Varför faller tjejer för killar som spelar gitarr? Om det nu är så.

Det är en mossig föreställning och myt jag tar upp. En unkig stereotyp som kanske inte bör förstärkas eller underblåsas. Men jag antar att det gnuggar mig helt enkelt, och att jag måste göra en nätt ansats till att reda ut detta.

Påfallande ofta upplever jag att tjejer rent generellt är väldigt förtjusta i killar som spelar gitarr.

Jag har gjort min beskärda del av dejtande och det som slår mig är hur ofta något händer, hur något tänder till lite extra i henne, så snart jag berättar att jag spelar gitarr. Det tillför en extra krydda jag själv inte kan förstå eller förutsäga. Inte sällan räckte det med att via en given dejtingapp nämna att jag spelade gitarr för att till synes helt opåkallat få ett 😍 i respons. Jag har egentligen aldrig förstått varför. Tvärtom har gitarren – och musiken i stort – för mig alltid stått i rak opposition kärlek och sex.

En celibatär frizon

Jag började spela gitarr och att intressera mig för musik på allvar under tonåren, en för mig oftast mycket svår och komplicerad tid präglad av en stor del ensam och ”nedstämdhet”. Tjejer fanns inte ens på kartan och min identitet vilade mer eller mindre framgångsrikt på konceptet om den ensamma plågade musikern. Kanske känner någon igen sig?

I synnerhet Morrissey erbjöd en av nöden tvungen celibatär frizon där ensamhet och avhållsamhet var en vacker dygd. Jag konstruerade en verklighet i vilken kvinnan var en invasiv art som riskerade att störa den (skenbara) kreativa balans som utgjorde min bubbla i vilken jag innan 20 års ålder skulle skriva 20 låtar och inte minst publicera min första roman. Inget av detta hände i fall någon missat det.

Detta innebar i praktiken att jag stördes mycket av machobilden av gitarrhjälten, som jag trots allt och till min egen förtvivlan inte kunde låta bli att beundra mycket, innerst inne.

Alla blues- och rockhjältar och deras kvinnoaffärer! Hur skulle jag med min asketiska livsstil passa in i allt detta?

All vår början bliver svår. 

Fortsätt läsa ”Varför faller tjejer för killar som spelar gitarr? Om det nu är så.”

Louise Hoffsten levererar som vanligt. Och jag var lite så kär i henne.

Louise Hoffsten.
Louise Hoffsten.

Louise Hoffsten är kanske den svenska bluesmusiker som, vid sidan av Peps Persson och Roffe Wikström, är mest känd för allmänheten. Lite väl känd kan jag tycka då ett medverkande i Stjärnor på slottet liksom aldrig riktigt kan lyfta någon .(Stämm mig!) Men hennes nya album Looking for Mr. God tycker jag är riktigt bra. En del straight up blues, en del bluesrock och lite soul. The usual.

Skakar det om mig från grunden? Nej, men bra är det. DN:s recensent vill hellre att hon sjunger på svenska. Fair enough men för mig kommer Louise Hoffsten alltid att vara en artist med ett internationellt sound. Jag tycker knappast engelskan förtar något av äktheten. Kanske för att jag växte upp med Let the best man win. Inte vet jag. Och jag var lite så kär i henne som barn. Ibland blandade jag ihop henne och Izabella Scorupco. Två snygga blondiner tänkte jag. Whats the difference!

Andra tider.

Fortfarande het. Och så kör hon en gammal blueslåt. Om jag kommer blogga om denna bit? Ja ni kan ju gissa.

Bekräftar sjukvården otidsenliga värderingar?

Min före detta kollega Midia Osman Taha har gjort ett radioinslag om att kvinnor i Sverige med utländsk bakgrund får psykiska besvär av att gå till en manlig gynekolog. Genant kanske. Men psykiska besvär? Jag vet inte. Men, det är onekligen en intressant fråga som ställer en del frågor på sin spets.

Fortsätt läsa ”Bekräftar sjukvården otidsenliga värderingar?”

Rör inte min Sidan 9-Pige

Det kan verkligen inte vara lätt att vara Danmark dessa dagar. Internationellt sett profilerar sig landet, på det stora hela, genom Muhammedteckningar och xenofobi. När nu Ekstra Bladet ska lansera sin Ipad-app stöter tidningen på patrull. Sidan 9-pigen anses vara porr. I Politiken gör Extrabladet, med rätta, saken till en yttrandefrihetsfråga. Äcklig nypuritanskt äckelmoral av Apple, it goes without saying.

Att Apple själv ska få ange spelreglerna för sina appar är självklart. Men hur konsekvent är det att företaget släpper igenom hur många nakenappar som helst till Iphone, men vägrar släppa igenom Sidan 9-pigen? En synnerligen oskyldig och harmlös sektion i Ekstra Bladet. Inte konsekvent alls såklart. Detta stärker knappast Apples trovärdighet som distributör av en journalistisk produkt.

Fortsätt läsa ”Rör inte min Sidan 9-Pige”