På Paul Gilbert växer ingen mossa

Det är inte helt ovanligt att framgångsrika artister och musiker hittar sin stil och sedan håller fast vid den resten av karriären. Detta gäller gitarrister i synnerhet, och kanske särskilt de hårdrocksgitarrister som hade sin storhetstid under 80-talet, ingen nämnd ingen glömd men jag tror ni fattar.

Paul Gilbert är ett fett undantag. Han inledde på allvar sin karriär med metal/cirkus-gitarrbandet Racer X för att sean bilda Mr Big i slutet av 80.talet, ett band som både var musikaliskt fulländat OCH skrev poplåtar som ibland kan mäta sig med de allra bästa.

Fortsätt läsa ”På Paul Gilbert växer ingen mossa”

Det spelar ingen roll att han inte vann – Yohio äger framtiden

Kollade på Melodifestivalen igår. Med Coca Cola och pizza och allt. Egentligen tror jag ingen av de tio som deltog i finalen har någon egentlig chans i Malmö i vår även om man får hålla tummarna.

Min personliga favorit är Yohio  – no contest. Redan från början tyckte jag han var cool och snygg. Och när en polare på Twitter upplyste mig om att han kan lira något så djävulskt, ja då var givetvis helt såld.

Någon nämnde att han fått ta en del skit för den han är, eller hur han ser ut snarare. Självklart ett helt vidrigt beteende.

Men han kan skita i det. Killen är väl typ född år efter fotbolls-vm 1994? Han kommer äta oss alla till frukost inom en mycket snar framtid. Japan har han väl redan lagt under sig?

En redig käftsmäll mot machoidealet, kanske.

Men, märk väl, ett ideal som du knappast någonsin har kunnat hitta inom hårdrocken, som under lång tid haft en minst sagt accepterande inställning till det något överskridande uttrycket. De mest uppenbara exemplen hittar du givetvis från 80-talet. Poison, Cinderella, Bon Jovi och så vidare. Även de stack väl så att säga ut lite från grabbnormen och även de fick med all sannolikhet utstå både spott och spe, i synnerhet innan de slog igenom. Men nog hade Yohio – till utseendet – väl passat in på glamrockscenen, både under 70- och 80-talet?

Nu är det 2013 och man undrar ju om något har hänt. Ibland undrar jag om man inte kan tala om någon slags regress. Jag tänker inte börja skriva om genus och så, jag kan för lite om sånt – men rent artistiskt inbillar jag mig att allt blivit lite mer inboxat, tråkigare och förutsägbart sedan grungen skåpade ut glamrocken för ganska exakt 23 år sedan eller så.

Inte sedan 50-talet har män varit så mycket män och kvinnor så mycket kvinnor inom musikvärlden. (OBS: min otroligt ytliga analys.) (Törs jag säga att det hip-hop-idealen knappast hjälpt till i detta avseendet?)

Jag menar. Det finns inget nytt tidiga Roxy Music, väl? Ingen ny tidiga David Bowie? Ingen ny Klaus Nomi? Inga nya New York Dolls? Inga Sparks? Och inte heller någon ny Patty Smith och framförallt – vilken jag på allvar beklagar – ingen ny ung Joni Mitchell?

Ingen sticker ut och agerar kompromisslöst UFO.

Så: välkommen Yohio!

Jason Beckers liv ställer oss en obekväm fråga: Vad är din ursäkt?

Jason Becker - back in the day.
Jason Becker – back in the day.

Vissa musikaliska öden berör mer än andra. Jason Beckers är ett sådant.

Jason Becker var en av världens mest lovade gitarrister. Visst, under 1980-talet och 1990-talets början fanns det många briljanta och långhåriga räcergitarrister som brände av räkor snabbare än ljusets hastighet. Men Becker var speciell.

Han hade karisma, personlighet och även en viss känsla för gammeldags rock n’ roll. Något David Lee Roth upptäckte, och Jason Becker fick spela in Diamond Daves tredje soloalbum A little ain’t enough, utgiven 1991. Jason Becker var då 22 år gammal, och plattan innebar onekligen hans stora kommersiella genombrott, då han tidigare mest spelat med mindre namnkunniga band som Cacophony, tillsammans med Marty Friedman. Men A little ain’t enough kom dessvärre att bli det sista album han spelade gitarr på.

Fortsätt läsa ”Jason Beckers liv ställer oss en obekväm fråga: Vad är din ursäkt?”