Jimmy Barnes – kungen av blue collar-rock

Jimmy Barnes
Jimmy Barnes

Det finns givetvis många kandidater till denna titel (Bruce Springsteen, Bon Jovi, John Mellencamp, etc), men jag väljer ändå att lägga min lilla slant på Jimmy Barnes. Denna hesa, desperat skriksjungande slugger sjunger helt i en liga för sig. Jimmy Barnes står för allt som alla själlösa sterila minimalistivrare inte står för. Att lyssna på Jimmy Barnes är som att dricka en smoothie bestående av allt som är gött och pålitligt: rött kött, chilibea, rödvin, bärs, tobak, saltlakrits, ölkorv, chorizo, oliver, chilinötter, bacon och riktigt smör.

Jimmy Barnes förkroppsligar det som är rejält, proletärt och rustikt. Hans röst är på riktigt och angelägen. Han hade kunnat sjunga på en sunkig pub nära dig. Mest känd är han för sin anthem från 1985 som heter just Working Class Man. För övrigt inte helt oväntat skriven av Jonathan Cain från Journey, det från början ganska proggigt crediga bandet som tog sitt förnuft till fånga och började skriva monumental musik som drog in pengar.

Själv upptäckte jag, ska jag erkänna, Barnes först på Joe Bonamassas album Driving Towards the Daylight. Barnes medverkade på en nyinspelning av sin gamla blues-hit Too much ain’t enough love från 1987, och blew the roof of the sucker. Alla andra låtar på albumet bleknar i jämförelse. Bonamassas gitarr bara smälter ihop med Barnes röst på ett nästan kusligt sätt och i huvudet föreställer man sig både det ena och det andra osedliga.

Jimmy Barnes började sin karriär i bandet Cold Chisel som hade sin storhetstid i början av 80-talet. Någon större succé utanför Australien (där bandet är kultförklarat!) blev det inte. Jag säger inte att det är fel att dricka en flaska vodka innan och eventuellt ytterligare en under ett framträdande. Däremot kan det möjligen göra livet lite ”stökigt” och Jimmy lämnade bandet 1983, för att kort därefter inleda en desto mer framgångsrik solokarriär, som även hade en genuin påverkan på listorna i USA.

En annan dimension som ju knappast gör någon ledsen är att Jimmy Barnes är en fantastisk soulsångare. Lyssna till exempel på Soul Deep, eller ännu hellre Soul Deeper. Kolla låtlistan! Låter som ett säkert recept på ett karriärmässigt självmord, eller hur? Men Barnes tolkar dessa klenoder med skärpa och trovärdighet.

De flesta av hans album finns på Spottan. Bara kör!

Jag ångrar lite att jag pissade på Robben Ford

Jag har ju lite subtilt småpissat på Robben Ford på sistone. Bara lite men ändå droppat lite vilket ju räcker. Det kan alltså vara värt att påminna mig själv och möjligen, om det nu behövs, dig som läsare om den fantastiska bluesplayer han är. Lägligt nog har Spottan uppdaterat hans katalog med en del äldre inspelningar som i sanning ger en rättvis ljudbild av hur jäkla diabolisk och överjävlig han var under 1970-talet. Inspelningen med Jimmy Witherspoon tror jag att jag nämnt innan. Jag vill också passa på att nämna Anthology -the early years. Lyssna på den.

Förresten, någon som vet om det finns något inspelat med Miles Davis och Robben Ford? Jag vet ju att de spelade tillsammans men orkar inte googla.

Landreth håller balansen mellan förnyelse och tradition

Foto: Carl Lender
Foto: Carl Lender
Sonny Landreth. Jag har EN låt som med honom på min i övrigt, tycker jag, ganska så omfattande blueslista på Spotify. Det säger väl en del om hur mycket koll jag har på den här liraren, som ju är minst sagt namnkunnig. Han har bland annat spelat med Eric Clapton, Eric Johnson och inte minst med John Mayall som är dokumenterat världmästare på att värva de absolut bästa gitarristerna (eller vad sägs om Eric Clapton, Peter Green, Walter Trout och Coco Montoya, för att nämna några).

Det lilla jag hört med honom är också det han mest är känd för: det oortodoxa sättet att spela slidegitarr. Det är med slidegitarr som med så mycket annan inom bluesmusiken: det riskerar lätt att bli schablonartat, förutsägbart och en blek efterapning av till exempel Elmore James spelstil. Sonny Landreths kommande album, ”Bound By the Blues” släpps den 10 juni och är sammanfattningsvis en jordnära produktion med gott om standards, som till exempel Elmore James It hurts me to, Robert Johnsons Dust my broom och den urgamla standarden Key to the Highway. Han framför dessa alster med integritet och med inslag av zydeco, lagom skruvad jazz och säg moderniserad psycho-swap blues. Han klarar av att respektfullt bibehålla essensen av dessa standards, utan att falla in i konformitet och i försök att mimetiskt efterlikna svunna hjältars sound. En svår balansgång. Utan jämförelser i övrigt ser jag Landreth som en lika relevant moderniserare som till exempel den betydligt mer yvige Eric Sardinas.   

Åh vilket party!

Nu när jag gott och väl passerat 30-årsstrecket får jag verkligen betala priset såhär dagen efter. Men det var det värt! Förutom mängder av alkohol och bra folk är bra musik ett måste på en fest. Bra musik i det här fallet är inte den musik festarrangören är insnöad på, utan musik som så många som möjligt gillar. Lösningen? En gemensam spellista publiceras i festarrangemanget på Facebook i god tid innan festen. Alla kan kan fylla på med hur många favoritlåtar de vill, och under festen är det listan som gäller. Inga avsteg. Ingen kan klaga, för alla har haft chansen att påverka.

Här är fest hos Mange 2015-listan! (Ej längre möjlig att fylla på!)

Äpplet faller inte långt från trädet i familjen Copeland

Äpplet faller inte långt från trädet. Upptäckte häromdagen Shemekia Copeland på Spotify och jo, hon är dotter till Johnny Copeland som omhuldades bland annat av Stevie Ray Vaughan och med all rätt! Copeland var en underskattad Texasblues-gitarrist!

Dottern? Jodå, det finns muskler i pipan och hon sjunger både blues, soul och bluesrock med själ och hjärta.

Hon finns på Spotify.

IMG_3628.JPG

Shoshana Bean – helgens fynd

Blev under semestern rekommenderad av min Twitter- och bluespolare Peter att lyssna på Shoshana Bean. Hörsammade uppmaningen först idag och känner redan nu att jag kommer att spela denna tjejens två soloalbum en del framöver. Hon har en karriär på Broadway i bagaget och visst märks det att hennes röst är skolad. Men det stör inte alls, hennes röst passar perfekt i en moderniserad Motownkontext med mycket själ, hjärta och lite smärta.

Påminner hon inte lite, lite om Gabrielle?

Erja Lyytinen tar sig an Elmore James med trovärdighet och känsla

Erja Lyytinen
Erja Lyytinen

Förra veckan fann jag Erja Lyytinens senaste album i postfacket. En, fram tills nu, helt okänd artist för mig.

”The Sky Is Crying”, säger givetvis allt. Detta album är en hyllning till världens viktigaste slidegitarrist Elmore James, vilket också innebär att detta skulle kunna vara en ganska pinsam och genant upplevelse. De inspelningar Elmore James gjorde är såpass ikoniserade att det är mycket svårt att ta ett nytt grepp om dem utan att det blir konstigt och allmänt ”awkward”. Det absolut säkraste är givetvis att helt skippa sliden och tolka låtarna i mer modern Texastappning. Jag tänker, för att nämna några exempel, på Stevie Ray Vaughans och Gary Moores pyrotekniska tolkningar att The Sky Is Crying.

Men faktum är att Erja Lyytinen levererar förhållandevis orginaltrogna versioner av några av Elmore James absolut mest kända verk med integritet, känsla, egen prägel och hög grad av trovärdighet. Och kompetens. Hon kan helt enkelt lira riktigt bra.

Vi får höra standards som Person To Person, The Sky Is Crying och inte minst en animalisk liveversion av James absoluta paradnummer Dust My Broom.

I ärlighetens namn blir jag emellertid mest nyfiken på henne som kompositör. Hennes eget verk, King Of The Slide Guitar, är allt annat än ett dussinverk utan en riktigt välgjord låt som andas zydeco, soul och world music (vad jag nu menar med detta!)

Mersmak! Hon finns på Spotify. Kvällen är räddad!

Ozzy Osbourne – he sure knows how to pick em’!

Man kan yttra sig i princip hur mycket man vill om Ozzy Osbournes omdöme som person rent generellt, utan att kasta sten i glashus.

Men när det gäller hans förmåga att omge sig med helt rätt gitarrister vid rätt tillfälle är han tämligen outstanding. En utmanare är kanske John Mayall som under 60-talet lyckades knyta till sig två av världens genom tiderna bästa bluesgitarrister, Eric Clapton och senare Peter Green.

Ozzy lyckades först med konstycket att mer eller mindre tjata till sig en plats i det band som senare blev Black Sabbath. (Tony Iommi gillade honom inte alls, till en början.) Resten kan vi. Tony Iommi matade Ozzy med riff som numera är självklara i vår rock-kanon.

När den urpsrungliga uppsättningen av Black Sabbath kraschade i slutet av 70-talet var det således, efter mer än lite hjälp från Sharon, dags att rekrytera en ny gitarrist. Han kunde givetvis välja precis vem han ville i hela världen (förutom Tony Iommi) och valet föll på den unga och i sammanhanget ganska oerfarna Randy Rhoads. (Till exempel var den redan då mer etablerade och ortodoxa Gary Moore på tapeten).

Randy Rhoads kom att helt sätta ribban för alla gitarrister efter klassiska Blizzard of Ozz från 1980.

Vissa hävdar att Randy Rhoads utmanade Eddie Van Halen. Jag vill egentligen inte jämföra två gudabenådade gitarrister, men ibland undrar jag om inte det var tvärtom? Man brukar ofta, med viss rätt, prata om Eddie Van Halens klassiska influenser. Men, i själva verket sträcker sig dessa primärt till de delar av hans gitarrspel involverar tapping. I övrigt är hans approach till gitarren tämligen Claptonsk och bluesbetonad – och det är inget fel med det!

Men Randy Rhoads var something else. Han kunde spela klassiskt och han kunde spela tung pentatonisk rock. För honom fanns absolut inga gränser och han hade bara inlett sin musikaliska upptäcktsfärd när han tragiskt omkom i en flygolycka 1982. Icke desto mindre utgjorde han vid det laget normen för vad en gitarrist skulle prestera. Det är knappast en överdrift att säga att han om inte låg till grund för så kraftigt bidrog till den överväldigande massiva våg av neoklassiskt gitarrspel som sedan följde.

(Yngwie Malmsteen får ursäkta.)

Tacka Ozzy Osbourne för att han, genom den täta dimma som i övrigt bedövade hans sinnen, lyckades välja ut Randy Rhoads. Hade han inte gjort det, hade han inte släppt Blizzard of Ozz (OBS: en bättre platta än flera av Black Sabbaths senare verk), ja, då hade vi kanske…inte fått uppleva The Osbournes på tv!

80-talet var som det var. Jake E. Lee kanske inte utgjorde den injektion som Randy Rhoads innebar (svårt att matcha) men han lyckades styra skutan ganska väl, med tanke på Ozzys tillstånd under hela detta årtionde.

När det så var dags att anställa ny gunslinger under slutet av 1980-talet, var det som att Ozzy, återigen, lyckades se bortom rådande trender. Som vanligt kunde han anställa vem han ville och vid detta laget var marknaden överfull av neoklassiska Yngwiekloner som då var the thing to be. Förutspådde Ozzy Osbourne redan i detta skede grungen?

Knappast, men genom att ha det goda omdömet att välja ut en ännu en oprövad gitarrist, Zakk Wylde, räddade Ozzy, återigen sin egen karriär. Zakk Wyldes stil stack under denna tid verkligen ut bland hans jämnåriga konkurrenter. Andra spelade 6-strängade arpeggios. Wylde satsa på långa bends. Andra använde tapping. Zakk Wylde vägrade tappa. Andra spelade mollharmoniska skalor. Zaak Wylde kunde utan vidare hålla sig till pentaskalan under ett helt solo. Och så vidare.

Fortsätt läsa ”Ozzy Osbourne – he sure knows how to pick em’!”