Länge älskade jag Elvis i enskildhet

GI-blues blev även film.
GI-blues blev även film.

Idag för 34 år sedan dog kungen: Elvis Presley. Jag bryr mig inte om hur mycket dagens cyniska musikskribenter hånar Elvis. För mig kommer han alltid att vara störst. Jag är i gott sällskap av miljoner blåhåriga amerikanska pensionärer – och Håkan Juholt, för vad det är värt – så jag känner mig hyfsat uppbackad. I övrigt har väl en stark kärlek till Elvis här på hemmaplan aldrig stått särskilt högt i kurs. Åtminstone aldrig bland mina jämnåriga kamrater. Aldrig någonsin.

När jag var fem eller sex år gammal presenterade farsan mig för LP:n GI-blues, från 1960, inspelad då Elvis gjorde sin militärtjänst i Tyskland. För det första tyckte jag att killen på omslaget var den absolut stiligaste herre jag någonsin skådat. Hans perfekta hudton, blanka, mörka hår och sympatiska hundögon. Och så den helt fantastiska sångrösten som från första tonen grep tag i mig och aldrig har släppt mig sedan dess. Jag ville bli Elvis och blev uppriktigt arg när mamma berättade att han alldeles säkert dog 1977, hela sex år innan jag själv föddes. Jag kände mig bedragen och kränkt av Jesus.

Fortsätt läsa ”Länge älskade jag Elvis i enskildhet”

Dag 3: En låt som gör mig glad – Tico Tico

Här finns det hur många val som helst. Musik är för mig främst en källa till glädje. Men, om vi snackar en låt som i vissa högst opassande lägen fått mig att grina av skratt, finns det en som sticker ut. Inte helt oväntat måste vi vända oss till Tyskland. I början av mörkaste, slaskigaste, deppigaste mars skickade @Johannars denna skimrande hammondpärla till mig på Spotify. Tico Tico. 

Om du inte blir glad av detta – sök hjälp.

Några axplock från den europeiska bluesscenen

Henrik Freischlader - grym lirare. Foto: Ralf Heid
Henrik Freischlader - grym lirare. Foto: Ralf Heid

Jag har på sistone snubblat över en del blues med tyska eller Österrikiska förtecken. Ofta gör man (Jag) misstaget att snäva in utforskandet till andra sidan atlanten. Inte helt logiskt. Bluesen är universell.

Abi Wallenstein är en grym slidegitarrist och måste kollas upp. Hade nöjet att se och höra honom på Eslövs bluesfestival för några år sedan.

Siggi Fassl är en värdig representant från Österrike. Hittade denna liveplatta. Riktigt bra. Avskalat, smutsigt och väldigt keepin’ it real! Sehr gut! Fortsätt läsa ”Några axplock från den europeiska bluesscenen”