In the air tonight – så jävla mörk

”Can you feel in in the air tonight, oh lawd? I’ve been waiting for the snowman, for all my life, oh lawd!”

Jag är född två år efter att Phil Collins ”In the air tonight” kom ut så det är väl inte så konstigt att jag i min barndom hörde vad jag ville höra i denna bottenlöst mörka mollballad om svek, bedrägeri och ett krossat manshjärta? Visst kunde jag intuitivt gripas av låtens melankoli men det vore väl mycket begärt att jag skulle kunna ta till mig låtens budskap till fullo.

Min semester är snart slut och jag har hunnit med att läsa ett antal böcker, varav några handlar om musik.

Jag har läst ut Janne Schaffers självbiografi. Den är inte dålig alls – tvärtom är den mycket underhållande och trivsamt ankedotisk -, men det är, med vissa undantag, en till största del ytlig och deskriptiv redogörelse över en av Sveriges främsta musiker någonsin. Namedroppandet är imponerande och mycket detaljerat, men man får inte reda på mycket om själva personen Schaffer och framförallt får vi inte reda på vad som egentligen drev denna egensinniga gitarrist att spela som han gjorde och gör. Ett viktigt undantag är kapitlet om Ted Gärdestad där Schaffers sorg och frustration över att han inte kunde göra mer för Ted blir mycket påfallande.

Jag läser i detta nu Phil Collins självbiografi ”Not dead yet” och det är bland det bästa jag läst i musikbiografiväg och jag ska försöka förklara varför.

För det första, jag har inte läst så många rockbiografier. Det kan vara en huvudförklaring.

Men förutom detta. Hur skriver man om sitt liv? En given metod är att välja ut och blåsa upp triumferna och att spela ner eller rent av skriva om och ljuga om de mindre smickrande episoderna. En annan är att cementera och förstärka myterna om sin egen persona. En väg är att skriva en patetisk förlåt mig-bok i vilken artisten ber om ursäkt för att han (för det är det) försummade ett antal fruar och barn för att leva ett backanaliskt rockliv med groupies, missbruk och ett antal havererade sportbilar.

En annan metod är att göra som Phil Collins. Med imponerande kyla, sympatisk saklighet och syrligt distanserad humor beskriver han vägen från en tillvaro som osäker trummis och hackkyckling i Genesis till att vara en av 80-talets absolut största popartister, låtskrivare och producenter. I boken skildras detta med sömlöst kirurgisk fingertoppskänsla och med en härlig balans mellan det musikaliska och det privata. Blott i det rent kvantitativa urvalet mellan det professionella och privatlivet finns det något befriande i boken. Förvisso är Collins smärtsamma oförmåga (ovilja?) att kombinera familjelivet och karriären en ihärdigt röd tråd i boken, men det är tydligt att det är musiken, trummorna, låtarna och skapandet som är Phil Collins överlägset största kärlek. Han vill (med hela sitt hjärta) och försöker vara en familjefar men det är så befriande och osentimentalt tydligt att musiken och skapandet, som det vore ett virus, kommer först. Oavsett hur många guldskivor som hänger på väggen.

Det är lätt att spotta på det manliga lättkränkta geniet. Men betänk då In the air tonight, en låt vi alla måste förhålla oss till, en som tillhör den västerländska canon. Så här skrevs den, på ett ungefär.

Phil Collins gifter sig med en tjej, Andy. Sedan börjar det gå riktigt, riktigt bra för Genesis och bandet börjar turnera världen runt, mer eller mindre oavbrutet. Via telefon meddelar hon Phil att om du fortsätter turnera i det här tempot kommer det här äktenskapet inte att hålla. Det skiter Phil i och därefter börjar hon ligga med hantverkaren. Hon har EGENTLIGEN varnat honom för detta, mer eller mindre. Det hindrar inte Phil från att i all sin förtvivlan installera en hemstudio (med trummaskin) i sovrummet. Där lajjar han i all sin ilska och sorg fram en 80-talets kanske främsta och mest långlivade låt. (Historien får utvisa.)

I sin bok beskriver han hur texten vävdes fram spontant. Vissa rader bara kom från ingenstans, andra var mycket specifikt kopplade till exfrun.

Jag själv föredrar demo-versionen då den så tydligt målar en bild av en förargad Phil som svettig och eventuellt lite full sitter i sovrummet och planlöst leker fram en låt som han själv inte förstår kommer att definiera hela hans karriär.

Detta är så långt från en beräknande popkonstnär du kan komma. Detta är inte den Phil Collins media vill få dig att tro på. Detta är det mörkaste mörkret.

PS: Har för övrigt dragit en lans för Phil Collins förut. DS.

Jag hade kunnat avsky The Divine Comedy

The Divine Comedy är ett fenomen jag rent teoretiskt borde ha svårt för. Musiken är lite så där klyftigt och excentriskt lekfull, inte sällan är texterna distanserat kåserande och sarkastiskt smarta. Lite som Doktor Kosmos (som jag verkligen avskyr!) – inga jämförelser i övrigt. Jag har överlag svårt för musik som inte är självutlämnande, rå och och akut i sitt uttryck. Och det är inte tweedgubben Neil Hannon. Han är för mig en klurig om än charmig persona jag inte helt förstår mig på.

Men det han gör är ofta fullkomligt briljant och framförallt musikaliskt milimeterprecist på ett sätt som hade gjort självaste Miles Davis avundsjuk. Visst är bandet ett band, men det har alltid varit uppenbart att han dikterar produktionen med järnhand. Finns det någon (nu levande) artist som så konsekvent testar olika sound och uttryck utan att tappa bort sig själv och sitt eget unika uttryck?

Senaste albumet, Office Politics, är inget undantag. Temat här är vad det låter som: corporate culture och det postmoderna arbetslivet med dess fåfänga och meningslösa konkurrens och förvecklingar, givetvis även av det romantiska slaget. Musikaliskt är detta en självklar syntes mellan syntpop av det hårda slaget och den träffsäkra barocka 60-tals pop som är och alltid har varit bandets ryggrad.

Fyra av fem DEL-datorer.

Me bäst är och förblir A short album about love från 1996. Den innehåller en av världens absolut bästa kärlekslåtar. Och videon är även den sublim.

Så sött av Morrissey och Billie Joe Armstrong

Ja det var väl mest det. Morrissey ska snart släppa ett album med covers och igår släpptes wedding bell blues, en cover av the 5th dimension.

Helt enkelt bedårande med fin back up från Billie Joe Armstrong.

Helst hade jag givetvis velat se fram emot ett nytt album med nytt material, men jag är nöjd med det illa, och de låtar som hittills släppts är bättre än vad jag vågat vänta mig.

Bra låt.

Southside Café – framåtblickande retro

I pressreleasen beskrivs bandet som ”hoppfull svensk pop/rock med dramatiska undertoner”.

Jag förstår varför. Detta är inte blasséartad musik med loj självdistans och tillbakalutad arrogans. Detta är ett band med uppenbart höga anspråk och musikaliska ambitioner. I positiv bemärkelse.

Baserat på vad jag hittills hört är detta framåtblickande retropop med starka influenser av new wave, en del melodisk gladmetal och framförallt west coast rock med hintar av Toto (såklart) och typ Asia. Det är faktiskt imponerande att de får ihop det!

Bandets nya singel ”Captain Of The Mental Institution” finns på Spotify och låter riktigt bra. Jag hör Talking Heads, en del Suede och även lite Depeche Mode på sina ställen och soundet är befriande polerat och välartikulerat.

Imorgon ska jag upp i svinottan för att åka tåg men jag har åtminstone ett givet soundtrack. Southside Café har flera singlar och ett album på Spotify. Jag föreslår att du kollar upp dem.

Southside café:s senaste singel

Tänk om han bara hade fått några år till?

Plattornas platta.
Plattornas platta.

Vad säger man? Ena dagen finns en gigant, en konstant att räkna med. Nästa dag inte alls. Det är omöjligt att överskatta David Bowies inflytande på all popmusik som har producerats från 1970-talets början och framåt.

Mitt mest personliga minne stammar från min högstadietid, jag skulle tro från sjunde klass. Jag och min kompis Joar hade precis på allvar upptäckt popmusikens kraft, och vi samsades om att lyssna på blandband som Joar hade spelat in från sin farsas LP-samling. Två kassetter stod ut: The Who:s Live at Leeds och inte minst the Rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars med David Bowie. Joar, som ständigt låg steget före, hade dessutom lärt sig hela låten – ish – på gitarr. Således var också Ziggy Stardust den första låt jag lärde mig på gitarr. Något år senare lärde jag mig att den fenomenala gitarristen hette Mick Ronson, och att hans sista verk kom att bli produktionen av Morrisseys Your Arsenal från 1992, där Morrissey (min husgud om någon missat det), för övrigt, stjäl minst sagt frisk från Bowie på I know it’s gonna happen someday. Som Bowie dessutom gjorde en cover på något år senare.

Är Bowie blues? Ja, mer än vad många kanske fäster vikt vid. Jag såg igår denna dokumentär på SVT Play. I den framgår det tydligt att Bowies karriär fick en rejäl injektion i mitten av 1970-talet då han åkte till USA och började samarbeta med svarta musiker. Funkiga Young Americans är ett exempel. Superhiten Let’s Dance (där allas vår Stevie Ray Vaughan lirade gitarr!) ett annat.

Musikvärlden blir sig aldrig lik. Men, samtidigt, vilket produktivt liv. Och vilken final det blev. Jag lyssnade igår på Blackstar, en stark och värdig men samtidigt sorglig historia. Värdig och stark då jag inte kan tänka mig ett bättre avslut, ett bättre farväl. Sorglig då Bowie lyckades förnya sig in i det sista. Tänk om han bara hade fått några år till?

Läs även Fredrik Strage: 10 Bowiefaser vi aldrig kommer att glömma. 

 

Utsökt men väl tillgängligt med Robben Ford

Robben Ford
Robben Ford

När det kommer till musiker-musik är Robben Ford, när det kommer till musik i gränslandet mellan blues och jazz, den absolut creddigaste gitarristen. Den stil Ford har kommit att utveckla har, såvitt jag bedömer det, kommit att bli normen för hur man tar sig vidare från den trygga och inboxade bluesen till mer flyhänt jazzimprovisation. Han är 63 år gammal, har spelat med cirka ALLA som är värda att lira med (alla från KISS till Joni Mitchell) och har knappast något att bevisa.

Själv kan jag känna en stor beundran för ett minst sagt smakfullt och väl utfört hantverk. Men ibland kan kan jag sakna både nerv och en utåtagerande känsla i de album Robben Ford har släppt på sistone. (Live är det alltid bra!) Typiskt nog är min favoritplatta den i sammanhanget ”ruffiga” Live at the Monterey festival från 1972, där Ford kompar blueslegenden Jimmy Witherspoon.

Den 1 april släpps hans senaste album, Into the sun.

Fortsätt läsa ”Utsökt men väl tillgängligt med Robben Ford”