Alla älskar Steve Lukather

Långt ifrån alla rockstjärnor åldras väl. Självdistansen växer inte alltid i takt med att ölmagen sväller och att håret blir gråare eller glesnar. Ibland blir det rent av tydligt att när väl fernissan krackelerar finns inte särskilt mycket kvar att njuta av.

Steve Lukather, gitarrist i Toto och världens kanske meste studiogitarrist, är ett tydligt undantag. Hans senaste solo-singel, Run to me, med Ringo Starr på trummor, är ett litet popmästerverk i skymundan, ackompanjerad av en befriande fjantigt hemmagjord video, helt utan coola poser och rockstjärnemanér.

Detta har han råd med. Det var självklart ingen nyhet för mig att Steve Lukather är en makalös gitarrist och att han har spelat på många av de plattor vi idag anser vara ikoniska. Men ändå. Att läsa hans självbiografi, The gospel according to Luke, tog lite grann andan ur mig. Det måste krävas ett särskilt avslappnat kynne (man kanske måste vara född i LA?) för att inte helt drabbas av ett ursinnigt storhetsvansinne när man har spelat med så många och har bidragit till så många storverk som Steve Lukather, utan att få ett rättmätigt erkännande av kritikeråren. Hur många vet, till exempel, att Michael Jacksons Thriller i princip är en platta helt skriven av Toto? Hur många vet att det var Steve Lukather som Miles Davis ville turnera med i slutet av 1980-talet? (Robben Ford fick till slut jobbet, vilket förvisso inte var helt fel.)

Steve Lukather, och kanske många med honom, vet förvisso precis vad han gjort, och han kan tryggt luta sig tillbaka och njuta av ett väl utfört arbete.

Men ändå. Jag undrar, vad är det som gör att vissa artister, som är väldigt begränsade i sin musikaliska output och kapacitet, anses vara väldigt betydelsefulla, medans andra, som de facto har format den moderna musiken som vi känner den, degraderas till själlösa studiomusiker?

Jag säger inte att det var fel att ge Polarpriset till Björk, Sting eller Led Zeppelin. Men ska det finnas någon slags konsekvens och rättvisa bör priset ges även till Steve Lukather och till Jeff Porcaro, postumt.

Men, Lukather kan såklart njuta av att alla älskar honom, vare sig de vet om det eller ej. Har man ett hjärta i kroppen älskar man pop- och rockmusik från 80- och 90-talet, och då älskar man Steve Lukather.

Southside Café – framåtblickande retro

I pressreleasen beskrivs bandet som ”hoppfull svensk pop/rock med dramatiska undertoner”.

Jag förstår varför. Detta är inte blasséartad musik med loj självdistans och tillbakalutad arrogans. Detta är ett band med uppenbart höga anspråk och musikaliska ambitioner. I positiv bemärkelse.

Baserat på vad jag hittills hört är detta framåtblickande retropop med starka influenser av new wave, en del melodisk gladmetal och framförallt west coast rock med hintar av Toto (såklart) och typ Asia. Det är faktiskt imponerande att de får ihop det!

Bandets nya singel ”Captain Of The Mental Institution” finns på Spotify och låter riktigt bra. Jag hör Talking Heads, en del Suede och även lite Depeche Mode på sina ställen och soundet är befriande polerat och välartikulerat.

Imorgon ska jag upp i svinottan för att åka tåg men jag har åtminstone ett givet soundtrack. Southside Café har flera singlar och ett album på Spotify. Jag föreslår att du kollar upp dem.

Southside café:s senaste singel