Ozzy Osbourne – he sure knows how to pick em’!

Man kan yttra sig i princip hur mycket man vill om Ozzy Osbournes omdöme som person rent generellt, utan att kasta sten i glashus.

Men när det gäller hans förmåga att omge sig med helt rätt gitarrister vid rätt tillfälle är han tämligen outstanding. En utmanare är kanske John Mayall som under 60-talet lyckades knyta till sig två av världens genom tiderna bästa bluesgitarrister, Eric Clapton och senare Peter Green.

Ozzy lyckades först med konstycket att mer eller mindre tjata till sig en plats i det band som senare blev Black Sabbath. (Tony Iommi gillade honom inte alls, till en början.) Resten kan vi. Tony Iommi matade Ozzy med riff som numera är självklara i vår rock-kanon.

När den urpsrungliga uppsättningen av Black Sabbath kraschade i slutet av 70-talet var det således, efter mer än lite hjälp från Sharon, dags att rekrytera en ny gitarrist. Han kunde givetvis välja precis vem han ville i hela världen (förutom Tony Iommi) och valet föll på den unga och i sammanhanget ganska oerfarna Randy Rhoads. (Till exempel var den redan då mer etablerade och ortodoxa Gary Moore på tapeten).

Randy Rhoads kom att helt sätta ribban för alla gitarrister efter klassiska Blizzard of Ozz från 1980.

Vissa hävdar att Randy Rhoads utmanade Eddie Van Halen. Jag vill egentligen inte jämföra två gudabenådade gitarrister, men ibland undrar jag om inte det var tvärtom? Man brukar ofta, med viss rätt, prata om Eddie Van Halens klassiska influenser. Men, i själva verket sträcker sig dessa primärt till de delar av hans gitarrspel involverar tapping. I övrigt är hans approach till gitarren tämligen Claptonsk och bluesbetonad – och det är inget fel med det!

Men Randy Rhoads var something else. Han kunde spela klassiskt och han kunde spela tung pentatonisk rock. För honom fanns absolut inga gränser och han hade bara inlett sin musikaliska upptäcktsfärd när han tragiskt omkom i en flygolycka 1982. Icke desto mindre utgjorde han vid det laget normen för vad en gitarrist skulle prestera. Det är knappast en överdrift att säga att han om inte låg till grund för så kraftigt bidrog till den överväldigande massiva våg av neoklassiskt gitarrspel som sedan följde.

(Yngwie Malmsteen får ursäkta.)

Tacka Ozzy Osbourne för att han, genom den täta dimma som i övrigt bedövade hans sinnen, lyckades välja ut Randy Rhoads. Hade han inte gjort det, hade han inte släppt Blizzard of Ozz (OBS: en bättre platta än flera av Black Sabbaths senare verk), ja, då hade vi kanske…inte fått uppleva The Osbournes på tv!

80-talet var som det var. Jake E. Lee kanske inte utgjorde den injektion som Randy Rhoads innebar (svårt att matcha) men han lyckades styra skutan ganska väl, med tanke på Ozzys tillstånd under hela detta årtionde.

När det så var dags att anställa ny gunslinger under slutet av 1980-talet, var det som att Ozzy, återigen, lyckades se bortom rådande trender. Som vanligt kunde han anställa vem han ville och vid detta laget var marknaden överfull av neoklassiska Yngwiekloner som då var the thing to be. Förutspådde Ozzy Osbourne redan i detta skede grungen?

Knappast, men genom att ha det goda omdömet att välja ut en ännu en oprövad gitarrist, Zakk Wylde, räddade Ozzy, återigen sin egen karriär. Zakk Wyldes stil stack under denna tid verkligen ut bland hans jämnåriga konkurrenter. Andra spelade 6-strängade arpeggios. Wylde satsa på långa bends. Andra använde tapping. Zakk Wylde vägrade tappa. Andra spelade mollharmoniska skalor. Zaak Wylde kunde utan vidare hålla sig till pentaskalan under ett helt solo. Och så vidare.

Fortsätt läsa ”Ozzy Osbourne – he sure knows how to pick em’!”

Hart och Bonamassa – en perfekt kombo

Jag har aldrig var helt hundra på Beth Harts solokarriär överlag. Lite för mycket middle of the road.

Men tillsammans med Joe Bonamassa uppstår ljuv bluesmagi. Deras senaste samarbete heter Seesaw och är inget undantag. Detta är en muskulös historia, en härlig bridgeblandning med jazz, swing och blues, såklart.

Joe Bonamassa är något mer återhållsam än vanligt vilket jag uppskattar. Det känns nästan som att han letar sig tillbaka något i musikhistorien. Lite jazzigare, lite mer avskalat och inte fult lika fläskigt. Absolut ingen high gain-laserdist utan mer gitarr rakt in i stärkare-känsla.

Inte helt ovanligt att begåvade gitarrister gör en liten resa bakåt, i positiv mening. J. Geils – the king of ölhävarblues – grottade ju ner sig i swingen på äldre år.

 

Jodå, Cyndi Lauper kan blues

Cyndi Lauper. Foto: Jim Davidson
Cyndi Lauper. Foto: Jim Davidson

Cyndi Lauper och blues, dessa ingredienser kan väl näppeligen gifta sig, tänkte jag.

Men jodå! Hon samlar rätt folk – Charlie Musselwhite, Johnny Lang och andra – på Memphis blues och levererar faktiskt trovärdiga tolkningar av gamla standards. Kanske även på grund av att hon inte försöker vara en större sångerska än hon är. Bara detta är en bedrift.

Missa inte heller den stökiga liveversionen av klassikern Girls just wanna have fun. Denna även i orginalversionen fantastiska låt är faktiskt en soul/r n’ b-låt. Men det tänker man nog inte på på grund av produktionen som onekligen har kommit att symbolisera 80-talet.

Trevlig helg!

 

Det spelar ingen roll att han inte vann – Yohio äger framtiden

Kollade på Melodifestivalen igår. Med Coca Cola och pizza och allt. Egentligen tror jag ingen av de tio som deltog i finalen har någon egentlig chans i Malmö i vår även om man får hålla tummarna.

Min personliga favorit är Yohio  – no contest. Redan från början tyckte jag han var cool och snygg. Och när en polare på Twitter upplyste mig om att han kan lira något så djävulskt, ja då var givetvis helt såld.

Någon nämnde att han fått ta en del skit för den han är, eller hur han ser ut snarare. Självklart ett helt vidrigt beteende.

Men han kan skita i det. Killen är väl typ född år efter fotbolls-vm 1994? Han kommer äta oss alla till frukost inom en mycket snar framtid. Japan har han väl redan lagt under sig?

En redig käftsmäll mot machoidealet, kanske.

Men, märk väl, ett ideal som du knappast någonsin har kunnat hitta inom hårdrocken, som under lång tid haft en minst sagt accepterande inställning till det något överskridande uttrycket. De mest uppenbara exemplen hittar du givetvis från 80-talet. Poison, Cinderella, Bon Jovi och så vidare. Även de stack väl så att säga ut lite från grabbnormen och även de fick med all sannolikhet utstå både spott och spe, i synnerhet innan de slog igenom. Men nog hade Yohio – till utseendet – väl passat in på glamrockscenen, både under 70- och 80-talet?

Nu är det 2013 och man undrar ju om något har hänt. Ibland undrar jag om man inte kan tala om någon slags regress. Jag tänker inte börja skriva om genus och så, jag kan för lite om sånt – men rent artistiskt inbillar jag mig att allt blivit lite mer inboxat, tråkigare och förutsägbart sedan grungen skåpade ut glamrocken för ganska exakt 23 år sedan eller så.

Inte sedan 50-talet har män varit så mycket män och kvinnor så mycket kvinnor inom musikvärlden. (OBS: min otroligt ytliga analys.) (Törs jag säga att det hip-hop-idealen knappast hjälpt till i detta avseendet?)

Jag menar. Det finns inget nytt tidiga Roxy Music, väl? Ingen ny tidiga David Bowie? Ingen ny Klaus Nomi? Inga nya New York Dolls? Inga Sparks? Och inte heller någon ny Patty Smith och framförallt – vilken jag på allvar beklagar – ingen ny ung Joni Mitchell?

Ingen sticker ut och agerar kompromisslöst UFO.

Så: välkommen Yohio!

Turboblues och Hide Away

För dig som är purist och svänger dig med uttryck som ”less is more” kan jag bara säga, glöm första delen av denna bloggpost, gå vidare.

Men om du som jag gillar ösig turboblues i Walter Trouts anda kan jag rekommendera Danny Bryant, ett förhållandevis ungt löfte från Storbritannien, som redan hunnit släppa flera starka plattor. Vad ska man säga? Undan går det! Från 0 till 100 på 10 sekunder, och det är väl det som är meningen med denna typen av musik. Han spelar stringent, utan tvekan och välintonerat. Som en ung Joe Bonamassa, men väldigt mycket mer i den traditionella bluesboxen.

En annan ung kille (nåväl) är Chris Duarte från Texas. Mer traditionellt Fendersound i Stevie Ray Vaughans anda.

Snackar vi mer svängig och swingig Texasblues vill jag nämna Hollywood Fats!  Schyssta tolkningar av Freddie Kings standards, nästan i klass med Anson Funderburgs, som ju fortfarande måste ses som en auktoritet på området. Hans gjutna tolkning av Side tracked satte verkligen standarden för den cleana tolkningen av Texasbluesen. Min åsikt. Finns tyvärr inte på Spotify.

Ja, denna låt, Side Tracked. Det är en av de där standardlåtarna, som åtminstone för säg 30 år sedan var ett absolut för en ung bluesgitarrist att bemästra. Sticket är verkligen en klassiker och fångar på något vis den något  surfpoppiga anda, som letade sig in i bluesen under 60-talet, åtminstone i Freddie Kings repertoar. Och Side Tracked blev ju mycket riktigt ett hans mest uppskattade hits, även om han, möjligen tack vare Claptons råa tolkning, blev mest känd för ultraklassikern Hide Away.

Jag hittar faktiskt ingen version av Side Tracked med Freddie King på Youtube. Däremot en kanal som i övrigt verkar lovande.

Vi höres!

Morrrissey – live!

Hittade denna dag Morrisseys Live At Earls Court från 2004 på Spotify. Skönt. Nu slipper jag ta fram CD-skivan.

Men det finns gott om Morrissey-spelningar jag skulle vilja höra igen, och gärna i skarp kvalité. I slutet av 90-talet/början av 2000-talet laddade jag ner mängder av bootlegs med The Smiths- och Morrissey bootlegs. Och det med ett 56 k-modem! Sedan skrotade jag datorn. Utan att ta backup. Smart.

Det är oerhört intressant, åtminstone för en nörd, att följa utvecklingen. Från The Smiths spartanska, nästan råa sound, till dagens biffiga wall of sound med två gitarrer och keyboards. Den liveplatta som släpptes med The Smiths 1988, Rank, kan bara representera The Smiths livesound till hälften. Den något mer muskulösa ton som denna platta slår an, i och med den tillfälliga gitarristen Craig Gannon, har jag förvisso inget emot, men en riktigt bra inspelning från till exempel Meat is murder-turnen 1984, det vore något!

Vad gäller Morrisseys solokarriär måste såklart Kill Uncle-turnen från 1991 nämnas. Detta helgalna spektakel som verkar dela upp fansen i två läger: De som hatar och de som älskar. Detta är Morrisseys första riktiga soloturne, och det är Boz Boorer (den enda originalmedlemmen i Morrisseys soloband som är kvar i bandet) och Alain Whyte som spelar gitarr, genom vad som onekligen förefaller vara en underdimensionerad PA-anläggning. De springer dessutom runt som galna höns. Och det gör Morrissey med.

Tekniskt sett är det mest trummisen, den i sammanhanget legendariska Spencer James Cobrin, som sköter sig. Men jag tror knappast någon som var där brydde sig!

Your Arsenal släpptes bara ett år senare, men vilken förändring bandet genomgick! Under ledning av Mick Ronson letade sig bandet fram till det mer glammiga sound vi än idag förknippar det med, trots att det endast är nämnde Boz Boorer som finns kvar, förutom Morrissey då. Även spelningarna började låta allt fetare, och tajtare.

I den riktningen fortsatte det. Southpaw Grammar-turnen från 1995 och Maladjusted-turnen från 1997 är verkligt klassiska höjdpunkter, som sällan uppmärksammas då dessa år, högst felaktigt, har kommit att betraktas som low points i Morrisseys karriär. Han har inga low points.

Själv skulle jag vilja höra en ljudupptagning från spelningen i Köpenhamn den 24 oktober 1999, men någon sådan verkar sorgligt nog inte finnas.

Skolavslutning med Martin Rossiter

Martin Rossiter. Foto: Chris Boland, www.distantcloud.co.uk
Martin Rossiter. Foto: Chris Boland, http://www.distantcloud.co.uk

Aaaw vad ska jag säga om denna fina platta? För fin är väl egentligen det bästa ordet om jag ska beskriva Martin Rossiters The Defenestration of St Martin. Indievärldens svar på Appetite for destruction? Kanske inte, men nästan.

Om man känner igen tongångarna från Gene? You bet. Men utan bandet. Kvar är Martin Rossiter och ett piano. Och 10 skolavslutninspsalmer, fast utan större hopp om den ljusnande framtid och så vidare.

Nej, jag har inte närläst texterna. Men jag tror inte det är nödvändigt. Jag vägrar tro att Martin Rossiter har växt upp allt för mycket. Det ligger inte i mitt intresse att misstänka det. Därför nöjer jag mig att konstatera att detta får bli julplattan 2012, som jag inte kommer lyssna på varje dag, men nästan!

Och denna, läckt för 100 år sedan, är superfin.

Mäktiga bluesklipp, i brist på annat

Ja, det är inte speciellt ofta jag uppdaterar bloggen numera. Så det gäller att passa på när tid och inspiration finns. Finns det något NI VILL att jag ska blogga om förresten? Något jag missat? Någon aspekt av musiken ni vill jag ska ta upp med hjälp av mitt otroliga intellekt?

Inte det nä.

Då får det bli lite mäktiga klipp då istället.

Fortsätt läsa ”Mäktiga bluesklipp, i brist på annat”