Ronnie Earl – mästare av den rena Fendertonen

Ronnie Earl. Foto: Tim Carter
Ronnie Earl. Foto: Tim Carter

Min blueskompis på Twitter, Peter, tipsade mig idag om att Ronnie Earls nya platta, Father’s day, finns på Spotify. Ronnie Earl. Denna gitarrist väcker minnen från mina tonår. Långt innan Spotify och en tid innan fildelning lånade jag alla Earlplattor jag kom över på Malmö Stadsbibliotek, för att sedan försöka planka så många riff jag kunde.

Finns det någon gitarrist som så väl behärskar det rena Fenderljudet som Ronnie Earl? Knappast. Jag kommer att tänka på Robert Cray, vars senaste samlingsalbum jag bloggar om i helgen, och kanske Anson Funderburgh, i hans hetaste stunder. Men,  nä, Ronnie Earl är nog kingen. Han är kompromisslös i sina val av låtar – det är en ren blues och låt oss säga classic soul blues med stänk av Magic Sam all the way, ända sedan han bildade sitt Broadcasters under 80-talet.

Ren ton ja. Det kan man prata länge om. Jag tänker inte bli en taliban som att de som lirar med dist jämnt kommer undan med en massa små misstag hit och dit. MEN. Plugga in en Fender i en Fender Twin, eller vad du vill egentligen, och spela rent, utan boxar, utan hittepå. Gitarren blir totalt oförlåtlig. Oförsonlig, nästan oschysst. Allt märks. Bra. Och dåligt. Uppsidan är att den rena gitarrtonen inte sällan är överlägsen när det gäller att uttrycka subtiliteter, dynamik och känsla. Men, den rena gitarren kräver detta sin man. Ronnie Earl är en sådan man. Hans spelstil: ren, som sagt, återhållsam, väldigt dynamisk, men ändå nitty gritty.

Under 90-talet hade Ronnie Earl en dipp med bland annat svåra depressioner, men av detta märks i alla fall inget i hans gitarrlir. Detta är en riktigt schysst all round bluesplatta, utan att bli ytlig. Allt ifrån svängiga shuffles till down in the deep-end slow blues i moll ingår. Fun fact: Michael Ledbetter sjunger bland annat på albumet. Han sägs vara en avlägsen släkting till Leadbelly. Man är oskyldig till motsatsen är bevisad och så vidare.

I övrigt håller hela Ronnie Earls katalog hög klass!

 

Genuin låtskrivartalang i Patrik Jansson

Patrik Jansson
Patrik Jansson

Hej Bluesvänner! Blev nyligen tipsad om The Patrik Jansson band, som nyligen släppte sin andra platta, Here we are. Jag gillar vad jag hör. Det är funkigt, souligt, mycket tajt och knappast lättviktigt. Patriks gitarrspel påminner mig spontant om både Robert Cray och Stevie Ray Vaughan. Det är rått och bestämt men knappast för mycket. Dessutom är alla låtar egenhändigt komponerande, sånär som på den gamla BB King-dängan Never make your move to soon.

Detta imponerar extra mycket. Låtarna är välskrivna och långt ifrån ihopsatta under en eftermiddag. Den instrumentala moll-bluesen Lonis imponerar extra mycket i all sin dynamik och lyckas med konststycket att inte bli tråkig, vilket ju inte sällan är fallet med ganska många instrumentallåtar.

Wilmer X-mässiga Get Way är inte alls dum, och inte heller den till gitarrspelet Albert King-influerade Moving on där sångerskan Linda Lystam lyfter låten än mer.

Detta ger mersmak!

Lite mer BB King

Hm, ok. Hittade några riktiga höjdare med BB King. Ni behöver ju inte skjuta mig om jag har postat några innan. Någon granne har någon slags vulgär jacuzzifest med dålig musik. Så jag spenderar kvällen/natten med att lyssna på BB King. Med lurar.

Denna vet jag att jag länkat ut förr. Men den är så jävla bra. Även introsnacket.

 

 

Något nytt, något lånat – alltid blått med Joe Bonamassa

Joe Bonamassa: Något nytt, något lånat - alltid blått.
Joe Bonamassa: Något nytt, något lånat – alltid blått.

Jag har förhandslyssnat på Joe Bonamassas nya album Driving Towards The Daylight, som släpps den 23 maj.

Albumet är till stora delar en återgång till den rättframma om än tekniskt fulländande bluesrock som han på allvar slog igenom med 2003, med Blues Deluxe. Vi har standards som Howlin’ Wolfs klassiska Who’s been talkin’ (han framför den väl men jag föredrar till exempel Robert Crays version), samt dynamisa slow blues-låtar som A place in my heart eller New coat of paint.

Det är just de långsamma låtarna jag alltid kommer att förknippa med Joe Bonamassa. Hans gitarrton är helt unik. Tjock, eldig och med mycket nerv  – den ibland väl bastanta produktionen till trots. Hans röst är något av en acquired taste, men även den är i sin gällhet äkta och något uppfriskande i en bluesvärld där idealet har kommit bli väl ruffigt och hest.

Missa absolut inte sista spåret där Jimmy Barnes gästar med sin klassiska bluesballad To much ain’t enough love.

Om du inte tidigare gillat Joe Bonamassa är det inte ens lönt att du lyssnar. Redan ett fan? Då kommer du att känna igen dig. Detta är ett album som knappast flyttar fram positionerna.

Men han försvarar sin titel som tronarvinge väl. Och visst är det uppfriskande med en i sammanhanget ung gitarrist som så konsekvent väljer att tillägna just bluesen sina stora talang. Bara att tacka och ta emot.