Uffe Steen balanserar perfekt på gränsen mellan blues och jazz

Finns den perfekta kombon mellan jazz och blues, har jag många gånger funderat över. Det finns gott om jazzgitarrister som är bluesiga (merparten som är något att ha är det) och även bluesgitarrister som kan jazza till det, men finns den perfekta gitarristen som sömlöst kan förflytta sig mellan rå Chicagoblues och frisläppt jazz?

Nu, äntligen, kan jag ha hittat honom. Han heter Uffe Steen, bor tvärs över Sundet och jag har uppenbarligen legat och sovit under en sten.

Jag fann honom, som så ofta numera, när jag slösurfade på Facebook. Märkligt få gillar hans sida på Facebook och det är ingen gitarrist som nämns i de diskussioner jag kommer över på nätet om vem som är bäst hit och dit. På sätt och vis är det befriande –  jag vill gärna ha Uffe för mig själv – men samtidigt är det konstigt. Uffe är ”up there” med till exempel Robben Ford och Larry Carlton, inga jämförelser i övrigt då det alltid är orättvist och framförallt meningslöst att jämföra musiker av den kalibern.

Fortsätt läsa ”Uffe Steen balanserar perfekt på gränsen mellan blues och jazz”

Jag ångrar lite att jag pissade på Robben Ford

Jag har ju lite subtilt småpissat på Robben Ford på sistone. Bara lite men ändå droppat lite vilket ju räcker. Det kan alltså vara värt att påminna mig själv och möjligen, om det nu behövs, dig som läsare om den fantastiska bluesplayer han är. Lägligt nog har Spottan uppdaterat hans katalog med en del äldre inspelningar som i sanning ger en rättvis ljudbild av hur jäkla diabolisk och överjävlig han var under 1970-talet. Inspelningen med Jimmy Witherspoon tror jag att jag nämnt innan. Jag vill också passa på att nämna Anthology -the early years. Lyssna på den.

Förresten, någon som vet om det finns något inspelat med Miles Davis och Robben Ford? Jag vet ju att de spelade tillsammans men orkar inte googla.

Rock Candy Funk Party: Killar gör saker tillsammans

Rock Candy Funk Party
Rock Candy Funk Party

Ekvilibristiska supergrupper är ett svårt kapitel överlag. I teorin låter det alltid bra att samla de bästa av de bästa, men slutresultat behöver inte låta lika bra som den tänka summan av de enskilda delarna. NME är inte nådiga i sin lista, och jag kan inte hålla med om allt. Till exempel tycker jag att Asia är ett genuint bra band. Den absolut bästa supergruppen? David Lee Roths klassiska Eat em and smile-band 1986-88. Stevie Vai, Billy Sheehan och Gregg Bissonette. Fantastiska musiker, fantastiskt lekfullhet, fantastiskt mycket 80-tal.

Rock Candy Funk Party består av idel kända namn. Joe Bonamassa, främst känd som en betydligt mer traditionell blues- och rockartist, Mike Merritt, känd från Conan O’Brians husband, Tal Bergman, som har spelat bland annat med Sammy hagar, och Ron Dejesus som har studerat hos ingen mindre än Scott Henderson, kingen.

Så vad kan man säga om detta spralliga och mustiga allkonstverk? Detta är funk, jazz, disco, lite rock, lite blues, lite soul, lite storband – samtidigt och hela tiden.

Jag hör allt från Tower och Power till Billy Cobhams klassiska Spectrum. Och lite Miles Davis. Och Weather Report. Ja, ni fattar. Hade detta album släppts säg 1972 hade det väckt uppmärksamhet, inte bara bland musikermusiker utan även bland en större allmänhet. Detta är ett album som onekligen bjuder ett visst motstånd med alla tvära kast i genre, tempo och rytm. I sina bästa stunder får detta albumet mig att vilja plocka upp gitarren och jamma med. Många av riffen är enkla, repetitiva, nästan hypnotiska. Extra kul är att höra Joe Bonamassa, min bluesidol, verkligen blomma ut i inspirerade jazzsolon, som dock aldrig tappar skärpa och precision. Jag hör Eric Johnson och inte minst en ung, intresserad och pigg Robben Ford. Detta är killar som träffas och har kul tillsammans, that’s for sure.

Men, det är just det. Jag vet inte vem som lyssnar på sån här musik förutom människor som, på någon slags nivå, själv spelar ett instrument. Inte för att det spelar någon roll. Vi ska väl också ha det bra ibland.

Ni får helt enkelt avgöra detta själva. Albumet kommer ut den 31 juli.

Utsökt men väl tillgängligt med Robben Ford

Robben Ford
Robben Ford

När det kommer till musiker-musik är Robben Ford, när det kommer till musik i gränslandet mellan blues och jazz, den absolut creddigaste gitarristen. Den stil Ford har kommit att utveckla har, såvitt jag bedömer det, kommit att bli normen för hur man tar sig vidare från den trygga och inboxade bluesen till mer flyhänt jazzimprovisation. Han är 63 år gammal, har spelat med cirka ALLA som är värda att lira med (alla från KISS till Joni Mitchell) och har knappast något att bevisa.

Själv kan jag känna en stor beundran för ett minst sagt smakfullt och väl utfört hantverk. Men ibland kan kan jag sakna både nerv och en utåtagerande känsla i de album Robben Ford har släppt på sistone. (Live är det alltid bra!) Typiskt nog är min favoritplatta den i sammanhanget ”ruffiga” Live at the Monterey festival från 1972, där Ford kompar blueslegenden Jimmy Witherspoon.

Den 1 april släpps hans senaste album, Into the sun.

Fortsätt läsa ”Utsökt men väl tillgängligt med Robben Ford”

Robben Ford säljer gitarrlektioner online – men är det värt priset?

Robben Ford -säljer videos.
Robben Ford -säljer videos.

Jag är nog sent ute med att snappa ut detta, men Robben Ford, alla musik-musikers favoritgitarrist, säljer gitarrlektioner på sin nya hemsida, Robben Ford’s Guitardojo. Säkert är lektionerna av hög kvalité (Robben Ford är en erkänt duktig pedagog och ofta anlitad vid gitarrclinics och liknande), men jag undrar ändå om det är värt det. Som jag fattar det kostar varje videolektion cirka 5 dollar. Det blir en del pengar. Dessutom, att kalla det gitarrlektioner känns inte helt rätt. En lektion förutsätter interaktion och kommunikation, i min värld. Betänk dessutom alla tusentals, (miljontals?) gitarrlektioner som finns gratis på Youtube, och man inser att Robben Ford verkligen tror på sitt varumärke.

Vilket jag tycker är ganska uppfriskande. Han är sanning en fantastisk bluesgitarrist som verkligen lyckas kombinera jazz och blues på ett i mina öron unikt sätt.

Vi får väl se hur det går!