Sorgliga blues- och souldagar

Hubert Sumlin.
Hubert Sumlin.

Det senaste dagarna har varit sorgliga dagar i blues- och soulvärlden. I söndags dog gitarrlegenden Hubert Sumlin, 80 år gammal .Mest känd är han givetvis som gitarrist i Howlin’ Wolfs band. Han spelade med Howlin’ Wolf ända fram till Wolfs död 1976, men släppte album långt in på 2000-talet. Lyssna gärna på när Hubert Sumlin spelar med kenny Wayne Shepherd på Sittin’ on top of the world.  

Minst lika tråkigt var det att höra om Howard Tate, som dog i fredags, 72 år gammal i leukemi. Han tillhör kanske de sångare som inte helt fick sitt rättmätiga erkännande. Jag vet att han inspirerat bland annat Sveriges egen soulkung Sven Zetterberg. 

Discoblues med Artie White

Artie White - med uppenbar känsla för stil.
Artie White - med uppenbar känsla för stil.

Discoblues? Funkar det? Sådär kanske. Detta är soul- och bluesartisten Artie White som framför  sin hit Leaning Tree, tydligen en av få blueslåtar som lyckades ta sig in på R n’ B -listorna i USA under 1970-talet. Ingen dålig låt, men jag kommer alltid föredra Sven Zetterbergs något mer jordnära version från 2004 års Let me get over it.  Tyvärr finns den ej på Spotify. Man måste alltså köpa den som CD, om någon minns detta fenomen.

Lyssna på Bosse Skoglund – mannen som är musik

Bosse Skoglund. En legend.
Bosse Skoglund. En legend.

Lyssnar just nu på en fantastisk dokumentär om trummisen Bosse Skoglund – denna svenska musiklegend som jag tror allt för få känner till. Inte nog med att han är en fantastisk musiker med en imponerande meritlista (Monica Zetterlund, Peps Persson, Lars Gullin,etc). Han har en sympatisk attityd till musiken. Det handlar om sväng. Groove. Att musiken ska beröra. Gärna teknik, men beröringen är viktigast.

”Visst blir jag imponerad, men det berör mig inte. Jag vill bli berörd av musik”, tror jag han nyss sa om Billy Cobham.

Min första Bosse-upplevelse måste ha varit Sven Zetterbergs gjutna bluesplatta Blues From Within från 1999. Eller, kanske ska jag säga medvetna musikupplevelse. Innan dess hade jag givietvis lyssnat på Peps Persson men inte insett vem det var som satt bakom trumsetet.

Calle Engström – Sveriges mest underskattade gitarrist?

Ja, som ni ser. Ett taskigt youtubeklipp och inte en enda låt på Spotify. Icke desto mindre, eller kanske just på grund av detta, är Calle Engström Sveriges mest underskattade gitarrhjälte. Med integritet och känsla håller han sig med den äran till den råare sidan av Chicagobluesen när han spelar med legendariska Mönsterås Blues band, eller hans andra grupp East Side soul. Han har även spelat med flera andra artister, svenska och internationella. Sven Zetterberg, för att nämna ett exempel.

Sven Zetterberg fick mig att tappa hakan

Sven Zetterberg - pure bluespower.
Sven Zetterberg - pure bluespower.

Vissa artister gör ett starkare intryck än andra. En av dem heter Sven Zetterberg. Honom har jag aldrig bloggat om här, vilket är något märkligt. Det finns nog ingen artist som varit en viktigare inkörsport till bluesen för mig, än Sven Zetterberg. Första gången jag såg och hörde honom var någon gång i början av 2000-talet, på Mönsterås bluesfestival.

En amerikansk artist, vars namn jag nu inte minns, hade med kort varsel ställt in sin spelning och Sven Zetterberg, Sveriges främsta bluesartist (det visste jag inte då), blixtinkallades till en spelning med Mönsteråsbandet Wolves (osäker på stavningen!)

Jag var där med en god vän och hennes familj och de var inte speciellt exalterade över att, ännu en gång, tvingas lyssna på Sven Zetterberg som var ett självklart inslag på alla bluesfestivaler. Lite fed up, var de. Men detta var min första bluesfestival, och min första Sven Zetterbergkonsert. Jag hade verkligen inga förväntningar när den rågblonda bulldogen med rockabillyfrisyr och hawaiiskjorta gick upp på scenen. Desto mer tappade jag hakan när han började sjunga och spela gitarr. Fortsätt läsa ”Sven Zetterberg fick mig att tappa hakan”