Smakfullt och organiskt av Noel Gallagher

Han har bra gitarrsmak, Gallagher.
Han har bra gitarrsmak, Gallagher.

Noel Gallaghers låtskrivande har verkligen kommit en bit sedan hans Oasis debuterade 1993. Deras tidiga plattor var verkligen en käftsmäll. Bra popdängor som sätter sig direkt, och ett gitarrspel som biter sig fast. Noel Gallagher har aldrig fått sitt erkännande som gitarrist. Med viss rätt. Det pentatoniska manglandet är inte alltid smidigt och sällan nyskapande. Men det funkar! Och ackorden i Wonderwall och Champagne Supernova är mumma. Enkelt ja, men även till exempel Johnny Marrs främsta inspelningar är enkla. Det som utmärker både Noel Gallagher och Johnny Marr är egentligen inte riffen Eller ”chopsen”, utan snarare det som pågår bakom. Att låta samma toner ringa genom hela ackordföljden (det heter säkert något speciellt), som i Wonderwall eller There is a light that never goes out, är helt enkelt föredömligt.

Jag tycker Noel Gallaghers nya platta är riktigt bra. Det är ett ganska gammeldags album som inte direkt bjuder på några radiohitar, men som kommer ut till sin rätt när man lyssnar på det i sin helhet. Välkomponerade och täta alster med viss Beatleskänsla. En organisk brittisk trädgårdskänsla omger albumet.

Smakfullt!

Läs en intervju med Noel Gallagher i DN.

Det här med att känna sig ganska dum

Johnny Marr mastrar om. Jag fattar inget.
Johnny Marr mastrar om. Jag fattar inget.

Johnny Marr har alltså remastrat hela The Smiths katalog, vilket han känner sig väldigt stolt över. Det hela har dock skett helt utan Morrisseys medgivande och överinseende.

Själv känner jag mig otroligt dum. Jag märker absolut ingen skillnad. Den finns säkert.

Hur ofta märker man egentligen skillnad när det gäller remasters? Typ aldrig! Eller?

Länge älskade jag Elvis i enskildhet

GI-blues blev även film.
GI-blues blev även film.

Idag för 34 år sedan dog kungen: Elvis Presley. Jag bryr mig inte om hur mycket dagens cyniska musikskribenter hånar Elvis. För mig kommer han alltid att vara störst. Jag är i gott sällskap av miljoner blåhåriga amerikanska pensionärer – och Håkan Juholt, för vad det är värt – så jag känner mig hyfsat uppbackad. I övrigt har väl en stark kärlek till Elvis här på hemmaplan aldrig stått särskilt högt i kurs. Åtminstone aldrig bland mina jämnåriga kamrater. Aldrig någonsin.

När jag var fem eller sex år gammal presenterade farsan mig för LP:n GI-blues, från 1960, inspelad då Elvis gjorde sin militärtjänst i Tyskland. För det första tyckte jag att killen på omslaget var den absolut stiligaste herre jag någonsin skådat. Hans perfekta hudton, blanka, mörka hår och sympatiska hundögon. Och så den helt fantastiska sångrösten som från första tonen grep tag i mig och aldrig har släppt mig sedan dess. Jag ville bli Elvis och blev uppriktigt arg när mamma berättade att han alldeles säkert dog 1977, hela sex år innan jag själv föddes. Jag kände mig bedragen och kränkt av Jesus.

Fortsätt läsa ”Länge älskade jag Elvis i enskildhet”

Morrissey ställer höga krav på tålamodet. Men publicera hela texten, Sveriges Radio.

Morrissey. Bigmouth strikes again.
Morrissey. Bigmouth strikes again.

Morrissey får inte oväntat och med all rätt kritik för sitt smaklösa uttalande under en konsert i Warzawa.

“We all live in a murderous world, as the events in Norway have shown, with 97 dead. Though that is nothing compared to what happens in McDonald’s and Kentucky Fried S*** every day.”

Jag önskar jag kunde säga att jag är förvånad. Men nä. Han säger sånt här. I Morrisseys värld är djur bokstavligen talat lika mycket värda som människor. För mig är detta ett helt orimligt synsätt av flera anledningar. Men i ljuset av hans perspektiv blir uttalandet i krass bemärkelse logiskt och riktigt.
Det är inte alltid helt lätt att vara ett fan av Morrissey med tanke på allt han säger i intervjuerna och på scen. Man tvingas till överseende.
Den enda rimliga lösningen är att helt enkelt gör skillnad på artist och person. Oavsett vad är Morrissey en fantastisk konstnär som har gett mig fantastisk musik, otroliga texter, känslor och tankar. Vad skulle, egentligen, kunna ändra på detta? Tankelek: om Morrissey skulle bli avslöjad som köttätare (för vissa fans är detta liktydigt med mördare), mördare och nazist – skulle det göra någon skillnad? Skulle det egentligen förminska storheten i The Queen is Dead eller Vauxhall and I? Om ja, varför och på vilket sätt?

Och vad innebär detta för kulturkonsumtion i stort? Wagner var nazist. Likaså Knut Hamsun. Dancehall- och hiphopscenen är full av böghat. Tänk om man skulle rensa upp skivsamlingen enligt en politiskt korrekt agenda. Då står man där helt plötsligt med en Bo Kasperskiva och U2. Kul liv.

Med detta sagt. För mig är detta hans mest idiotiska uttalande. Hittills.

För övrigt. Sveriges Radios Kulturnytt nämner att Morrissey i Warzawa spelade låten Scandinavia. På Kulturnytts webbsida publiceras endast delar av texten, dessutom uppfattar jag det som att Morrissey sjunger ”The Children”, inte ”their”.

Här är den i sin helhet. Plötsligt framstår texten som mindre morbid och mer som en kärleksförklaring till Norge, än något annat.

Crime in Trondheim;

I despise each syllable in ”Scandinavia”.

Let the people burn,

Let their children cry and die in blind asylum.

 But then you came along,

And you held out your hand,

And I fell in love with you and Scandinavia.

 I kiss the soil,

I hug the soil,

I would eat the soil,

And I praise the god who made you.

 Stab me in your own time in Scandinavia.

Uncomplaining I’d die in Scandinavia.

Dag 28: En låt som får mig att känna mig skyldig – I started something I couldn’t finish

Denna fattar jag ärligt talat inte. Skulle musik kunna få en att känna sig skyldig? Hur då? Såvida man inte har en grej för nazistiska marscher eller Ultima Thule borde man ju känna sig rätt safe? och även om man hade en grej för nazistiska marscher eller Ultima Thule hade man säkert inte känt sig skyldig ändå.

Ur ett större mer katolskt perspektiv borde jag kanske känna både skuld och skam. Blues, rock- och popmusik handlar ju så ofta om sprit, sex och gud vet vad. Men detta är inget jag dagligen brottas med.

Fast det är klart. Denna kan väl alla relatera till?

 

Morrisseys fans förtjänar bättre än Sundspärlan

Plask, plask. Kanske lika bra att Morrissey skippade Sundspärlan?
Plask, plask. Kanske lika bra att Morrissey skippade Sundspärlan?

Ja, det blev ju en lyckad konsert med Morrissey på Sundspärlan i Helsingborg. Inte. Det såg skumt ut redan från början. Jag anlände vid halva elvatiden då det redan regnat ett bra tag. 17 personer hade anlänt innan mig och stod lite till nåders under ett tält och blickade ner mot en liten, sliten träscen där regnet redan bildat små pölar. Här skulle alltså Morrissey, legenden, och hans band uppträda? Det kändes tveksamt, men jag utgick från att arrangörerna visste vad de gjorde.

Efter någon timme gick jag och några andra fanns iväg på en kort lunch. Det fortsatte att regna. Och regna. När vi sedan kommer tillbaka en timme senare möts vi av beskedet från Morrissey crew: the show is cancelled.
Kanske inte helt konstigt med tanke på att scenen nu var ännu blötare. Jag är ingen elektriker, men el och vatten – passar det alltid så bra ihop?
Jag hörde även en av Morrisseys medarbetare nämna något om att vatten föll ner där trummorna skulle stå. Lät ej idealiskt.
För att kort sammanfatta: Jag tolkade det som att Morrisseys medarbetare bedömde scenen som otjänlig under de rådande väderförhållandena. Rätt eller fel? Jag vet inte.

Men det känns något trist att vissa verkar se det som att Morrissey ”valde” att ställa in för att det regnade lite på honom. Ja, jo. Valde gjorde han nog allt. Men kanske var det rätt val.

Man undrar hur komunikation funkar mellan artister, bokare och managers. Har Morrissey valt att spela på detta ruckel till scen? Har någon valt åt honom?

I vilket fall. Han – och inte minst hans omänskligt lojala fans  – förtjänar bättre än Sundspärlan. Mycket bättre.

Läs mer:

Morrissey ställer in konsert. (Aftonbladet.)

Morrissey ställer in i Helsingborg. (Skånska Dagbladet.)

Morrissey ställer in spelning. (GP)

Morrissey regnar bort (Sydsvenskan)

Morrissey, Morrissey, Morrissey!!

Yes, så var det snart dags igen. Morrissey live. Alltid en mycket, mycket speciell och pirrig känsla. Det kan jag inte komma ifrån. Första gången jag såg honom var 1999, i Köpenhamn. Då var jag 16 år gammal, och den upplevelsen var totalt obeskrivlig och mina tonårs absoluta höjdpunkt, utan tvekan. Det skulle dröja tio år fram tills nästa konsert, och jag trodde att jag som vuxen man hade uppnått en viss mognad och distans till min idoldyrkan. Men knappast. När det väl var dags och Morrissey kom ut på scen förflyttades jag tio år tillbaka i tiden. Efter det hann jag med att se honom i Berlin några månader senare.

Imorgon är det alltså dags igen. Sundspärlan i Helsingborg är det som gäller. Just nu sitter jag och funderar på om jag ska åka dit tidigt på morgonen/förmiddagen för att återigen kunna få en bra plats. Orkar jag? Egentligen inte. Men det lutar åt det ändå. Får ta med en kexchoklad och en cola.

Förväntningarna är höga. Årets setlist är grymt bra och varierad med hits både från Smithseran och Morrisseys ännu längre solokarriär. Jag kommer DÖ när han kör You’re the one for me, fatty, Alma Matters och Theres is s light that never goes out. Dö som en tonåring.

Dag 11: En låt av ditt favoritband: The Boy with the thorn in his side

Handlar denna låten om mig? Kanske. Ibland, eller ofta, känns det så. Jag kan inte bortse från att detta är mitt favoritband. Det handlar om ärlighet, att korrekt presentera mig själv. Och det handlar om hjärta. För i ärlighetens namn var The Smiths inte jättebra som liveband betraktat. Mike Joyce och Andy Rourke var utbytbara, och de hörs när man lyssnar på alla de otaliga liveinspelningar som finns.

Själva essensen av The Smiths var så klart den övernaturliga kemin mellan Morrissey och Johnny Marr. I min värld finns det inget bättre.

The Boy with the thorn in his side var den första låten jag hörde med bandet. Jag hörde bara en snutt från ett musikaliskt uppslagsverk på en CD-romskiva (!) men jag visste direkt att detta är grejen. Detta är bandet för mig. Några år senare, 1999, såg jag Morrissey för första gången i Köpenhamn. Jag var 16 år gammal. Övernaturligt.

Dag 10: En låt som får mig att somna (tryggt)

Morrissey.
Morrissey.

Svårt. Mycket svårt. Jag kan tolka det som att jag uppmanas välja en låt som är så tradig att jag somnar. Jag skulle då kunna välja vilken låt som helst av Pixies, Radiohead, the Wedding present, Sonic Youth, Soundgarden, Smashing Pumpkins, Nick Cave, Leonard Cohen eller Jackson Brown. Men orka negga.

Istället låter jag mig tryggt vaggas till sömns av en röst som är raka motsatsen till bluesens blåa krumbukter, men som jag likväl älskar och har lyssnat på dag efter dag, år efter år utan att tröttna det minsta.

Självklart ❤ Morrissey.<3  The Smiths – Asleep. 

Jag antar Annikas utmaning – Dag 1: min favoritlåt

Truthandfiction utmanar mig på en väldigt rolig och spännande musikutmaning.  Jag tackar såklart ja! Jag ska göra mitt bästa för att uppdatera varje dag. Då kör vi. Dag 01: Min favoritlåt.

Lätt. There is a light that never goes out. Jag tror inte jag behöver förklara, faktiskt. Denna versionen är underbar – bättre än originalet från The Queen Is Dead.