Hart och Bonamassa – en perfekt kombo

Jag har aldrig var helt hundra på Beth Harts solokarriär överlag. Lite för mycket middle of the road.

Men tillsammans med Joe Bonamassa uppstår ljuv bluesmagi. Deras senaste samarbete heter Seesaw och är inget undantag. Detta är en muskulös historia, en härlig bridgeblandning med jazz, swing och blues, såklart.

Joe Bonamassa är något mer återhållsam än vanligt vilket jag uppskattar. Det känns nästan som att han letar sig tillbaka något i musikhistorien. Lite jazzigare, lite mer avskalat och inte fult lika fläskigt. Absolut ingen high gain-laserdist utan mer gitarr rakt in i stärkare-känsla.

Inte helt ovanligt att begåvade gitarrister gör en liten resa bakåt, i positiv mening. J. Geils – the king of ölhävarblues – grottade ju ner sig i swingen på äldre år.

 

Jodå, Cyndi Lauper kan blues

Cyndi Lauper. Foto: Jim Davidson
Cyndi Lauper. Foto: Jim Davidson

Cyndi Lauper och blues, dessa ingredienser kan väl näppeligen gifta sig, tänkte jag.

Men jodå! Hon samlar rätt folk – Charlie Musselwhite, Johnny Lang och andra – på Memphis blues och levererar faktiskt trovärdiga tolkningar av gamla standards. Kanske även på grund av att hon inte försöker vara en större sångerska än hon är. Bara detta är en bedrift.

Missa inte heller den stökiga liveversionen av klassikern Girls just wanna have fun. Denna även i orginalversionen fantastiska låt är faktiskt en soul/r n’ b-låt. Men det tänker man nog inte på på grund av produktionen som onekligen har kommit att symbolisera 80-talet.

Trevlig helg!

 

När man gillar illa ansedda album från bra band

Alla riktigt bra band som håller på tillräckligt länge och som inte är skräckslagna för att släppa sargen släpper förr eller senare ett album som av historien kommer att dömas ut som antingen riktigt usel eller en så kallad sell out av de fans som fram tills denna tidpunkt dyrkat bandet.

Och inte sällan uppskattar jag dessa verk.

1. Yes – 90125

Visst älskar jag både debutalbumet, Fragile och Close to to the edge. Men denna slipade West coast soft rock-historia får ändå ses som en vital injektion i sammanhanget. You can only prog rock it so far!

2. Allt med Genesis efter Peter Gabriel. Punkt.

3. Morrissey – Kill Uncle

Helt legitimt, även i de mest inbitna kretsar, att må dåligt av. Konstigt nog. Vissa av låtarna är sjukt klassiska. Som our frank och Mute Witness. Fast vissa av låtarna är obegripligt dåliga. Som Found, found, found. Albumet känns på något sett mer rätt i tiden nu än 1991. Nyligen remastrad.
Fast låtarna är bäst live.

4. Gary Moores alla bluesplattor. Att gilla Gary Moore kommer nog aldrig vara creddigt i hippa kretsar, men i synnerhet hans blueskatalog tävlas det om att håna. Vilket är rent trams. Han vitaliserade bluesen.

5. Van Halen – III

Skoja. Detta album är verkligen inte bra. Man längtar efter Sammy Hagar, vilket nog borde säga en del!

6. Bob Dylan – Saved

Why should the devil have all the good music?
Detta är ett stabilt rhythm and blues album! Jag förstår inte alla som hånar. Kanske för att jag inte är ett stort Dylan-fan och därmed kan lyssna med oskuldsfulla öron. Jag vet inte.

Turboblues och Hide Away

För dig som är purist och svänger dig med uttryck som ”less is more” kan jag bara säga, glöm första delen av denna bloggpost, gå vidare.

Men om du som jag gillar ösig turboblues i Walter Trouts anda kan jag rekommendera Danny Bryant, ett förhållandevis ungt löfte från Storbritannien, som redan hunnit släppa flera starka plattor. Vad ska man säga? Undan går det! Från 0 till 100 på 10 sekunder, och det är väl det som är meningen med denna typen av musik. Han spelar stringent, utan tvekan och välintonerat. Som en ung Joe Bonamassa, men väldigt mycket mer i den traditionella bluesboxen.

En annan ung kille (nåväl) är Chris Duarte från Texas. Mer traditionellt Fendersound i Stevie Ray Vaughans anda.

Snackar vi mer svängig och swingig Texasblues vill jag nämna Hollywood Fats!  Schyssta tolkningar av Freddie Kings standards, nästan i klass med Anson Funderburgs, som ju fortfarande måste ses som en auktoritet på området. Hans gjutna tolkning av Side tracked satte verkligen standarden för den cleana tolkningen av Texasbluesen. Min åsikt. Finns tyvärr inte på Spotify.

Ja, denna låt, Side Tracked. Det är en av de där standardlåtarna, som åtminstone för säg 30 år sedan var ett absolut för en ung bluesgitarrist att bemästra. Sticket är verkligen en klassiker och fångar på något vis den något  surfpoppiga anda, som letade sig in i bluesen under 60-talet, åtminstone i Freddie Kings repertoar. Och Side Tracked blev ju mycket riktigt ett hans mest uppskattade hits, även om han, möjligen tack vare Claptons råa tolkning, blev mest känd för ultraklassikern Hide Away.

Jag hittar faktiskt ingen version av Side Tracked med Freddie King på Youtube. Däremot en kanal som i övrigt verkar lovande.

Vi höres!

Morrrissey – live!

Hittade denna dag Morrisseys Live At Earls Court från 2004 på Spotify. Skönt. Nu slipper jag ta fram CD-skivan.

Men det finns gott om Morrissey-spelningar jag skulle vilja höra igen, och gärna i skarp kvalité. I slutet av 90-talet/början av 2000-talet laddade jag ner mängder av bootlegs med The Smiths- och Morrissey bootlegs. Och det med ett 56 k-modem! Sedan skrotade jag datorn. Utan att ta backup. Smart.

Det är oerhört intressant, åtminstone för en nörd, att följa utvecklingen. Från The Smiths spartanska, nästan råa sound, till dagens biffiga wall of sound med två gitarrer och keyboards. Den liveplatta som släpptes med The Smiths 1988, Rank, kan bara representera The Smiths livesound till hälften. Den något mer muskulösa ton som denna platta slår an, i och med den tillfälliga gitarristen Craig Gannon, har jag förvisso inget emot, men en riktigt bra inspelning från till exempel Meat is murder-turnen 1984, det vore något!

Vad gäller Morrisseys solokarriär måste såklart Kill Uncle-turnen från 1991 nämnas. Detta helgalna spektakel som verkar dela upp fansen i två läger: De som hatar och de som älskar. Detta är Morrisseys första riktiga soloturne, och det är Boz Boorer (den enda originalmedlemmen i Morrisseys soloband som är kvar i bandet) och Alain Whyte som spelar gitarr, genom vad som onekligen förefaller vara en underdimensionerad PA-anläggning. De springer dessutom runt som galna höns. Och det gör Morrissey med.

Tekniskt sett är det mest trummisen, den i sammanhanget legendariska Spencer James Cobrin, som sköter sig. Men jag tror knappast någon som var där brydde sig!

Your Arsenal släpptes bara ett år senare, men vilken förändring bandet genomgick! Under ledning av Mick Ronson letade sig bandet fram till det mer glammiga sound vi än idag förknippar det med, trots att det endast är nämnde Boz Boorer som finns kvar, förutom Morrissey då. Även spelningarna började låta allt fetare, och tajtare.

I den riktningen fortsatte det. Southpaw Grammar-turnen från 1995 och Maladjusted-turnen från 1997 är verkligt klassiska höjdpunkter, som sällan uppmärksammas då dessa år, högst felaktigt, har kommit att betraktas som low points i Morrisseys karriär. Han har inga low points.

Själv skulle jag vilja höra en ljudupptagning från spelningen i Köpenhamn den 24 oktober 1999, men någon sådan verkar sorgligt nog inte finnas.

Skolavslutning med Martin Rossiter

Martin Rossiter. Foto: Chris Boland, www.distantcloud.co.uk
Martin Rossiter. Foto: Chris Boland, http://www.distantcloud.co.uk

Aaaw vad ska jag säga om denna fina platta? För fin är väl egentligen det bästa ordet om jag ska beskriva Martin Rossiters The Defenestration of St Martin. Indievärldens svar på Appetite for destruction? Kanske inte, men nästan.

Om man känner igen tongångarna från Gene? You bet. Men utan bandet. Kvar är Martin Rossiter och ett piano. Och 10 skolavslutninspsalmer, fast utan större hopp om den ljusnande framtid och så vidare.

Nej, jag har inte närläst texterna. Men jag tror inte det är nödvändigt. Jag vägrar tro att Martin Rossiter har växt upp allt för mycket. Det ligger inte i mitt intresse att misstänka det. Därför nöjer jag mig att konstatera att detta får bli julplattan 2012, som jag inte kommer lyssna på varje dag, men nästan!

Och denna, läckt för 100 år sedan, är superfin.

Take five – helt enkelt en jäkligt bra låt

Dave Brubeck
Dave Brubeck

Igår dog Dave Brubeck, 91 år gammal, av hjärtsvikt, en dag innan sin 92:a födelsedag. Jag kan inte trovärdigt påstå att jag har en stark relation till denna jazzgigant.

Jag kan däremot bedyra att George Bensons version av Take five gjorde ett starkt intryck på mig för typ tio år sedan, när jag först hörde denna klassiska jazzstandard. Virtuost och rått, men ändå sofistikerat.

Just då visste jag inte att låten från början var Dave Brubecks skapelse, men det gick givetvis upp för mig senare. Likaså vilken gigant han var. Och är.

 

James Brown släppte fram BB King

Hej på er. Halvligger lite här i någon slags suspekt ställning i sängen och dricker vin. Så något avancerat inlägg blir det icke. Men jag skulle ändå vilja tipsa om denna härliga spelning. Den annars inte helt ödmjuka James Brown släpper upp BB King -kungen – på scen.

Annars då? Inte mycket. Har börjat lyssna en del Claptons nedkrökade katalog från sent 70-tal, tidigt 80-tal. Inte så dåligt alls. Lyssna till exempel på Another Ticket. Gitarrspelet är knappast i fokus, då Clapton under denna tid verkligen försökte undfly rollen som gitarrhjälte.