Så sött av Morrissey och Billie Joe Armstrong

Ja det var väl mest det. Morrissey ska snart släppa ett album med covers och igår släpptes wedding bell blues, en cover av the 5th dimension.

Helt enkelt bedårande med fin back up från Billie Joe Armstrong.

Helst hade jag givetvis velat se fram emot ett nytt album med nytt material, men jag är nöjd med det illa, och de låtar som hittills släppts är bättre än vad jag vågat vänta mig.

Bra låt.

Southside Café – framåtblickande retro

I pressreleasen beskrivs bandet som ”hoppfull svensk pop/rock med dramatiska undertoner”.

Jag förstår varför. Detta är inte blasséartad musik med loj självdistans och tillbakalutad arrogans. Detta är ett band med uppenbart höga anspråk och musikaliska ambitioner. I positiv bemärkelse.

Baserat på vad jag hittills hört är detta framåtblickande retropop med starka influenser av new wave, en del melodisk gladmetal och framförallt west coast rock med hintar av Toto (såklart) och typ Asia. Det är faktiskt imponerande att de får ihop det!

Bandets nya singel ”Captain Of The Mental Institution” finns på Spotify och låter riktigt bra. Jag hör Talking Heads, en del Suede och även lite Depeche Mode på sina ställen och soundet är befriande polerat och välartikulerat.

Imorgon ska jag upp i svinottan för att åka tåg men jag har åtminstone ett givet soundtrack. Southside Café har flera singlar och ett album på Spotify. Jag föreslår att du kollar upp dem.

Southside café:s senaste singel

Tänk om han bara hade fått några år till?

Plattornas platta.
Plattornas platta.

Vad säger man? Ena dagen finns en gigant, en konstant att räkna med. Nästa dag inte alls. Det är omöjligt att överskatta David Bowies inflytande på all popmusik som har producerats från 1970-talets början och framåt.

Mitt mest personliga minne stammar från min högstadietid, jag skulle tro från sjunde klass. Jag och min kompis Joar hade precis på allvar upptäckt popmusikens kraft, och vi samsades om att lyssna på blandband som Joar hade spelat in från sin farsas LP-samling. Två kassetter stod ut: The Who:s Live at Leeds och inte minst the Rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars med David Bowie. Joar, som ständigt låg steget före, hade dessutom lärt sig hela låten – ish – på gitarr. Således var också Ziggy Stardust den första låt jag lärde mig på gitarr. Något år senare lärde jag mig att den fenomenala gitarristen hette Mick Ronson, och att hans sista verk kom att bli produktionen av Morrisseys Your Arsenal från 1992, där Morrissey (min husgud om någon missat det), för övrigt, stjäl minst sagt frisk från Bowie på I know it’s gonna happen someday. Som Bowie dessutom gjorde en cover på något år senare.

Är Bowie blues? Ja, mer än vad många kanske fäster vikt vid. Jag såg igår denna dokumentär på SVT Play. I den framgår det tydligt att Bowies karriär fick en rejäl injektion i mitten av 1970-talet då han åkte till USA och började samarbeta med svarta musiker. Funkiga Young Americans är ett exempel. Superhiten Let’s Dance (där allas vår Stevie Ray Vaughan lirade gitarr!) ett annat.

Musikvärlden blir sig aldrig lik. Men, samtidigt, vilket produktivt liv. Och vilken final det blev. Jag lyssnade igår på Blackstar, en stark och värdig men samtidigt sorglig historia. Värdig och stark då jag inte kan tänka mig ett bättre avslut, ett bättre farväl. Sorglig då Bowie lyckades förnya sig in i det sista. Tänk om han bara hade fått några år till?

Läs även Fredrik Strage: 10 Bowiefaser vi aldrig kommer att glömma. 

 

Utsökt men väl tillgängligt med Robben Ford

Robben Ford
Robben Ford

När det kommer till musiker-musik är Robben Ford, när det kommer till musik i gränslandet mellan blues och jazz, den absolut creddigaste gitarristen. Den stil Ford har kommit att utveckla har, såvitt jag bedömer det, kommit att bli normen för hur man tar sig vidare från den trygga och inboxade bluesen till mer flyhänt jazzimprovisation. Han är 63 år gammal, har spelat med cirka ALLA som är värda att lira med (alla från KISS till Joni Mitchell) och har knappast något att bevisa.

Själv kan jag känna en stor beundran för ett minst sagt smakfullt och väl utfört hantverk. Men ibland kan kan jag sakna både nerv och en utåtagerande känsla i de album Robben Ford har släppt på sistone. (Live är det alltid bra!) Typiskt nog är min favoritplatta den i sammanhanget ”ruffiga” Live at the Monterey festival från 1972, där Ford kompar blueslegenden Jimmy Witherspoon.

Den 1 april släpps hans senaste album, Into the sun.

Fortsätt läsa ”Utsökt men väl tillgängligt med Robben Ford”

Dagens positiva grej: Kaskelott

Efter en skitdag utan motstycke, fanns det inte mycket att se fram emot. Men tror ni inte att jag 1) Fick klappa en hund på bussen 2) Upptäckte ett mejl från Joakim Orneblad i Kaskelott.

Hur ska jag beskriva denna grupp? Som ett modernt Eggstone? Kanske, fast lite råare och definitivt mer dansant. Jag tänker lite på Editors!

De har inte mycket ute på Spotify just nu, men finns det någon rättvisa blir det ändring på det. EP:n ger mersmak.