Eddie ”Guitar Slim” Jones blev berömd genom ett lick

Eddie "Guitar Slim" Jones. Trist att han dog så tidigt.
Eddie "Guitar Slim" Jones. Trist att han dog så tidigt.

Jag ska erkänna att jag fick uppslaget till detta inlägg genom att googla ”this day in music”. Fantasilöst och billigt much? Kanske det, men tur var väl det, för jag upptäckte att det idag är 85 år sedan Eddie ”Guitar Slim” Jones föddes i Greenwood, Mississippi, USA.

Det är märkligt att jag inte bloggat om denna mycket viktiga gitarrist och sångare tidigare. Han dog redan 1959, endast 32 år gammal, men hade vid det laget redan gjort ett avtryck på blueshistorien som aldrig kommer att blekna. Allt genom ett enkelt riff. Ibland är det allt som krävs. Även om han hann med bra mycket mer än så. Till exempel influerade han en ung Stevie Ray Vaughan, som redan 1979 gjorde en vild liveversion av Slims Guitar Slim, dock döpt till Guitar Hurricane. Men det är ju i grunden samma låt, om än uppbiffad.  Fortsätt läsa ”Eddie ”Guitar Slim” Jones blev berömd genom ett lick”

Dag 8: En låt jag kan hela texten till: Stormy Monday

T-Bone Walker - mannen bakom Stormy Monday.
T-Bone Walker - mannen bakom Stormy Monday.

Stormy Monday är låten jag lite skämtsamt brukar kalla mitt paradnummer. Det är den första blueslåt jag spelat live och således en av få låtar där texten verkligen sitter i ryggmärgen. Jag kan den verkligen inifrån och ut, just av denna anledning. Annars har jag svårt att memorera texter till 100 procent.

Stormy Monday är en verkligen en av bluesens absoluta evergreens – värdigt nog. Det är mitt intryck att många människor förknippar den med The Allman Brothers klassiska version från live at The Filmore East från 1971. Det är inte så konstigt. Det är en väldigt bra något uppjazzad version som bandet levererar när det befinner sig på karriärens höjdpunkt. Man ska inte heller glömma Bobby ”Blue” Blands silkeslena tolkning.
Fortsätt läsa ”Dag 8: En låt jag kan hela texten till: Stormy Monday”

Grattis King Albert

Albert King. Foto: Larry Miller
Albert King. Foto: Larry Miller

Jag återupptar bloggandet efter en liten paus genom att uppmärksamma Albert Kings födelsedag. Hade han inte dött av en hjärtattack 1992 skulle han idag blivit 88 år gammal. Det är egentligen ganska fantastiskt att de tre elgitarrister som kom att dominera bluesscenen under 1960- och 70-talet skulle vara lika tjocka och ha samma efternamn/artistnamn utan att vara släkt: BB King, Freddie King och Albert King (född Albert Nelson). Fortsätt läsa ”Grattis King Albert”

Några axplock från den europeiska bluesscenen

Henrik Freischlader - grym lirare. Foto: Ralf Heid
Henrik Freischlader - grym lirare. Foto: Ralf Heid

Jag har på sistone snubblat över en del blues med tyska eller Österrikiska förtecken. Ofta gör man (Jag) misstaget att snäva in utforskandet till andra sidan atlanten. Inte helt logiskt. Bluesen är universell.

Abi Wallenstein är en grym slidegitarrist och måste kollas upp. Hade nöjet att se och höra honom på Eslövs bluesfestival för några år sedan.

Siggi Fassl är en värdig representant från Österrike. Hittade denna liveplatta. Riktigt bra. Avskalat, smutsigt och väldigt keepin’ it real! Sehr gut! Fortsätt läsa ”Några axplock från den europeiska bluesscenen”

The Mannish Boys – vintage blues av första klass

Kid Ramos - grym lirare.

Jag har egentligen ganska svårt för nutida vintage blues med mycket pomada och obligatoriska bowlingskjortor. Det vilar något unket över band som som plikttroget plankar gammal swingblues ton för ton. Missförstå mig inte. Det är viktigt att läsa på, lära sig historien och plocka influenser långt bortom Hendrix och Stevie Ray Vaughan. Men när ett bands strävan efter ”äkthet” övertrumfar lekfullheten har det gått för långt. Ingen nämnd ingen glömd. Jag vill skriva en positiv blogg.

Så kul då med band som The Mannish Boys, som håller sig på rätt sida gränsen. Detta är en riktig supergrupp. Ett riktigt All star band som plockar det bästa från 1950- och 60-talets Rhythm and blues. Bandet täcker in det mesta från denna era, förutom brittbluesen vilket kanske är lika så bra – det finns så många andra som sköter om detta.

Mannish Boys står för känsla, hantverkskunskap och kvalité. Kid Ramos visar verkligen vilken makalös och underskattad förvaltare av bluesen han är.

På tal om Kid Ramos. Detta klipp med The Fabulous Thunderbirds har ni kanske sett. Men ändå. Kid Ramos lirar skiten ur alla. Vad går han på?

 

Vem äger rätten till bluesmusiken?

Johnny Winter. Extremt vit. Extremt mycket blues. Foto: Bob Sanderson
Johnny Winter. Extremt vit. Extremt mycket blues. Foto: Bob Sanderson

Vem äger musik? Vem äger rätten att konsumera en viss typ av musik, vem äger rätten att utöva den, och i förlängningen att göra den till sin egen?

I någon slags hushållsjuridisk mening är det enkelt att besvara dessa frågor. Ingen kan hindra mig att skråla med i vilken progglått som helst, oavsett mina politiska övertygelser. Ingen kan förbjuda mig att älska Ebba Grön och rösta på Moderaterna. Ingen kan hindra mig att leva på råbiff, bära päls och ändå älska Morrissey. Ingen kan äga musiken. Jag gör vad jag vill.

Men i praktiken är frågan högintressant inom musikvärlden i allmänhet, och inom bluesvärlden i synnerhet.

Det hela började med att jag slogs av föraktet mot ekvilibrismen när jag började försöka spela blues som 18-åring, och träffade andra musiker på konserter och bluesjam. Nej, jag menar inte att jag visade tendenser till till  att någonsin uppnå teknisk perfektion, vilket nog var lika bra, insåg jag snart. Fortsätt läsa ”Vem äger rätten till bluesmusiken?”