Om Håkan Hellström och rengöring av betonggolv

Igår morse lite efter klockan 9 gick jag ut för att rasta hunden och att köpa frallor.
Redan vid denna tid ringlade sig en inte oansenlig kö utanför Folk & Rock. Varför? Håkan Hellström var i stan för att signera skivor.

En del fnissar lite von oben åt den typ av beteende. Att köa från tidig morgon för att se eller träffa sin idol, men jag har gjort samma sak tre gånger. I Köpenhamn, i Göteborg och i Berlin. Det gällde såklart Morrissey.

Jag kan förstå att Håkan framkallar den typen av hysteri, hängivenhet och kärlek. Han är passionerad, till synes självutlämnande och bär hjärtat utanpå. Men ändå borgerligt trygg och snäll med sunda värderingar. Han är som vi.

Själv satt jag senare tvärsöver och drack en öl och åt en burgare på Mando, kvarterskrogen. Våren kom på allvar igår till Malmö.

Jag tänker inte ens länka till den pinsamma recensionen i Expressen där hans senaste platta sågades. Men två anledningar till att det är en illa utförd recension:

1. Skribenten drar löjets skimmer över sig själv då han inte kan dölja sin frustration och besvikelse över att Hellström vägrar växa upp och skriva texter om topplån, Webbergrillar och hur man lättast rengör ett obehandlat betonggolv från alger.
Tillåt mig tipsa om Tomas Ledins samlade katalog.

2. Han utgår endast från sina eget känsloliv och berättar överhuvudtaget inget om den musik han får betalt för att recensera. Av texten lär jag mig att skribenten måhända är två steg från parterapi, men inte mycket mer.

Min egen inställning till Håkan har alltid varit: solklart positiv men inte speciellt engagerad. Men den senaste plattan gillar jag.

I synnerhet titelspåret och Du kan gå din egen väg. En tungt soulspår med riktiga körer, en liten nick, såklart, till Fleetwood Mac, och något som kan liknas vid ett groove, något vi inte varit bortskämda med tidigare.

Bandet är bättre än någonsin och den hysteriska blåsorkestern är sedan länge borta. Nu ersatta med stråkar och en saxofon vid ett tillfälle.

Kanske har temat för Håkans texter inte direkt utvecklats, men musiken har gjort en betydligt längre resa. Till det bättre.

Hur man rengör ett obehandlat betonggolv? Ja, det är en svår fråga vi brottas med i detta hem. Medelklassens osjungna hjältar och så vidare.

Nedan: viktig bild på mig när jag satt och tittade på folk.

20130421-140650.jpg

Chris Farlowe – perfekt söndagsblues

Chris Farlowe.
Chris Farlowe.

Här har vi ett för mig ett nytt namn. Chris Farlowe. Kanske på grund av att denne herre mest är känd för sitt samarbete med Colosseum, ett band som mer än något annat kan representera jazzrocken. En genre jag ibland lovar mig själv att lyssna in mig på, dock utan att det händer speciellt mycket efter det att jag utfärdat detta löfte. Farlowe spelade bland annat in Daughter of time med Colosseum 1970, men han har även spelat in en hel del riktigt bra blues. Det var det jag så att säga ville komma till. Lyssna till exempel på den här låten: Blues as you can get. Distinkt, personligt och med en smak av malt och filterlösa John Silver, möjligen. Funkar fint för mig!

Lyssna även på denna poppiga lilla samlingen. Kanske mer för den med ett kuriöst intresse för Beatles-pastischer, men ändå.

Smakfullt och organiskt av Noel Gallagher

Han har bra gitarrsmak, Gallagher.
Han har bra gitarrsmak, Gallagher.

Noel Gallaghers låtskrivande har verkligen kommit en bit sedan hans Oasis debuterade 1993. Deras tidiga plattor var verkligen en käftsmäll. Bra popdängor som sätter sig direkt, och ett gitarrspel som biter sig fast. Noel Gallagher har aldrig fått sitt erkännande som gitarrist. Med viss rätt. Det pentatoniska manglandet är inte alltid smidigt och sällan nyskapande. Men det funkar! Och ackorden i Wonderwall och Champagne Supernova är mumma. Enkelt ja, men även till exempel Johnny Marrs främsta inspelningar är enkla. Det som utmärker både Noel Gallagher och Johnny Marr är egentligen inte riffen Eller ”chopsen”, utan snarare det som pågår bakom. Att låta samma toner ringa genom hela ackordföljden (det heter säkert något speciellt), som i Wonderwall eller There is a light that never goes out, är helt enkelt föredömligt.

Jag tycker Noel Gallaghers nya platta är riktigt bra. Det är ett ganska gammeldags album som inte direkt bjuder på några radiohitar, men som kommer ut till sin rätt när man lyssnar på det i sin helhet. Välkomponerade och täta alster med viss Beatleskänsla. En organisk brittisk trädgårdskänsla omger albumet.

Smakfullt!

Läs en intervju med Noel Gallagher i DN.