Roky Erickson fick ett värdigt musikaliskt avslut

Roky Erickson fick ett värdigt musikaliskt avslut

Det glesnar i leden. Jag lyssnar knappast dagligen, eller ens månatligen, på Roky Erickson, men när jag väl gör det slås jag alltid av hur unikt, modernt, musikaliskt klarsynt och melodiöst det låter, oavsett album. Förutom sitt i mångt och mycket tragiska livsöde har Erickson blivit känd för sitt bidrag till den psykedeliska rocken. Fair enough, men för mig är han en briljant låtskrivare vars verk förmodligen skulle överleva inom vilken genre som helst. Det må så vara att hans liv till stora delar präglades av svår psykisk ohälsa men den musiken han gjorde är för mig mycket målinriktad och påtaglig. Det är som att det fanns en ren, stark och opåverkad kärna i Roky som aldrig lät sig kuvas.

Mitt favoritalbum med honom är helt klart hans sista, True love cast out all evil från 2010, hans första riktiga album med orginallåtar (flera av dem med upp emot 40 år på nacken) på 14 år. Inte ett svagt på spår på albumet, utan ett värdigt pärlband av starka och distinkta låtar som alla berättar en historia. Okkervil River gör ett fantastiskt jobb som kompband på plattan och bör antagligen få ett pris för sin musikaliska kulturgärning.

Ett värdigt musikaliskt avslut.

Foto: Gina Pina

Det $tora Tågrånet – en lagom stökig fest

 

Det $tora Tågrånet
Det $tora Tågrånet

Det $tora Tågrånet från Jönköping är ett lovande kaxigt och stökigt band med en tydlig air av spritfester från 70-talets Rågsved, eller, för all del, av ångor från thinnertrasan i Göteborgs outskirts under samma epok. Och jag menar detta endast i positiv bemärkelse.

Nu är det ingalunda en helt nostalgisk affär detta. Tvärtom, alla låtar är såvitt jag vet egenskrivna och definitivt välkomponerade och genomtänkta.

Kort sammanfattning: Suggestivt, psykedeliskt och alldeles lagom flummigt!

Snart på en sommarscen nära dig, hoppas jag!

 

Gunget lever för igår men håller för idag

Albumtiteln säger mycket, men inte allt: Gunget må vara ett band som kraftigt vurmar för 70-talet – jag hör både Nationalteatern och November efter en första lyssning – men nog är detta en grupp som står stadigt på egna ben i egen rätt.

EP:n ”Lever för igår” (som släpptes i januari) är ett stort, mustigt och dynamiskt album med låtar som jag inte tror skrevs i en hast. Detta är mogna och välskrivna kompositioner som befinner sig i ett behagligt gränsland mellan progg, psykedelisk rock och 70-talsaktig ZZ Top-boogie.

Bandet är tajt och samspelt och Johan Anderssons sång imponerar särskilt. Han växlar mellan obehindrat mellan det råa (titelspåret) och det känsligt souliga, som på Raketen. Han har dessutom bra krut i gitarren med jämna mellanrum och jag hade personligen inte skrivit ett enda protestbrev om han spelat ut lite mer!

Detta är bandet för dig som kan tänka dig ett lite souligare, bluesigare och mer laid back Dundertåget, om jag nu ska nämna en mer nutida referens.