Allan Holdsworth som jag vill höra honom

Som en kommentar under klippet så raljant uttrycker det: ”Holdsworth was an astonishing player. He was so masterful that he eventually went in an entirely different direction and into weirdness. He never came back…”

Extremt vanvördigt! Men inte utan ett korn av sanning. Självklart är smaken som baken och jag inser att Allan Holdsworth har utvecklats enormt och åt helt andra håll sedan 1974. Dessutom har jag inte så jäkla bra koll. Dock koll nog för att bergsäkert konstatera att detta har allt. Det är rått, det är out, lagom jazzigt och stökigt och, just det, lagom vanvördigt och nonchalant. Bara att njuta!

Fem episkt bra Youtubelektioner för dig som vill spela snabbt och precist

Det finns en oöverblickbar uppsjö av gitarrlektioner och jag har väl egentligen bara sett en bråkdel. Men jag vill ändå nämna de jag tycker är allra bäst. Hittills.

Och innan någon börjar gnälla om känsla före teknik och så vidare: Det ena utesluter inte det andra.

Pebber Brown

Det räcker egentligen. Denna charmerande och småroliga karl (gör gärna utvikningar om hur han droppade syra under 70-talet) har hur många gratislektioner som helst på sin Youtubekanal. De är dessutom långa, otroligt grundliga och generöst förklarade. Det finns alltid ifrån teorilektioner till rena tekniklektioner. Allra roligast tycker jag videon nedan är. Hans visar totalt grundläggande saker man bör börja med – men som många missar. Gå INTE direkt på Yngwielicksen, utan börja med denna livsförändrande instruktionsvideo. Men koka kaffe först!

Paul Gilbert – intense rock

Ja, detta är ju en sån jävla klassiker så jag vet inte vad jag ska säga. De första emoll-licksen Paul Gilbert går igenom är ju riktiga pärlor och alla har varit inne på dem. Överlag är ju Gilbert en fantastisk pedagog som genom åren har utvecklats lite mer åt classic rock, och alla hans lektioner är givetvis fantastiska. Men detta är liksom moderskeppet. Bonus: snyggt mode.

John Petrucci – Rock discipline

Titeln säger allt. Rockdruiden delar i detalj med sig av sina tips för hur du utvecklar din teknik. Notera trevliga stretchövningar i början. John betonar något som ibland förbises: att seriöst spela gitarr kostar på och är att jämföra med idrott.

Michael Angelo Batio – vilken lektion som helst

Kingen. I och med att hans repertoar och image numera är mer lagd åt cirkushållet kanske han överlag inte åtnjuter den respekt han borde. Grym gitarrist och väldigt tillgänglig, i sina instruktionsvideor.

Zakk Wylde. 

Han är Zakk Wylde.

Självklart fodrar alla dessa videor att du helt försakar ditt sociala liv, skolan och arbete i jakten på musikalisk perfektion. Men det visste du nog redan.

A slave to the money then you die – men liket lever

Jo, jag finns kvar och musiken är knappast mindre betydelsefull än tidigare. Tvärtom. I svåra tider blir musiken, och litteraturen i mitt fall, minst lika viktig. På sistone har jag bland annat funnit någon slags märklig tröst i Stig Larssons litteratur (Läs i första hand inte När det känns att det håller på ta slut, utan hellre den betydligt intimare Avklädda på ett fält), men det är givetvis inte därför jag skriver detta blogginlägg.

Intressant fakta. Jag upptäckte precis häromdagen hur otroligt fantastiska the Verve är i alla avseenden. Musikaliskt och rent låtmakarmässigt. Jag älskade Urban Hymns redan när den kom ut 1998, men tappade sedan intresset. Oklart varför i detta nu. Hela deras katalog är givetvis fullkomligt utan fel.

Så märkligt, ja jag kan inte säga annat än märkligt, att deras mest kända låt på det stora hela summerar min nuvarande situation i livet:

You’re a slave to the money than you die

Alltså lite märkligt ändå! Men, musiken har räddat mig spirituellt, och rent konkret, förr. Det kan väl hända igen.

Tills dess, njut av denna fantastiska spelning!

Ozzy Osbourne – he sure knows how to pick em’!

Man kan yttra sig i princip hur mycket man vill om Ozzy Osbournes omdöme som person rent generellt, utan att kasta sten i glashus.

Men när det gäller hans förmåga att omge sig med helt rätt gitarrister vid rätt tillfälle är han tämligen outstanding. En utmanare är kanske John Mayall som under 60-talet lyckades knyta till sig två av världens genom tiderna bästa bluesgitarrister, Eric Clapton och senare Peter Green.

Ozzy lyckades först med konstycket att mer eller mindre tjata till sig en plats i det band som senare blev Black Sabbath. (Tony Iommi gillade honom inte alls, till en början.) Resten kan vi. Tony Iommi matade Ozzy med riff som numera är självklara i vår rock-kanon.

När den urpsrungliga uppsättningen av Black Sabbath kraschade i slutet av 70-talet var det således, efter mer än lite hjälp från Sharon, dags att rekrytera en ny gitarrist. Han kunde givetvis välja precis vem han ville i hela världen (förutom Tony Iommi) och valet föll på den unga och i sammanhanget ganska oerfarna Randy Rhoads. (Till exempel var den redan då mer etablerade och ortodoxa Gary Moore på tapeten).

Randy Rhoads kom att helt sätta ribban för alla gitarrister efter klassiska Blizzard of Ozz från 1980.

Vissa hävdar att Randy Rhoads utmanade Eddie Van Halen. Jag vill egentligen inte jämföra två gudabenådade gitarrister, men ibland undrar jag om inte det var tvärtom? Man brukar ofta, med viss rätt, prata om Eddie Van Halens klassiska influenser. Men, i själva verket sträcker sig dessa primärt till de delar av hans gitarrspel involverar tapping. I övrigt är hans approach till gitarren tämligen Claptonsk och bluesbetonad – och det är inget fel med det!

Men Randy Rhoads var something else. Han kunde spela klassiskt och han kunde spela tung pentatonisk rock. För honom fanns absolut inga gränser och han hade bara inlett sin musikaliska upptäcktsfärd när han tragiskt omkom i en flygolycka 1982. Icke desto mindre utgjorde han vid det laget normen för vad en gitarrist skulle prestera. Det är knappast en överdrift att säga att han om inte låg till grund för så kraftigt bidrog till den överväldigande massiva våg av neoklassiskt gitarrspel som sedan följde.

(Yngwie Malmsteen får ursäkta.)

Tacka Ozzy Osbourne för att han, genom den täta dimma som i övrigt bedövade hans sinnen, lyckades välja ut Randy Rhoads. Hade han inte gjort det, hade han inte släppt Blizzard of Ozz (OBS: en bättre platta än flera av Black Sabbaths senare verk), ja, då hade vi kanske…inte fått uppleva The Osbournes på tv!

80-talet var som det var. Jake E. Lee kanske inte utgjorde den injektion som Randy Rhoads innebar (svårt att matcha) men han lyckades styra skutan ganska väl, med tanke på Ozzys tillstånd under hela detta årtionde.

När det så var dags att anställa ny gunslinger under slutet av 1980-talet, var det som att Ozzy, återigen, lyckades se bortom rådande trender. Som vanligt kunde han anställa vem han ville och vid detta laget var marknaden överfull av neoklassiska Yngwiekloner som då var the thing to be. Förutspådde Ozzy Osbourne redan i detta skede grungen?

Knappast, men genom att ha det goda omdömet att välja ut en ännu en oprövad gitarrist, Zakk Wylde, räddade Ozzy, återigen sin egen karriär. Zakk Wyldes stil stack under denna tid verkligen ut bland hans jämnåriga konkurrenter. Andra spelade 6-strängade arpeggios. Wylde satsa på långa bends. Andra använde tapping. Zakk Wylde vägrade tappa. Andra spelade mollharmoniska skalor. Zaak Wylde kunde utan vidare hålla sig till pentaskalan under ett helt solo. Och så vidare.

Fortsätt läsa ”Ozzy Osbourne – he sure knows how to pick em’!”

Hart och Bonamassa – en perfekt kombo

Jag har aldrig var helt hundra på Beth Harts solokarriär överlag. Lite för mycket middle of the road.

Men tillsammans med Joe Bonamassa uppstår ljuv bluesmagi. Deras senaste samarbete heter Seesaw och är inget undantag. Detta är en muskulös historia, en härlig bridgeblandning med jazz, swing och blues, såklart.

Joe Bonamassa är något mer återhållsam än vanligt vilket jag uppskattar. Det känns nästan som att han letar sig tillbaka något i musikhistorien. Lite jazzigare, lite mer avskalat och inte fult lika fläskigt. Absolut ingen high gain-laserdist utan mer gitarr rakt in i stärkare-känsla.

Inte helt ovanligt att begåvade gitarrister gör en liten resa bakåt, i positiv mening. J. Geils – the king of ölhävarblues – grottade ju ner sig i swingen på äldre år.

 

Jodå, Cyndi Lauper kan blues

Cyndi Lauper. Foto: Jim Davidson
Cyndi Lauper. Foto: Jim Davidson

Cyndi Lauper och blues, dessa ingredienser kan väl näppeligen gifta sig, tänkte jag.

Men jodå! Hon samlar rätt folk – Charlie Musselwhite, Johnny Lang och andra – på Memphis blues och levererar faktiskt trovärdiga tolkningar av gamla standards. Kanske även på grund av att hon inte försöker vara en större sångerska än hon är. Bara detta är en bedrift.

Missa inte heller den stökiga liveversionen av klassikern Girls just wanna have fun. Denna även i orginalversionen fantastiska låt är faktiskt en soul/r n’ b-låt. Men det tänker man nog inte på på grund av produktionen som onekligen har kommit att symbolisera 80-talet.

Trevlig helg!