Viva Hate remastrad och jag hör ingen skillnad – men vilket album det är!

Viva Hate - ett mycket bra album. Och snyggt omslag som faktiskt också finns inramat på min vägg.
Viva Hate - ett mycket bra album. Och snyggt omslag som faktiskt också finns inramat på min vägg.

Ok. Så Stephen Street har remixat Morrisseys debutalbum från 1988, Viva Hate. Som vanligt när det gäller remasters hör jag i princip ingen skillnad. Kanske lite mer kräm i gitarren på Alsatian Cousin?

Men vilket otroligt bra album och värdig uppföljare till Strangeways, here we come, som fick avsluta The Smiths karriär 1987. En inte så lite pressad situationen för producenten och låtskrivaren Stephen Street som i och med Suedehead gav Morrissey hans första listetta.

Även om detta handlar om melodiös pop som knappast utmanar The Smiths till strukturen, rör det sig knappast om en efterapning. Stephen Street gick sin egen väg och Vinnie Reillys gitarrspel liknar knappast Johnny Marrs.

Your Arsenal – ett viktigt album

En producent kan betyda mycket. Detta klipp är en riktig pärla från slutet av Morrisseys Kill Uncle-turné 1991, då bandet börja spela första singeln We hate it when our friends become successful från vad som skulle bli 1992 års succéalbum Your Arsenal. Ett album som enligt många räddade Morrisseys solokarriär med sitt mustiga glamrocksound.

Fortsätt läsa ”Your Arsenal – ett viktigt album”

Morrissey ger ut självbiografi i december

Reader meet author.
Reader meet author.

Enligt uppgift har Morrissey nu skrivit på ett avtal med Penguin books, värt två miljoner pund, för att ge ut sin självbiografi. Morrissey ge ut boken om sitt liv någon gång i december i år.

Jag kommer givetvis att köpa boken så fort jag bara kan. Samtidigt. Självbiografi och Morrissey. Kombinationen känns inte given. Det må så vara att hans texter till stora delar är självbiografiska. Men sakprosa är en annan sak. Har Morrissey någonsin varit kristalklar och öppen om sitt privatliv i något sammanhang?

Jag hoppas verkligen att jag kommer få reda på något nytt och ärligt om människan Morrissey. Jag vill veta mer om hans barndom, hans tonår och de händelser och människor som format både hans person och artisteri.

The innocent are named and the guilty are protected, säger Morrissey till NME.

Smakfullt och organiskt av Noel Gallagher

Han har bra gitarrsmak, Gallagher.
Han har bra gitarrsmak, Gallagher.

Noel Gallaghers låtskrivande har verkligen kommit en bit sedan hans Oasis debuterade 1993. Deras tidiga plattor var verkligen en käftsmäll. Bra popdängor som sätter sig direkt, och ett gitarrspel som biter sig fast. Noel Gallagher har aldrig fått sitt erkännande som gitarrist. Med viss rätt. Det pentatoniska manglandet är inte alltid smidigt och sällan nyskapande. Men det funkar! Och ackorden i Wonderwall och Champagne Supernova är mumma. Enkelt ja, men även till exempel Johnny Marrs främsta inspelningar är enkla. Det som utmärker både Noel Gallagher och Johnny Marr är egentligen inte riffen Eller ”chopsen”, utan snarare det som pågår bakom. Att låta samma toner ringa genom hela ackordföljden (det heter säkert något speciellt), som i Wonderwall eller There is a light that never goes out, är helt enkelt föredömligt.

Jag tycker Noel Gallaghers nya platta är riktigt bra. Det är ett ganska gammeldags album som inte direkt bjuder på några radiohitar, men som kommer ut till sin rätt när man lyssnar på det i sin helhet. Välkomponerade och täta alster med viss Beatleskänsla. En organisk brittisk trädgårdskänsla omger albumet.

Smakfullt!

Läs en intervju med Noel Gallagher i DN.

Det här med att känna sig ganska dum

Johnny Marr mastrar om. Jag fattar inget.
Johnny Marr mastrar om. Jag fattar inget.

Johnny Marr har alltså remastrat hela The Smiths katalog, vilket han känner sig väldigt stolt över. Det hela har dock skett helt utan Morrisseys medgivande och överinseende.

Själv känner jag mig otroligt dum. Jag märker absolut ingen skillnad. Den finns säkert.

Hur ofta märker man egentligen skillnad när det gäller remasters? Typ aldrig! Eller?

Länge älskade jag Elvis i enskildhet

GI-blues blev även film.
GI-blues blev även film.

Idag för 34 år sedan dog kungen: Elvis Presley. Jag bryr mig inte om hur mycket dagens cyniska musikskribenter hånar Elvis. För mig kommer han alltid att vara störst. Jag är i gott sällskap av miljoner blåhåriga amerikanska pensionärer – och Håkan Juholt, för vad det är värt – så jag känner mig hyfsat uppbackad. I övrigt har väl en stark kärlek till Elvis här på hemmaplan aldrig stått särskilt högt i kurs. Åtminstone aldrig bland mina jämnåriga kamrater. Aldrig någonsin.

När jag var fem eller sex år gammal presenterade farsan mig för LP:n GI-blues, från 1960, inspelad då Elvis gjorde sin militärtjänst i Tyskland. För det första tyckte jag att killen på omslaget var den absolut stiligaste herre jag någonsin skådat. Hans perfekta hudton, blanka, mörka hår och sympatiska hundögon. Och så den helt fantastiska sångrösten som från första tonen grep tag i mig och aldrig har släppt mig sedan dess. Jag ville bli Elvis och blev uppriktigt arg när mamma berättade att han alldeles säkert dog 1977, hela sex år innan jag själv föddes. Jag kände mig bedragen och kränkt av Jesus.

Fortsätt läsa ”Länge älskade jag Elvis i enskildhet”

Morrissey ställer höga krav på tålamodet. Men publicera hela texten, Sveriges Radio.

Morrissey. Bigmouth strikes again.
Morrissey. Bigmouth strikes again.

Morrissey får inte oväntat och med all rätt kritik för sitt smaklösa uttalande under en konsert i Warzawa.

“We all live in a murderous world, as the events in Norway have shown, with 97 dead. Though that is nothing compared to what happens in McDonald’s and Kentucky Fried S*** every day.”

Jag önskar jag kunde säga att jag är förvånad. Men nä. Han säger sånt här. I Morrisseys värld är djur bokstavligen talat lika mycket värda som människor. För mig är detta ett helt orimligt synsätt av flera anledningar. Men i ljuset av hans perspektiv blir uttalandet i krass bemärkelse logiskt och riktigt.
Det är inte alltid helt lätt att vara ett fan av Morrissey med tanke på allt han säger i intervjuerna och på scen. Man tvingas till överseende.
Den enda rimliga lösningen är att helt enkelt gör skillnad på artist och person. Oavsett vad är Morrissey en fantastisk konstnär som har gett mig fantastisk musik, otroliga texter, känslor och tankar. Vad skulle, egentligen, kunna ändra på detta? Tankelek: om Morrissey skulle bli avslöjad som köttätare (för vissa fans är detta liktydigt med mördare), mördare och nazist – skulle det göra någon skillnad? Skulle det egentligen förminska storheten i The Queen is Dead eller Vauxhall and I? Om ja, varför och på vilket sätt?

Och vad innebär detta för kulturkonsumtion i stort? Wagner var nazist. Likaså Knut Hamsun. Dancehall- och hiphopscenen är full av böghat. Tänk om man skulle rensa upp skivsamlingen enligt en politiskt korrekt agenda. Då står man där helt plötsligt med en Bo Kasperskiva och U2. Kul liv.

Med detta sagt. För mig är detta hans mest idiotiska uttalande. Hittills.

För övrigt. Sveriges Radios Kulturnytt nämner att Morrissey i Warzawa spelade låten Scandinavia. På Kulturnytts webbsida publiceras endast delar av texten, dessutom uppfattar jag det som att Morrissey sjunger ”The Children”, inte ”their”.

Här är den i sin helhet. Plötsligt framstår texten som mindre morbid och mer som en kärleksförklaring till Norge, än något annat.

Crime in Trondheim;

I despise each syllable in ”Scandinavia”.

Let the people burn,

Let their children cry and die in blind asylum.

 But then you came along,

And you held out your hand,

And I fell in love with you and Scandinavia.

 I kiss the soil,

I hug the soil,

I would eat the soil,

And I praise the god who made you.

 Stab me in your own time in Scandinavia.

Uncomplaining I’d die in Scandinavia.