Walter Trout – nu ännu bättre än innan, då han redan var bättre än någonsin

Walter Trout – nu ännu bättre än innan, då han redan var bättre än någonsin

På grund av att jag är bekväm, lat och kanske lite snål var Walter Trout på KB i Malmö i november 2018 en av de sista spelningarna jag såg innan pandemin, med några undantag, såsom The Aristocrats exakt ett år senare. Man saknar inte kon förrän båset är tomt. Som jag känner nu hade jag betalt dyra pengar för att se lite vad eller vem fan som helst live.

Walter Trout, tillsammans med Gary Moore, har för mig länge förkroppsligat balls out-bluesen, i dess yppersta och finaste bemärkelse. Få är de gitarrister som kan komma undan med att ge järnet till 100 procent i början av ett solo, för att sedan öka. ”Where do you go from 100 per cent”, är en vanlig retorisk fråga. ”You go even further”, torde svaret vara om man lyssnar på framförallt Walter Trouts liveplattor från 90-talet. Men på senare år, kanske efter att han höll på att stryka med i en allvarlig leversjukdom, har något hänt. Och jag gillar det. Jag älskar förvisso högoktanig bluesshredd, men på Trouts senare plattor finns en annan variation, finkänslighet, eftertänksamhet och framförallt ett större fokus på låtsnickeriet.

Senaste albumet Ordinary Madness i synnerhet. Trout är fortfarande en bluesvirituos, men han har skruvat ner tempot och visar en imponerande musikalisk mognad. Det är, tack och lov, fortfarande bluesrock, men redan i inledande titelspåret anas ett mörker och en tidsenlig melankoli som som sätter tonen för resterande album.

”My foolish pride” är något så banalt som en lyckad soulballad om att bli gammal och att inse det.

”All out of tears” är en klassisk slowblues i moll för den som fruktat att detta skulle utebli, och ”OK Boomer” ett bra försök till uppgörelse med vår tids eländiga wokekultur. Uppskattas.

Pånyttfödd Walter Trout har mycket kvar att ge

Walter Trout. Foto: James Christpher
Walter Trout. Foto: James Christpher

Vissa plattor känns lite mer i maggropen än andra. Bluestexter och albumtitlar inom genren är inte sällan ganska endimensionella, tröttsamma, fantasilösa och clichéartade. Inte heller Walter Trout vinner Nobelpriset med sitt kommande album Battle Scars. Men han sjunger, utan överdrift, om sitt liv precis som det är, och har varit. Walter Trout ÄR blues.

Detta är ett bland det bästa jag hört från Trout på många år och att albumet, och Trout, ens existerar är ett litet mirakel. För mindre än ett år sedan var Walter Trout döende i levercancer. Under perioder var läget mycket kritiskt och döden nära. En ny lever var nödvändig. Och dyr. En insamling sattes igång i blueskretsar världen runt (bland annat Joe Bonamassa var starkt drivande i insamlingen för sin idol) och för att göra en lång historia kort: Walter Trout fick en ny lever, började spela gitarr igen och den 23 oktober släpps hans nya album med den passande titeln Battle Scars.

I pressreleasen nämner Trout att han efter sin operation känner sig ”pånyttfödd som låtskrivare, gitarrist och människa.”

Det märks. En av Trouts styrkor har alltid varit att placera in sitt explosiva gitarrspel (finns det någon som trakterar en överstyrd Stratocaster bättre?) i en melodisk låtkontext som överskrider bluesens musikaliska ramar. På Battle Scars visar Trout att han alltjämt är en låtskrivare av rang. Även om gitarrspelet står i centrum överlag, representerar flera av låtarna sig själva självständigt. De existerar inte bara som en fond mot vilken Trout spelar långa gitarrsolon. Låtarna är varierade och skiftar i vanlig ordning mellan rock, blues och en del soul och funkrock.

Några standout tracks: balladen Please take me home, det mäktiga öppningsspåret Almost gone, bilkörarlåten Fly Away och inte minst Cold, cold ground – en slow blues i typiskt Troutmaner.

Ibland känns det som om alla giganter dör. Desto mer glädjande är det därför att skriva om en pånyttfödd hjälte. Måtte den nya levern fungera som den ska under många år framöver. Walter Trout har mycket kvar att ge.

Turboblues och Hide Away

För dig som är purist och svänger dig med uttryck som ”less is more” kan jag bara säga, glöm första delen av denna bloggpost, gå vidare.

Men om du som jag gillar ösig turboblues i Walter Trouts anda kan jag rekommendera Danny Bryant, ett förhållandevis ungt löfte från Storbritannien, som redan hunnit släppa flera starka plattor. Vad ska man säga? Undan går det! Från 0 till 100 på 10 sekunder, och det är väl det som är meningen med denna typen av musik. Han spelar stringent, utan tvekan och välintonerat. Som en ung Joe Bonamassa, men väldigt mycket mer i den traditionella bluesboxen.

En annan ung kille (nåväl) är Chris Duarte från Texas. Mer traditionellt Fendersound i Stevie Ray Vaughans anda.

Snackar vi mer svängig och swingig Texasblues vill jag nämna Hollywood Fats!  Schyssta tolkningar av Freddie Kings standards, nästan i klass med Anson Funderburgs, som ju fortfarande måste ses som en auktoritet på området. Hans gjutna tolkning av Side tracked satte verkligen standarden för den cleana tolkningen av Texasbluesen. Min åsikt. Finns tyvärr inte på Spotify.

Ja, denna låt, Side Tracked. Det är en av de där standardlåtarna, som åtminstone för säg 30 år sedan var ett absolut för en ung bluesgitarrist att bemästra. Sticket är verkligen en klassiker och fångar på något vis den något  surfpoppiga anda, som letade sig in i bluesen under 60-talet, åtminstone i Freddie Kings repertoar. Och Side Tracked blev ju mycket riktigt ett hans mest uppskattade hits, även om han, möjligen tack vare Claptons råa tolkning, blev mest känd för ultraklassikern Hide Away.

Jag hittar faktiskt ingen version av Side Tracked med Freddie King på Youtube. Däremot en kanal som i övrigt verkar lovande.

Vi höres!