Några axplock från den europeiska bluesscenen

Henrik Freischlader - grym lirare. Foto: Ralf Heid
Henrik Freischlader - grym lirare. Foto: Ralf Heid

Jag har på sistone snubblat över en del blues med tyska eller Österrikiska förtecken. Ofta gör man (Jag) misstaget att snäva in utforskandet till andra sidan atlanten. Inte helt logiskt. Bluesen är universell.

Abi Wallenstein är en grym slidegitarrist och måste kollas upp. Hade nöjet att se och höra honom på Eslövs bluesfestival för några år sedan.

Siggi Fassl är en värdig representant från Österrike. Hittade denna liveplatta. Riktigt bra. Avskalat, smutsigt och väldigt keepin’ it real! Sehr gut! Fortsätt läsa ”Några axplock från den europeiska bluesscenen”

The Mannish Boys – vintage blues av första klass

Kid Ramos - grym lirare.

Jag har egentligen ganska svårt för nutida vintage blues med mycket pomada och obligatoriska bowlingskjortor. Det vilar något unket över band som som plikttroget plankar gammal swingblues ton för ton. Missförstå mig inte. Det är viktigt att läsa på, lära sig historien och plocka influenser långt bortom Hendrix och Stevie Ray Vaughan. Men när ett bands strävan efter ”äkthet” övertrumfar lekfullheten har det gått för långt. Ingen nämnd ingen glömd. Jag vill skriva en positiv blogg.

Så kul då med band som The Mannish Boys, som håller sig på rätt sida gränsen. Detta är en riktig supergrupp. Ett riktigt All star band som plockar det bästa från 1950- och 60-talets Rhythm and blues. Bandet täcker in det mesta från denna era, förutom brittbluesen vilket kanske är lika så bra – det finns så många andra som sköter om detta.

Mannish Boys står för känsla, hantverkskunskap och kvalité. Kid Ramos visar verkligen vilken makalös och underskattad förvaltare av bluesen han är.

På tal om Kid Ramos. Detta klipp med The Fabulous Thunderbirds har ni kanske sett. Men ändå. Kid Ramos lirar skiten ur alla. Vad går han på?

 

Vem äger rätten till bluesmusiken?

Johnny Winter. Extremt vit. Extremt mycket blues. Foto: Bob Sanderson
Johnny Winter. Extremt vit. Extremt mycket blues. Foto: Bob Sanderson

Vem äger musik? Vem äger rätten att konsumera en viss typ av musik, vem äger rätten att utöva den, och i förlängningen att göra den till sin egen?

I någon slags hushållsjuridisk mening är det enkelt att besvara dessa frågor. Ingen kan hindra mig att skråla med i vilken progglått som helst, oavsett mina politiska övertygelser. Ingen kan förbjuda mig att älska Ebba Grön och rösta på Moderaterna. Ingen kan hindra mig att leva på råbiff, bära päls och ändå älska Morrissey. Ingen kan äga musiken. Jag gör vad jag vill.

Men i praktiken är frågan högintressant inom musikvärlden i allmänhet, och inom bluesvärlden i synnerhet.

Det hela började med att jag slogs av föraktet mot ekvilibrismen när jag började försöka spela blues som 18-åring, och träffade andra musiker på konserter och bluesjam. Nej, jag menar inte att jag visade tendenser till till  att någonsin uppnå teknisk perfektion, vilket nog var lika bra, insåg jag snart. Fortsätt läsa ”Vem äger rätten till bluesmusiken?”