Några bluestips för hösten (Jag är bluesens Bengt Frithiofsson)

Bengt.
Bengt.

Ja, jag vet. Jag har inte uppdaterat bloggen på länge. För en vecka sedan skrev jag ett långt inlägg, men så försvann allt. Kul! Men i alla fall, här kommer några tips från Mange. Mest grejer jag ramlat över på Spotify. Det finns ingen stringens.

Magic Sam – Raw blues live – 1969

Att Magic Sam är Chicagobluesens hjälte nummer ett vet vi. Men långt ifrån allt som har getts ut med honom är sådär fasansfullt bra. Taskiga studioinspelningar som inte fångar hans enorma sound och driv. Tur då att denna platta nu finns på Spottan. Den är precis vad den heter. Ett makalöst rått livealbum som fångar Magic Sam när han var som bäst, samma år som han dog. Bara o kööpa, för att citera Bengt Frithiofsson.

Beth Hart, Joe Bonamassa – Don’t explain

Jag kan erkänna att jag inte helt går igång på Beth Harts solokatalog. För mycket bilåkarmusik utan mål. Men med hypertalangen och superproduktiva Joe Bonamassa – ja han är väl bäst av alla just nu? – lyfter hon rejält. Det är blues hon ska sjunga. Det river och smeker om vartannat. Omlott.

Slim Harpo – Blues essentials

Har nog inte bloggat om denne slicka herre förut? Konstigt. Nu snackar vi mannen bakom Baby, scratch my back, en av världens coolaste låtar.

Sean Costello – At his best – live

Om Sean Costello har jag bloggat förut, med all rätt. Hans bortgång var djupt tragisk, ofantligt för tidig och innebar en stor förlust för modern blues. Om du mot förmodan och perverst nog tvivlat på detta: lyssna på detta livealbum. Costello spelar förvisso djupt rotad i den traditionella Texasbluesen, fast han är ändå inte rädd för att ge sig ut på oanade äventyr utan självklara slut. Kan även swinga till det ordentligt då det börjar rycka i den pain richen.

James Burton – The guitar sounds of James Burton

Ja, killen lirade med Elvis. Vad mer behöver du? Instrumental version av Polk Sallad Annie ingår.

Robin Trower – The Best of Robin Trower

Killen jämförs ständigt med Hendrix. Inte helt utan fog. Men vad ska man säga? Killen lirar något så in i helskotta bra. Lyssna till exempel på hans version av Rock me baby. Allt enligt devisen, ska du göra en cover, gör den på ditt eget sätt – en devis jag uppfann i detta nu. Inte helt oväntat en av Paul Gilberts influenser, i synnerhet under senare då denne fingerfärdiga demon, Paul Gilbert, alltså, börjat lira allt bluesigare.

Inget för puristen.

Det var det hela för den här gången. Hoppas kunna komma igång lite bättre framöver.

Jason Beckers liv ställer oss en obekväm fråga: Vad är din ursäkt?

Jason Becker - back in the day.
Jason Becker – back in the day.

Vissa musikaliska öden berör mer än andra. Jason Beckers är ett sådant.

Jason Becker var en av världens mest lovade gitarrister. Visst, under 1980-talet och 1990-talets början fanns det många briljanta och långhåriga räcergitarrister som brände av räkor snabbare än ljusets hastighet. Men Becker var speciell.

Han hade karisma, personlighet och även en viss känsla för gammeldags rock n’ roll. Något David Lee Roth upptäckte, och Jason Becker fick spela in Diamond Daves tredje soloalbum A little ain’t enough, utgiven 1991. Jason Becker var då 22 år gammal, och plattan innebar onekligen hans stora kommersiella genombrott, då han tidigare mest spelat med mindre namnkunniga band som Cacophony, tillsammans med Marty Friedman. Men A little ain’t enough kom dessvärre att bli det sista album han spelade gitarr på.

Fortsätt läsa ”Jason Beckers liv ställer oss en obekväm fråga: Vad är din ursäkt?”

Det som är lite speciellt med Mr Big

Paul Gilbert. Cirka bäst.
Paul Gilbert. Cirka bäst.

Det finns en del saker med Mr Big som är speciella. Nästan unika.

1) De lyckades, som tillsynes stereotypt hårband från 1980-talets slut, överleva och frodas i i en tid (1990-talet) då grungen var på högsta modet och då liknande band i princip dog ut, vissa mer strokeartat än andra.

2) Tillsynes stereotypt hårband, ja. Det som skiljer Mr Big från andra musiker-musiker är att de faktiskt skrev låtar för alla. Poplåtar som man kan nynna på. Paketerade i pyrotekniskt musicerande med kirurgisk precision, men ändå.

3) Paul Gilbert är inte bara bra. Han är en av världens absolut bästa rockgitarrister. Seriöst. Han är är det. Sanslös plektrumteknik, men mycket, mycket old school-känsla. Och känsla för melodier. Och humor. Samt världens bästa tappingintro, i det att han faktiskt lyckades bygga en vettig låt, Green tinted sixties mind, kring denna ibland NÅGOT överutnyttjade teknik.

För dig som spelar elgitarr, oavsett genre (nästan), rekommenderar jag Paul Gilberts lektioner, varav många finns på Youtube. Han bryter ner olika tekniker, främst alternate picking och string skipping, så att man förstår. Man måste bara öva 12 timmar om dagen också.

4) Billy Sheehan. Ja, han är som Paul Gilbert. Fast på bas.

Och ändå. Folk känner mest till dem på grund av To Be With You.

Scoundrels återupplivar den brittiska bluesvågen

Den brittiska bluesvågen är inte död. Upptäckte alldeles nyss Scoundrels, ett bluesrockband från London. De släppte sitt debutalbum 2011, så jag är säkert sent ute. Men, i vilket fall tycker jag detta är riktigt bra. Det är modernt, det är inte vintage utan här och nu. Men väldigt mycket blues, soul och gammal rock n’ roll.

Som The Hives, till exempel, med den skillnaden att de här grabbarna kan lira på riktigt.

Jag skulle kunna spela detta för mina mer modernt inriktade bekanta. Och vi skulle alla ha trevligt tillsammans.

 

Rory Gallagher lät gitarren tjuta lite bäst fan den ville

Rory Gallagher. Som alla andra bra gitarrister gjorde han rejäla miner.
Rory Gallagher. Som alla andra bra gitarrister gjorde han rejäla miner.

Rory Gallagher är gitarristen för dig som gillar när den kompromisslösa bluesen möter rock med en touch av country. Eller ja, Rory Gallagher är en artist för alla egentligen. Gallagher lyckades kombinera frenetisk intensitet med teknik, känsla och tajming.

Bäst är liveplattorna, inte helt oväntat. Han behärskade hela spekrat. Täta boogies. Långsamma slidenummer och vass bluesshuffles som går direkt mot strupen. Och finstämda bluesballader. Och utflykter mot det betydligt mer laborerande. Lyssna, till exempel, på jazziga There’s a light.

I Rory Gallaghers gitarrspel kan man rimligen dra slutsatsen att gitarrister som Stevie Ray Vaughan och Eddie Van Halen har hittat influenser. Jag tänker framförallt på Gallaghers enorma ”bett” och attack i gitarrspelet. Hans fantastiska diskantrika ton kom att bli hans signum och ett skolexempel på hur man bäst nyttjar en gitarr med single coil-mickar. Istället för att försöka undvika rundgång och skrikiga övertoner gjorde han det rakt motsatta. Hans pinch harmonics och ettriga bends särskiljde honom från mängden.

Bäst är inte helt oväntat liveplattorna. Jag har såklart gjort en liten lista.

Peter Green – en legend

Peter Green från en konsert 2010.
Peter Green från en konsert 2010.

”He has the sweetest tone I ever heard; he was the only one who gave me the cold sweats.”

Så beskrev BB King en gång Peter Green. En introduktion så god som någon till denna gåta, och till den tragiska historia om denna gitarrist som under 1960-talets mitt och slut var världens bästa bluesgitarrist tillsammans med sin stora idol – BB King.

”Lär dig denna. Den har alla lärt sig. Lär dig spela Stop messin’ around och du kommer kunna spela allt, sa min gitarrlärare till mig när jag 16 år gammal. Ett något tillspetsat påstående, men ändå inte utan poänger. Låten, en vanlig 12-taktare, innehåller i princip alla de licks som BB King modellerade till perfektion under 1960-talets början och framåt. Peter Green, mer än någon annan vit bluesgitarrist, tog dem till sig och gjorde dem med värdighet och integritet till sina egna.

Fortsätt läsa ”Peter Green – en legend”

Viva Hate remastrad och jag hör ingen skillnad – men vilket album det är!

Viva Hate - ett mycket bra album. Och snyggt omslag som faktiskt också finns inramat på min vägg.
Viva Hate - ett mycket bra album. Och snyggt omslag som faktiskt också finns inramat på min vägg.

Ok. Så Stephen Street har remixat Morrisseys debutalbum från 1988, Viva Hate. Som vanligt när det gäller remasters hör jag i princip ingen skillnad. Kanske lite mer kräm i gitarren på Alsatian Cousin?

Men vilket otroligt bra album och värdig uppföljare till Strangeways, here we come, som fick avsluta The Smiths karriär 1987. En inte så lite pressad situationen för producenten och låtskrivaren Stephen Street som i och med Suedehead gav Morrissey hans första listetta.

Även om detta handlar om melodiös pop som knappast utmanar The Smiths till strukturen, rör det sig knappast om en efterapning. Stephen Street gick sin egen väg och Vinnie Reillys gitarrspel liknar knappast Johnny Marrs.

I can’t quit you baby – en låt jag gillar

I can’t quit you baby hörde jag för första gången på Led Zeppelins debutalbum från 1969. Jag fann plattan av en ren händelse, i källaren i mitt barndomshem. Otroligt tursamt. Överhuvudtaget är Led Zeppelins debutplatta en stor hyllning till bluesen och jag sögs snabbt in i musiken. Inte helt orättvist är det just Led Zeppelin som säkert många förknippar med låten, även om den spelades in redan 1956 av Otis Rush. Jag tycker Led Zeppelin är det rockband som med störst värdighet gestaltar bluesen. Mest på grund av Jimmy Page men även på grund av Robert Plants röst som ingen vit man i hans generation når upp till. I jämförelse med Led Zeppelin tycker jag till exempel att Rolling Stones framstår som ganska fjantiga, i alla avseenden.

Men självklart ska vi inte glömma Little Miltons version från 1969, som Gov’t Mule så förtjänstfullt lyfte fram när de samarbetade med Little Milton.