiva och U2. Kul liv.

Med detta sagt. För mig är detta hans mest idiotiska uttalande. Hittills.

För övrigt. Sveriges Radios Kulturnytt nämner att Morrissey i Warzawa spelade låten Scandinavia. På Kulturnytts webbsida publiceras endast delar av texten, dessutom uppfattar jag det som att Morrissey sjunger ”The Children”, inte ”their”.

Här är den i sin helhet. Plötsligt framstår texten som mindre morbid och mer som en kärleksförklaring till Norge, än något annat.

Crime in Trondheim;

I despise each syllable in ”Scandinavia”.

Let the people burn,

Let their children cry and die in blind asylum.

 But then you came along,

And you held out your hand,

And I fell in love with you and Scandinavia.

 I kiss the soil,

I hug the soil,

I would eat the soil,

And I praise the god who made you.

 Stab me in your own time in Scandinavia.

Uncomplaining I’d die in Scandinavia.

Mina tankar går till Oslo och Norge denna kväll

Min tanke tidigare idag var att flexa ut, åka hem och träna och sedan komma hem för att blogga lite om blues. Men det känns en kväll som denna ganska fattigt. Det som idag hände i Norge känns helt obegripligt, för jävligt och vidrigt. Verkligen. Jag la till och med till en Norge-twibbon till min visningsbild på Facebook och Twitter.

Det finns inte mycket för mig att säga. Detta är ingen politisk blogg. Jag hoppas bara man hittar de skyldiga, så fort som möjligt.

Detta känns nästan värre än den elfte september. En helt absurd tanke, iden bemärkelsen att alla människor är lika värda, och att allt mänskligt liv är okränkbart. Men jag upplever just detta som otäckare, då terrorn – som jag känner det – nu kommit väldigt, väldigt mycket närmare mig och min familj.

Tänker på denna låt.