Genuin låtskrivartalang i Patrik Jansson

Patrik Jansson
Patrik Jansson

Hej Bluesvänner! Blev nyligen tipsad om The Patrik Jansson band, som nyligen släppte sin andra platta, Here we are. Jag gillar vad jag hör. Det är funkigt, souligt, mycket tajt och knappast lättviktigt. Patriks gitarrspel påminner mig spontant om både Robert Cray och Stevie Ray Vaughan. Det är rått och bestämt men knappast för mycket. Dessutom är alla låtar egenhändigt komponerande, sånär som på den gamla BB King-dängan Never make your move to soon.

Detta imponerar extra mycket. Låtarna är välskrivna och långt ifrån ihopsatta under en eftermiddag. Den instrumentala moll-bluesen Lonis imponerar extra mycket i all sin dynamik och lyckas med konststycket att inte bli tråkig, vilket ju inte sällan är fallet med ganska många instrumentallåtar.

Wilmer X-mässiga Get Way är inte alls dum, och inte heller den till gitarrspelet Albert King-influerade Moving on där sångerskan Linda Lystam lyfter låten än mer.

Detta ger mersmak!

Dag 4: En låt som gör mig ledsen – Vem får nu se alla tårar?

Nisse Hellberg. Foto: Kaj Lehtinen
Nisse Hellberg. Foto: Kaj Lehtinen

Egentligen är det svårt för mig att blogga om en låt som gör mig ledsen. En låt kan vara melankolisk, sorgsen eller ledsam men detta kan i sig, vid olika tillfällen i livet ha en uppbyggande effekt då man identifierar sig själv eller den situation man befinner sig i, med låten. Det är lite lättare att vara ledsen om man inte är ensam.

Wilmer X album Mambo Feber är för mig en episk svensk rock, pop- och bluesplatta som fick mig att inse att musik har dimensioner borta bra eller dåligt. Att man med musik verkligen uttrycka känslor – glädje, sorg, ilska och längtan – i en 3-4 minuter lång låt hade jag nog, fram tills detta, inte förstått. Vem får nu se alla tårar? visste jag direkt vad han den handlade om, trots att jag bara var 8 år gammal. Orden tillsammans den vemodiga musiken, Jalles munspel och de stämningsfulla stråkarna fick mig att inse livets kalla, hårda verklighet. Ett förebådande om vad som säkerligen komma skulle. Och jag riktigt längtade. Jag skulle som Nisse Hellberg sitta med ruffsigt hår och skriva en radiohit om kärlekens realiteter.