Lyssna på Bosse Skoglund – mannen som är musik

Bosse Skoglund. En legend.
Bosse Skoglund. En legend.

Lyssnar just nu på en fantastisk dokumentär om trummisen Bosse Skoglund – denna svenska musiklegend som jag tror allt för få känner till. Inte nog med att han är en fantastisk musiker med en imponerande meritlista (Monica Zetterlund, Peps Persson, Lars Gullin,etc). Han har en sympatisk attityd till musiken. Det handlar om sväng. Groove. Att musiken ska beröra. Gärna teknik, men beröringen är viktigast.

”Visst blir jag imponerad, men det berör mig inte. Jag vill bli berörd av musik”, tror jag han nyss sa om Billy Cobham.

Min första Bosse-upplevelse måste ha varit Sven Zetterbergs gjutna bluesplatta Blues From Within från 1999. Eller, kanske ska jag säga medvetna musikupplevelse. Innan dess hade jag givietvis lyssnat på Peps Persson men inte insett vem det var som satt bakom trumsetet.

Idag vill jag ha ett ”död mans grepp” om musiken

Larry Carlton och Steve Lukather - jazzrock som funkar.
Larry Carlton och Steve Lukather - jazzrock som funkar.

Jag har tidigare uttryckt mitt ganska starka ogillande inför det som ofta kallas jazzrock (till exempel Steely Dan). Finns det inga undantag? Möjligen Larry Carlton. Om nu det är jazzrock. Här lirar han tillsammans med Steve Lukather (från Toto). Lyssna på liveversionen av Carltons klassiska ”hit” Room 335. Jazz möter Rock. Lukathers rockiga aggressivitet harmonierar alldeles utmärkt med Carltons slicka jazz.

Egentligen vet jag att jag är alldeles för erfaren för att så kategoriskt avfärda en schanger, eller artist. När jag var 16 och började lyssna på blues avfärdade jag Stevie Ray Vaughan som ”gitarrunk” när en, lite visare, kompis försökte introducera mig för hans musik. Vilken rookie jag var. Något år senare dyrkade jag SRV och försökte planka alla hans licks. (Misslyckades.)

Fortsätt läsa ”Idag vill jag ha ett ”död mans grepp” om musiken”